Ruggigt tråkig helg får jag säga, och det kan vi tacka vädret för. Så fort vi varit på väg ut så har det börjat ÖSREGNA. Det finns inget dåligt väder heter det ju, och nu har faktiskt tre av fyra familjemedlemmar helt okej utrustning för att klara utelek i regnet (mina första gummistövlar på i alla fall 15 år, haha!) men bebisen har ju inga regnkläder! Får ta och inhandla galonisar och regnjacka till henne, men frågan är om det känns så kul att sätta ner henne på den pissblöta marken ändå... Alternativet att sätta henne i vagnen med regnskyddet på finns liksom inte, det vredet vill vi inte möta. Dom få gångerna som jag varit tvungen att köra vagn med regnskydd på så sitter hon ju ändå bara och sticker ut huvudet genom öppningen och blir således pissblöt i alla fall. Moa gjorde likadant, så ni som har tips på hur man håller bebisar torra i regnet släng in en kommentar.
Nu har tjejerna sovit ihop i det stora sovrummet i en vecka, det har gått över förväntan faktiskt. Första natten chockade ju Svea oss med att sova i sin säng utan uppvak till kl 03.45, jag höll ju på att smälla av när jag insåg vad klockan var. Detta var dock inget som höll i sig utan hon har sovit ungefär lika dåligt som vanligt, kanske att första uppvaket (efter det är det kört) kommer aningen senare än innan men hon äter i alla fall minst fem gånger per natt fortfarande.
Men det är rätt gött att ha ett barnfritt rum (om man nu kan kalla det barnfritt när båda barnen sover hos oss minst halva nätterna) och bäst av allt, nu vaknar dom inte av när Mikael brötar i badrummet på morgnarna klockan 05 längre, och det är ju rätt nice. Stor nackdel med rumsbytet är dock att solen skiner in på morgonen och det blir LJUST löjligt tidigt. Mörkläggningsgardin- ja tack!
Nu är det sängsdags men jag måste ändå tillägga innan jag avslutar att Svea lärt sig förflytta sig på allvar nu, med en festlig ap-teknik. Så det kommer att bli en tålamodskrävande dag i morgon, då möjligheterna till pilleri är oändliga nu när hon kan löpa fritt i lägenheten. HELLO IKEA och barnsäkerhetsprylar, vi möts igen!
söndag 29 maj 2011
fredag 27 maj 2011
En torsdag
Den här torsdagen har spenderats i Mölnlycke hos farmor, jag var djärv nog att våga mig på att åka kommunalt dit med fislisorna och ser man på, det gick kanonbra trots bussresan, tågresa och bussresa igen (och en väntetid på en halvtimme på Mölndals Bro). Moa ÄLSKAR att åka buss, hon kan bli asförbannad om vi sitter i bilen och det åker förbi en buss, "MOA ÅKA BUSSEN ISTÄLLET!!!" vrålar hon (detta ska jag komma ihåg när hon är tonåring och vill ha skjuts överallt). Så Mosan är inga problem att åka runt med nu, Svea däremot brukar ju vara något av en utmaning men idag skötte hon sig, tog en tupplur och höll sig lung när hon fick leka med min nyckelknippa.
Hmm, ja nu hann jag inte skriva klart igår för en viss storasyster tyckte att det var festligt att väcka en viss lillasyster som precis somnat för natten och då bröt helvetet lös! Påminn mig om att Svea aldrig, aldrig får väckas sådär igen! Vi trodde att det var öronen igen för hon var helt otröstlig, somnade till sist efter en alvedon och efter att jag stått och dansat med henne i famnen löjligt länge, hon väger ju 10,5 kilo nu så det känns ju i ryggen, haha.
Det verkar dock ha vart något övergående för idag verkar hon inte dålig alls. Det kan ju vara en bisse på väg också. Vi har varit på ÖF som vanligt på fredagarna, det är alltid trevligt. Nu sover Svea och jag har lurat Moa att titta på Spöket Laban en stund så att jag får lite lugn och ro, det är man ju inte alltför bortskämd med!
