Friday!

Sitter i skolan och har lite ångest över att Karin som jag ska redovisa vårt VFU-arbete med idag fått magsjuka och har vår powerpointpresentation på sin dator. Hon har mejlat över den och det återstår väl bara att se ifall det går att öppna på datorn här. Känner att det här med tekniska prylar inte är riktigt min grej så i värsta fall får det väl bli någon slags improvisation utan bilder och text... Ska ignorera den tanken nu och dricka ut min Yallayoghurt och låtsas som att det ösregnar.

Igår var sista dagen på VFU:n och förutom vår stora matte/svenska-uppgift med tvåorna så ägnades dagen åt att bygga en stenåldersby. Min grupp gjorde en forntida gravplats, haha. När det gäller pyssel ligger jag på ungefär samma nivå som barnen tror jag men efter lite stenbumlingar, grålera och klister så blev slutresultatet väldigt fint. Jag köpte med mig glass till barnen och blev väldigt populär, så sen blev det kramkalas och faktiskt lite tårögda barn.
En av mina handledare sa onsdags att, jag citerar: "det är så härligt att iaktta dig när du går runt och pratar med barnen Sofia, det ser ut som om du verkligen älskar dem och det måste man göra som lärare". Och jag tycker verkligen om skruttungarna, även om vissa kan reta lite gallfeber på en. Jag älskar att lyssna på deras tankar och allt de vill berätta, och det är MYCKET funderingar i en sju,åtta, nioårigs huvud. Jag tycker att jobbet är sjukt kul och att det är fantastiskt att det kommer generera pengar i framtiden...

Idag är det fredag och det ska bli galet skönt. Jag var uppe med Svea fem gånger i natt och är trött som satan. Gläder mig åt tanken på en god fredagsmiddag, final i gladiatorerna och att mina nya höstskor finns att hämta ut på posten på väg hem. Har varit sugen på ett par såna här länge!:



- Posted using BlogPress from my iPhone

Grymt!

Idag fick jag ha hand om klassen själv nästan hela förmiddagen. Och det gick skitbra! Jag kände mig rätt skeptisk innan för det brukar bli lite livat när jag blir lämnad ensam med en liten grupp men det gick konstigt nog bättre när det var helklass?!
Morgonsamlingen med massagen gick kanon (även om jag fick lite skäll, "Sofia du glömde att vi ska sjunga innan vi räknar hur många som är här", "Sofia du ska faktiskt tända lamporna nu, nej alla tre!" osv. De har stenkoll på rutinerna!).
Planeringen inför veckan flöt på och även matten. Så jäkla kul! Det ska INTE bli kul att lämna VFU:n och pendla till stan och skolan varje dag, speciellt inte när det är mattekurs IGEN. På torsdag som är sista dagen ska jag köpa avskedsglass och kanske, kanske fälla en liten tår. Kommer inte tillbaka förrän innan jul och klasserna kommer ändras till rena klasser istället för F-3 så många kommer jag aldrig jobba med igen.

Igår efter bamsegympan blev Moa pang-bom jättesjuk. IGEN. Jag börjar tro att det är någon som driver med mig, att det är ett stort skämt. Svea kan jag ju köpa är sjuk jämt för det har hon ju varit sedan dag ett men Moa brukar aldrig vara dålig och den här vintern har båda varit sjuka HELA TIDEN.
Hon yrade och gnällde hela natten med hög feber, är tydligen piggare idag men äter inte och har druckit jättedåligt. Det tar aldrig slut! Vi kan lika gärna säga upp dagisplatsen och vara hemmaföräldrar.
Vår tack, det hade varit fint!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Lördagskväll

