tisdag 23 augusti 2011

Ett brev till min ettåring

Imorgon blir du ett år, min lilla bebis. Det är helt sanslöst att du redan blir ett år, min lilla ljuvliga flicka med ditt duniga hår, knubbiga armar och vingliga små ben, med världens vackraste ögon och den sötaste lilla glugg mellan riskornen där fram.
  Du har haft en tuff start i livet, vi har gråtit ikapp så många gånger. Det är en fruktansvärd känsla att se sin lilla bebis må så dåligt och ha så ont som du har haft, både i öronen och din stackars lilla mage. Det är en fruktansvärd känsla att inte kunna trösta, att se dina små leenden bytas ut till grimaser och illskrik för att du har så ont. En fruktansvärd känsla av maktlöshet som jag aldrig tidigare upplevt och som jag verkligen skulle ha velat slippa vara med om.
Samtidigt så har du gjort mig till en så vansinnigt mycket starkare mamma, jag är så imponerad av dig min lilla tjej. Inte bara för att du är en liten solstråle nästan jämt, utan för att DU är den starkaste lilla personligheten jag någonsin mött. Du är totalt olik din storasyster, och även olik mig. Du har en helt enorm vilja och även om det får mig att slita mitt hår ibland så är det så häftigt att se att en så liten dam kan vara så bestämd! Du har visat vad du vill sedan start och låter oss alltid veta när du inte är nöjd med något, hehe. Jag hoppas så att du kommer att fortsätta ha denna egenskap, att ingen någonsin ska få säga till dig att du inte kan göra någonting, för du är fantastisk.
  Du har aldrig varit en bebis som är lätt att underhålla, du kräver att det händer saker och du vill ha utmaningar hela tiden. Jag ser hur din hjärna arbetar för fullt hela tiden och kämpar för fullt med att hänga med i ditt tempo. Men jag vet att du snart kommer att överlista oss alla. Det är fantastiskt att se hur du pratar för dig själv, hur uppmärksam du är på allt som händer runt omkring dig och hur du på något sätt redan VET så mycket. Det är svårt att beskriva, men du är min kloka lilla indianhövding.
Och ändå är du fortfarande så bebis. Du vill så mycket, och när du inte klarar av det blir du så arg så arg och slänger dig vrålande i mitt knä och du vill fortfarande ligga och snutta nästan jämt. Helst hade du velat hänga med storasyrran på alla hennes bravader men ibland måste du pausa och gosa ner dig i snuttefilten, gosedjuren eller vad du än hittar som skänker lite trygghet.

Min underbara, vackra Svea! Jag är så glad att det var just du som kom till oss. Jag älskar dig oändligt.