Åh, lilla, lilla Mosan ska byta till storbarnsavdelningen på dagis nu! Så nu ska hon börjar på avdelningen Drömmen efter sommaren, hon får med sig sina bästa polare från Kringlan dock, två killar faktiskt. Jag tycker att det känns lite läskigt... Hon är ju så liten! Men alla 08:or ska flytta upp nu för det är platsbrist på småbarnsavdelningarna. Moa kommer garanterat bli förtjust i alla fall, hon älskar stora barn. Det är nog mest jag som vägrar acceptera faktumet att lill-Mosan börjar bli stor. Får se till att hon blir av med blöjorna nu över sommaren då så att hon kan gå och kissa på toaletten som sina nya stora kompisar. Just nu är hon inne i en vägra-sitta-på-toaletten-fas men det är förhoppningsvis en trots-grej som är övergående. Stora tjejen, snyft. Idag ska vi baka chokladbollar, jag är ju ingen bakande kvinna men det borde till och med jag behärska!
Just det, härromdagen blev lillälskling 9 månader, och som vanligt togs det månadsbilder!:
Hmm, ja nu hann jag inte skriva klart igår för en viss storasyster tyckte att det var festligt att väcka en viss lillasyster som precis somnat för natten och då bröt helvetet lös! Påminn mig om att Svea aldrig, aldrig får väckas sådär igen! Vi trodde att det var öronen igen för hon var helt otröstlig, somnade till sist efter en alvedon och efter att jag stått och dansat med henne i famnen löjligt länge, hon väger ju 10,5 kilo nu så det känns ju i ryggen, haha.
Det verkar dock ha vart något övergående för idag verkar hon inte dålig alls. Det kan ju vara en bisse på väg också. Vi har varit på ÖF som vanligt på fredagarna, det är alltid trevligt. Nu sover Svea och jag har lurat Moa att titta på Spöket Laban en stund så att jag får lite lugn och ro, det är man ju inte alltför bortskämd med!
Åh, lilla, lilla Mosan ska byta till storbarnsavdelningen på dagis nu! Så nu ska hon börjar på avdelningen Drömmen efter sommaren, hon får med sig sina bästa polare från Kringlan dock, två killar faktiskt. Jag tycker att det känns lite läskigt... Hon är ju så liten! Men alla 08:or ska flytta upp nu för det är platsbrist på småbarnsavdelningarna. Moa kommer garanterat bli förtjust i alla fall, hon älskar stora barn. Det är nog mest jag som vägrar acceptera faktumet att lill-Mosan börjar bli stor. Får se till att hon blir av med blöjorna nu över sommaren då så att hon kan gå och kissa på toaletten som sina nya stora kompisar. Just nu är hon inne i en vägra-sitta-på-toaletten-fas men det är förhoppningsvis en trots-grej som är övergående. Stora tjejen, snyft. Idag ska vi baka chokladbollar, jag är ju ingen bakande kvinna men det borde till och med jag behärska!
Just det, härromdagen blev lillälskling 9 månader, och som vanligt togs det månadsbilder!:
måndag 23 maj 2011
Är du redo för barn?
Gröp ur en melon och gör ett litet hål i sidan på den, ungefär en golfbolls storlek. Häng sedan melonen i ett snöre, fäst i taket och låt den svänga från sida till sida. Ta en sked uppblötta frukostflingor och försök sedan mata den svängande melonen samtidigt som du låtsas vara ett flygplan. Fortsätt tills hälften av flingorna är slut. Tippa ner resten i knät. Nu är du redo att mata en ettåring. Som förberedelse för lite större barn smetar du kaviar i soffan och sylt på gardinerna. Göm en fiskpinne bakom stereon och låt den ligga där ett par månader.
Att klä på småbarn är inte så lätt som det kan verka. Börja med att köpa en bläckfisk och en nätkasse. Försök lägga ner bläckfisken i nätkassen så att inga av armarna sticker ut. Tillåten tid för detta: hela morgonen.