Gårdagen var en riktigt jävla skitdag. Resultaten på mattetentan publicerades och jag är underkänd. Med ETT ENDA JÄVLA POÄNG. Hade jag fått ett ynka poäng till hade jag klarat det, kunnat gå vidare och aldrig tänka på skiten igen. Jag tyckte att det kändes så bra, jag blev tokchockad när jag inte klarade det. Snittresultaten var ganska lågt överlag, det var många som tyckte att de fick förvånande låga poäng.
"Jaja, men jag var ju så nära, jag klarar det absolut nästa gång" borde man ju tänka. Men det gör jag inte, jag vill bränna boken och springa i motsatt riktning istället. Jag gick in med inställningen att det skulle gå åt helvete men blev så sjukt positivt överraskad, jag kände verkligen att SHIT vilken tur jag har, det här är mina frågor! Det känns som om det inte kan gå bättre än vad det gjorde, men det räckte ju uppenbarligen inte till. Sista veckan med VFU nu, sen börjar vi NÄSTA mattekurs och omtentan är 14 april, så jag kommer nu få plugga järnet till den och SAMTIDIGT läsa en helt ny kurs och lära mig ännu jävla mer saker. Det låter ju lyckat med tanke på hur effektivt min hjärna lär sig matematik. FY FAAN vad bitter jag är.





Idag har vi i alla fall haft en trevlig dag, firat lilla lillasyster som fyller 19. Barnen verkligen avgudar sin moster, favoritlekkamraten alla kategorier.
Är ju gräsänka över helgen och idag fick Mosan sitta uppe och kolla på Fångarna på fortet med mig. Jag tycker inte om att sitta ensam! På tal om Moa så har polarn kommit med årets snurrklänning och jag tror att det får bli en röd, den turkosa är nästan finare men hon har den gröna från förra året. Hoppas att det kommer en fin mönstrad också för modellen är helt underbar på vår spinkis

Onsdag

Den här veckan hanns det med två dagar på dagis innan det var dags för vab igen, Moa hävdade att hon mådde illa och hade ont i magen i morse och hon såg riktigt blek ut- men sen har hon varit pigg och ätit glatt hela dagen så det var väl bara en fis på tvären eller något kan man hoppas.

Det är fortsatt skitkul på praktiken. Jag kan inte riktigt förstå att man kommer få betalt för att gå till biblioteket/pyssla/läsa barnens roliga berättelseböcker och liknande. Och att tiden kan gå så fort när man jobbar är galet! Efter att enbart ha jobbat på kontor där man sitter och räknar ner varenda minut är det fantastiskt att bli chockad över hur fort det gått varje gång man tittar på klockan! Barnen är lite småjobbiga ibland såklart men överlag grymt roliga och goa. Sen vet jag ju inte om jag bara har haft tur som hamnat i en så välfungerande klass, men det känns verkligen som om jag kommer trivas. Önskar att tiden kunde gå fortare, lite mer än sex terminer kvar tills jag kan börja jobba på riktigt.

I helgen ska jag vara gräsänka, Mikael ska iväg. Vi får sällskap av mamma och ska fira lillasyster som fyller 19 på lördag. Ska bli mysigt, jag ser faktiskt fram emot min ensamma kväll på fredag, då kan det eventuellt slinka ner någon liten godisbit, det förtjänar jag så duktig som jag varit. Det är jättemånga nu som påpekat att det syns att jag börjar fläska av mig. Jag ser så fruktansvärt ung ut när jag smalnar av i ansiktet, men det lär jag väl vara tacksam över om 5-10 år sådär!





Vi har bokat hotell (eller det är väl mer en B&B) på Österlen nu inför bröllopet i sommar. Två nätter utan barn, galet! Ska faktiskt bli förbannat gött!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu jävlar!

Nu händer det grejer! Brallor i storlek 40 och det hänger inte ut någonstans! Det är enbart linnet som korvar sig och inga valkar på sidorna. Ber om ursäkt för den usla bildkvaliteten!






- Posted using BlogPress from my iPhone

Tisdag

På väg hem från VFU:n, vi hade planeringstid nu på eftermiddagen och det blev sent. Men så roligt det är! Det blir faktiskt bara roligare ju mer man kommer in i det och ju bättre man lär känna barnen. Igår var jag med tjejerna på gympan (snacka om nostalgi att vara i gamla gympasalen) och idag fick jag ha en mattelektion med ettorna som lär sig grunderna i volym. Hällde vatten i olika kärl också fick dom gissa vart det fick plats mest och så vidare, det gick kanon och de lyssnade betydligt mer på mig än vad sexåringarna gjorde sist jag höll i min lilla bild/svenska-lektion. Sen är väl frågan ifall det berodde på att en av resurslärarna satt i samma rum och rättade böcker samtidigt eller inte... Men jag väljer att hoppas på att min auktoritet har växt;) Nu har jag i alla fall inga problem med att säga till någon som hittar på hyss, och det kan ju vara en förutsättning.
Imorgon ska jag försöka hinna med min uppgift, ska låta barnen göra "diamant-diagnoser" i matte och sedan intervjua ett par stycken för att se vilka strategier som används. Ska bli intressant.

Mikael är hemma och vabar med Svea igen, man tror fan inte att det är sant att man kan vara sjuk så mycket men det är uppenbarligen fullt möjligt. Stackars lilla fisen, hon kan väl börja leva på febernedsättande istället för mat snart...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Fantastiska barn!

Inatt när vi skulle gå och lägga oss vaknade Moa och hade drömt en mardröm. För att hon skulle glömma bort det läskiga pratade vi lite om hennes födelsedag och alla fina presenter hon skulle få. Hon pratade och pratade och pratade som hon alltid gör om allt fint hon önskade sig och beskrev som vanligt väldigt ingående vad som var det allra finaste, det kan vara långa utlägg som "En lila klänning med Hello Kitty. Huvudet ska ha en prinsesskrona med diamanter, sen en sjöjungfrusvans som ska vara blå. En massa glitter överallt, först uppe och sen där nere. Blåa stjärnor med lila och rosa hjärtan runt. Den ska vara lång såhär men inga långa armar som korvar sig under fleecen. Man behöver faktiskt inte ha någon fleece över den här klänningen. Den korvar sig aldrig och man kan ha den på sommaren. Åh så vackert!".
Hon var jättetrött och mumlade bara, men varje gång jag trodde att hon hade somnat så fortsatte hon att prata och prata och prata.

Och jag kände att jag bara ville frysa den stunden just då och att den här lilla fantastiska 4,5-åringen alltid skulle fortsätta vara precis som hon är just nu.
Jag är övertygad om att hon kommer vara fullkomligt enastående i hela sitt liv, oavsett hur stor hon blir. Men ändå önskar jag att hon alltid kunde vara min lilla Mosa, så underbar och oförstörd. Att hon alltid kunde ligga mellan oss i sängen på nätterna och snarka högst av alla och vara skyddad från allt ont i världen.

Ibland, eller ganska ofta så målar jag upp fasansfulla bilder framför mig. Om någon av ungarna går framför mig på trottoaren och någon hemsk lastbil dundrar förbi så ser jag framför mig att bilen skulle komma för nära och känner känslan av att nu är allt slut, nu har jag förlorat det allra finaste jag har och allt är över. Eller när det ringer från dagis innan man får höra att det handlar om lite feber. Det kan hända något så fort, livet är så jävla skört. Bara tanken på att något ska hända är så fullkomligt paralyserande att jag inte kan andas.
Älskade barn, tänk att man kan älska någon så mycket.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Lördag

Idag har vi varit och handlat present till barnens kusin som fyller år. Tog mig en liten shoppingsväng själv och köpte nya jeans (en storlek mindre och då hade jag kanske till och med kunnat klämma ner mig i ÄNNU en storlek mindre till och med, men det skulle innebär sidvalkar och DET vill jag inte se mer!), och lite enkla vardagströjor på Gina och en lite tunnare "tub-halsduk" eftersom solen börjar visa sig lite igen.
Sen gick vi till biblioteket och lånade ett nytt lass med böcker så att vi klarar oss ett tag och barnen åt pannkaksbuffe. Hann inte låna något till mig själv men det ska jag passa på att göra nu när vi på VFU och inte har någon kurslitteratur att läsa, man kan inte läsa vanliga böcker med gott samvete när det är en massa annat som måste läsas.

Tentan igår då. Det gick faktiskt över all förväntan! Satt i tre timmar och var helt slut i huvudet efteråt men jag tror bannemej att jag klarade det! Poängen för varje fråga är ju utsatta redan och en hel del kände jag mig säker på och resten har jag jämfört med mina mer begåvade klasskamrater efteråt och även där kammade jag hem en del poäng. Är 90% säker på att jag blir godkänd, känns underbart! Men man ska ju inte ropa hej än såklart, bäst att ställa sig in på det värsta. Frågorna var inte alls så avancerade som jag fruktade. Hur som helst är det galet skönt att det är över!

Jag mår fortfarande inte bra, öronen är okej men jag har tokont i halsen fortfarande och är feberöm i kroppen, på måndag är det tre veckor sen skiten började. Och ögonen blir inte bättre heller, sjukt torra på kvällarna och på morgonen geggiga. Har inte haft linser eller smink på två veckor nu så jag förstår verkligen inte vad problemet är? Klä upp sig lite hade ju känts trevligt, smink tack!

Lillefot



- Posted using BlogPress from my iPhone

Viktnedgången!

Igår fuskvägde jag mig några dagar för tidigt, brukar väga in mig på Wii-spelet för vår vanliga personvåg stämmer inte riktigt, men jag kunde inte låta bli att ställa mig på den ändå och blev så chockad av resultatet att jag fick köra en riktig vägning på Wii-brädan. Personvågen visade tyvärr fel, men jag blev ändå glatt överraskad!
Förra månaden gick jag ned 6,5 kilo och den här månaden blev det faktiskt hela 4 kilo till trots att jag slarvat med dieten! Så det blir totalt 10,5 kilo från 2 jan till 27 feb! (titta här, lite matte behärskar jag ändå, hehe).

Känns så jäkla grymt! Nu ska jag bara ner 3 kilo till och sen är delmål ett avklarat och jag räknas inte längre som överviktig. På måndag är det dags för tre veckor VFU igen vilket innebär skolmat, kolhydratrik sådan så jag räknar inte med några underverk i mars direkt, men förhoppningsvis kanske jag håller mig frisk och kan träna också, så 3 kilo borde inte vara några problem. Då ska håret fixas och nya brallor inhandlas, är lite bekymrad över att låren och höfterna verkar vara sista stället fettet vill lämna. Antar att jag får acceptera att höftmåttet aldrig går tillbaka heller, jag har alltid haft höfter även som jättesmal och två graviditeter har ju gjort sitt, så ett par jeans i storlek 27 blir nog aldrig aktuellt igen, men det gör inget heller.

Kämpa, kämpa!

Sitter och vrålpluggar till äckeltentan på fredag. Pausar med tacoköttfärs och grönsaker sen igår.
Det här är SÅ JÄVLA SVÅRT! Jag måste verkligen tillhöra Sveriges (och därmed världens med tanke på vår rankning) absoluta bottenskick i mattebegåvning. Hur ska man kunna lära sig avancerade grejer när hjärnan inte ens vill behärska det grundläggande?

Vi har tränat på att räkna ut tal med huvudräkning på flera olika sätt. Alla basgrupper fick lite simpla tal att räkna ut och sedan fick vi jämföra med varandra, låt oss säga att ett av talen var "31+29", i mitt lilla huvud räknar jag alltid ut tiotalen först, alltså (30+20=50), sedan tar jag (50+9+1), kanske om jag har en bra dag att jag adderar entalen först och räknar 50+10 rätt fort. En tjej i min grupp lånade ett ental från 31 och det blir ju 30+30. Skitlätt. Den kopplingen gör inte min hjärna, jag blev alldeles fascinerad över hur smart det var. Jag är 25 år. Jag har räknat matte i nio år i grundskolan och sedan en halv termin på komvux i våras (gick aldrig på lektionerna i gymnasiet). Räknar antagligen ut otaliga matematiska problem varje dag och är ändå på en riktigt, riktigt låg nivå.
Jag kan INTE gångertabellerna som ett rinnande vatten, åtminstone inte alla. Högre än elvans tabell kan jag absolut inte. Jag är fullkomligt skräckslagen inför fredagen. Fick reda på igår att det är ett visst antal poäng på tentan som avgör ifall man blir godkänd eller inte, oavsett om man kammat hem alla poäng på ett visst område och inte klarat en enda uppgift inom ett annat område och blev överlycklig, nu behöver jag bara fokusera stenhårt på några grejer istället för att fördjupa mig i allt. Och så ska det inte vara, man ska inte "lura" sig igenom tentan på en universitetsutbildning. Jag ska bli lärare och det är  meningen att jag ska kunna ALLT det här, annars står jag väl där och skäms om ett par år och kan inte alls göra ett så bra jobb som jag vill.

Ja, ja. Vi får se hur det går. Nu ska jag fortsätta med den här förbannade skiten. En femveckorskurs med så här mycket innehåll och jag har missat hälften av alla föreläsningar och seminarium, tänker man på det från den vinkeln har jag ändå lärt mig sjukt mycket nytt.

Lördag

Här har vi skojat till det lite med en dubbelsidig öroninflammation för min del.
Hade vrålont i vänster öra i måndags kväll men i onsdags började höger öra göra ont plötsligt när jag var hemma själv med barnen och det var nog den jävligaste smärtan jag varit med om. Det tog två timmar för Mikael att komma hem från att jag ringde och det var nog tur att inte barnen hittade på några dumheter för jag tappade kontrollen helt och bara vrålgrät rätt ut, ringde 1177 och bönade och bad om hjälp. Väldigt pinsamt. Men jag var verkligen helt borta, yrade omkring som ett fyllo och trodde att huvudet skulle explodera. Minns bara att jag hörde att Mikael stack nyckeln i låset på dörren och sen vaknade jag flera timmar senare helt väck. Vet inte om jag svimmade av eller bara däckade av trötthet.
Det "snälla" örat var i alla fall kraftigt inflammerat och på helvetesörat har trumhinnan spruckit, smärtan var redan borta när jag vaknade på kvällen så det tog nog bara några timmar.
Låter ju skitlöjligt för den som inte varit med om det att få så ont av ett öra, men det är lätt värre än n förlossning. Och jag har fött helt utan smärtlindring.
Nu har jag i alla fall fått någon monsterantibiotika och har inte haft mer ont, har rejält lock för öronen och det surrar hela tiden men det är inget att tala om.

Nu till något roligare! Mosan var på sitt första barnkalas utan oss idag, hon hade så himla roligt! Fick med sig prinsesskrona och hjärtformad ballong hem. I år SKA här anordnas barnkalas när tjejerna fyller, har inte vågat mig på det innan med tanke på platsbristen men det går ju utmärkt att göra som födelsedagstjejen gjorde idag, låna ett församlingshem. Vi har ku några att välja på här i vår lilla kristna by, hehe.
Svea var ledsen över att inte få gå med in så hon fick jordgubbar och glass som tröst när vi kom hem. Själv väntar jag på att min LCHF cheesecake som står och stelnar i frysen, den borde vara färdig nu!

Här är en bild på mina fantastiskt vackra tjejer, tycker att man ser hur lika de faktiskt är ibland:

Back om track!

Idag har barnen fått komma tillbaka till dagis igen och jag har varit i skolan. Den här influensan har varit sjukt jobbig för den går liksom aldrig över utan jag känt mig hyfsat pigg vissa delar på dygnet och sedan helt sänkt några timmar senare. I morse ångrade jag djupt att jag inte stannat hemma, men det har gått bra ändå. Ser ut son sju svåra år, blek med rött vänsteröga och inget smink. Är bara tacksam att jag fått en snäll Ögoninflammation den här gången och att jag har ett par glasögon nu! I våras fick jag ju gå med en lins i det friska ögat och sedan med mina ihoptejpade glasögon med provisorisk båge av en galge. Vägrade lämna hemmet.

Idag har vi jobbat med division, vi ska lära oss alla uppställningsvarianter, som liggande stolen och annat skoj. Jag är helt sjukt dålig men väldigt, väldigt stolt över mig själv som kämpar på. Jag har någon slags matteblockering i hjärnan, så fort det blir svårt lägger alla sinnen av. Hela kroppen vrålar NEJ, humöret sjunker i botten, huvudvärken kommer dunkande och jag gäspar så ihärdigt att tårarna rinner. Pennan har också en tendens att sluta skriva tal och istället måla blommor, spiraler eller lamm istället.
Det är bara att kämpa vidare...

I helgen hade jag en hel fuskardag, jag åt pannkakor (med sylt!) till lunch och vanlig lasagne till middag. Fy skäms! Men man kan inte vara på topp jämt. Sjukstugan vi levt i en vecka har varit helt otroligt påfrestande, det var sjukt befriande att vara i skolan idag TROTS åtta timmar matte.

Det blev en alla hjärtansdag-tårta ändå. Jag är löjligt stolt över spritsningen på sidorna! Tjöt som en räv när barnen trängdes bredvid medan jag fokuserade stenhårt:



- Posted using BlogPress from my iPhone

Alla hjärtans!

Här firar vi med halstabletter, brända Mamma Scan samt en päronsplit. Idag är jag, Mikael och Svea sämre än igår (Mikael mår allra värst, såklart...). Riktig jäkla mardrömsdag, har knappt lämnat hemmet sedan i fredags och det ser ut som fan överallt. Svea pendlar mellan att vara uttråkad och understimulerad till att vara ynklig, gnällig och riktigt jävla skitarg. Hennes humör och sjukdom går liksom inte ihop. Alls. Och mitt eget humör börjar verkligen tryta nu, den här sprängande huvudvärken och sjukt onda halsen är en dålig kombination med hennes konstanta vrålande. Att teleportera sig själv långt, långt bort hade ju inte varit helt jävla fel just nu.

Imorgon MÅSTE alla vara friska. Då ska jag försöka slänga ihop någon form av hjärtformat bakverk som kompensation. Utan mandelmjöl eller kokosmjöl kan jag tillägga, LCHF-dieten passar inte för att baka, den saken är klar. Slängde ihop några LCHF-semlor härromdagen och det var inte gott, även matmuffinsen med låtsasmjölet smakade abel.

Godkväll!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Små barn och läxor

Okej, nu har Moa varit sjuk, Svea har varit/är sjuk, jag är sjuk och Mikael är sjuk. Jag är dock mycket piggare än igår (har väl inte direkt något val, två vuxna kan ju inte ligga i soffan och jämra sig samtidigt, så det är bara att bita ihop). Svea har blivit mycket bättre än igår då hon hade 41 grader feber, men hon är ynklig och har snor i hela ansiktet HELA tiden. Hostan ska vi inte ens prata om!

Läste en tråd på familjeliv.se om förstaklassare och läxor. Många tycker att det är sjukt att ge läxor till små barn och en del tycker att hela konceptet är fel, skolarbetet ska hinnas med i skolan och är inte föräldrarnas uppgift. Någon tyckte till och med att det var orättvist med läxor då en del barn kan få hjälp hemma medan andra inte kan det, så det blir inte lika för alla.
Idiotiskt enligt mig som fått lite inblick i skolvärlden. Jag får ångest över hur höga kraven är på lärarna, vad man förväntar sig att en eller två personer ska lyckas åstadkomma på några timmar i veckan och uppåt 30 elever. När jag var där på VFU:n innebar det en extra vuxen i klassen och ändå var det omöjligt att hinna ge alla den hjälp som skulle behövas. Många av barnen behöver mycket hjälp, att någon sitter bredvid och hjälper till. En del slutar helt sonika att räkna/ljuda ett ord om det är något svårt och gör ingenting alls tills det är deras tur att få hjälp. Läsförståelsen ställer till det överallt, det var flera barn som var jätteduktiga på matte som förstod uppgiften helt fel och skrev helt galet för att bara efter en snabb förklaring lösa alla talen blixtsnabb och sedan missförstå nästa läsuppgift på nästa sida, skriva fel och inte komma vidare förrän vi hade tid att hjälpa samma elev igen, 20 minuter senare... Och det är inga långa dagar eller arbetspass man hinner med mellan 9.10-13.40 direkt.

Att få så mycket hjälp som möjligt hemma är självklart avgörande! 14 minuter läxhjälp om dagen anser jag vara en jävla skyldighet som förälder att kunna erbjuda (för arbetsnarkomanen finns ju även möjligheten att köpa detta avdragsgillt nu för tiden va?).
Det är sjukt viktigt att undvika så långt som möjligt att barnen hamnar efter första åren i skolan, det ska alla försöka motverka för det är mycket svårare att ta igen senare.
Och det är klart att det blir orättvist att en del inte har möjlighet att få lika mycket hjälp på hemmaplan, men då är ju inte lösningen att slopa läsläsning för alla utan ta tag i problemet att barnen inte får någon hjälp.
Ja, det kommer bli en tuff utmaning det här att axla lärarrollen om ett par år, och ett mindre uppskattat yrke är väl svårt att hitta. Precis som förskolepersonal som folk bara kastar skit på istället för att uppskatta det fantastiska jobb de allra flesta gör. Pinsamt, så jävla otacksamt och pinsamt!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Suck och stön

Det är lugnt på magsjukefronten (peppar, peppar) men inatt har Svea hostat och hostat och hostat och gråtit över ont i örat, jag har sprungit i och ur sängen och in till henne sju miljoner gånger.
Gick till VC med henne i morse för att kolla om det var öroninflammationen som var tillbaka igen nu när ena röret hoppat ut men det var inte rött- dessutom såg Kerstin BÅDA rören i öronen? Blir sjukt förvirrad nu, röret ska ju vara puts väck enligt öronläkaren. Hon såg ju inget spår av röret när vi var där sist och frågade om vi sett att det trillat ut. Ska dit snart igen så då lär det väl visa sig hur det ligger till, det är ju fantastiskt om röret sitter kvar och vi slipper operation. Och mitt förtroende för öronläkaren sjunker ju en aning...

Det föds så hiskeligt många små bebisar just nu och fler är på väg. Slutar man någonsin vara sugen?
Vi velar ju lite fram och tillbaka, det hade varit grymt med en liten till i teorin... Men jag tycker ju att Svea är en bebis fortfarande! Förstår inte hur man skulle hinna med henne OCH en bebis! (Och Moa då, men hon är liksom inget jobb längre utan bara allmänt fantastisk att ha i närheten).
Två år mellan barnen skulle jag aldrig utsätta mig för igen även om det är kul nu. Har inget minne av att det var hemskt jobbigt med två små när Svea föddes heller, men som en klok kvinna sa på en tjejkväll hos Lotta i somras, man minns ju ingenting av första året när man har barn tätt! Några hemska bitar minns jag, dels när båda var sjuka i feber och ville bli burna samtidigt och en gång när vi åkte pendeltåget som var helt fullt och Moa blev jätterädd för en tant och jag fick stå upp och hålla henne på ena armen och amma Svea samtidigt, haha fy faan.
Men resten måste jag ha förträngt, den grova sömnbristen gör väl sitt till också.
Hur som helst är det 23 månader mellan tjejerna och skulle vi få en trea känns 3,5 år mellan som absolut minimum. Gärna 4,5 år...
Som tur är så är det ju ingen direkt brådska.

Får lite ångest över att missa skolan idag, föreläsningarna är vrålviktiga för puckon som mig för att hänga med. Algoritmer alt. algebra handlar det om idag. Hela kroppen jublar ju över att slippa delta men tentan ska ju klaras och jag MÅSTE lära mig. Jag tänker inte vara ansvarig för att skapa elever med min tidigare kompetensnivå.


- Posted using BlogPress from my iPhone