Träna på att gå ut. Vänta utanför toaletten i en halvtimme. Gå ut genom ytterdörren. Gå in igen. Gå ut. Gå in igen. Gå ut och ta några steg på trädgårdsgången. Gå tillbaka. Gå nerför gången igen. Gå mycket, mycket långsamt på gatan i fem minuter. Stanna och inspektera noga varje cigarettfimp, tuggummi, smutsigt papper och död insekt längs vägen. Gå samma väg tillbaka. Skrik att du inte tänker vänta längre tills grannarna kommer ut och stirrar på dig.
Nu är du redo att gå ut med ett litet barn.
Nu är du redo att gå ut med ett litet barn.
Åk till stormarknaden med något som äger största möjliga likhet med ett förskolebarn – varför inte en fullvuxen get? Om du tänker skaffa fler än ett barn tar du med dig flera getter. Ordna din veckoinköp utan att förlora getterna ur sikte. Betala för allt som getterna äter eller förstör.
Lär dig namnen på alla figurerna i Teletubbies eller Dora Utforskaren. När du upptäcker att du står i duschen och nynnar på signaturmelodin till Björnes magasin har du kvalificerat dig för att bli förälder.
Ett mycket gott råd är att upprepa allting du säger minst fem gånger.
Ett mycket gott råd är att upprepa allting du säger minst fem gånger.
Innan du slutligen bestämmer dig för att skaffa barn ska du söka upp ett par som redan är föräldrar och kritisera deras uppfostringsmetoder och brist på tålamod, och för att de låter sina barn löpa amok. Ge dem goda råd om hur barnens sovvanor, potträning, bordsskick och beteende i stort kan förbättras.
Passa på att riktigt njuta – för sista gången i ditt liv sitter du inne med alla svaren !
Passa på att riktigt njuta – för sista gången i ditt liv sitter du inne med alla svaren !
Obs, texten är knyckt! Förbannat klockren eller vad säger ni?
torsdag 19 maj 2011
Dagens gåta
Vi var en sväng på vårdcentralen idag efter en bajsnatt med många uppvak och grinig bebis som tog sig för öronen, så vi var där och gjorde en undersökning men den här gången var det ingen inflammation i alla fall, yes!
I alla fall stod vid i luckan och anmälde oss när en gubbe gick förbi och fråga om Svea var en flicka eller pojke. Sköterskan sa att hon också hade varit osäker för det är ju så svårt att avgöra i den här åldern, men sen hade hon sett att det var en tjej "när hon såg håret". Gubben böjde sig ner och tittade på Svea och nickade instämmande.
Så nu undrar jag följande:
- Har flickbebisar och pojkbebisar generellt olika hårväxt?
- OM så är fallet så antar jag att dom tror att flickor har längre hår, och Svea har definitivt inte långt hår.
- Det gick överhuvudtaget inte att se Sveas hår då hon hade mössa på sig. Hur bar dom sig åt?
Sen kan jag avslöja att hela genusdebatten är meningslös, för ingen förknippar ändå "flickfärger" med flickor och tvärtom. Samtliga gånger folk trott att mina döttrar varit pojkar är när dom haft på sig rosa. Jag har ofta på Svea väldigt könsneutrala kläder och då ser alla att det är en tjej, haha.
Svea eller Sven?
I alla fall stod vid i luckan och anmälde oss när en gubbe gick förbi och fråga om Svea var en flicka eller pojke. Sköterskan sa att hon också hade varit osäker för det är ju så svårt att avgöra i den här åldern, men sen hade hon sett att det var en tjej "när hon såg håret". Gubben böjde sig ner och tittade på Svea och nickade instämmande.
Så nu undrar jag följande:
- Har flickbebisar och pojkbebisar generellt olika hårväxt?
- OM så är fallet så antar jag att dom tror att flickor har längre hår, och Svea har definitivt inte långt hår.
- Det gick överhuvudtaget inte att se Sveas hår då hon hade mössa på sig. Hur bar dom sig åt?
Sen kan jag avslöja att hela genusdebatten är meningslös, för ingen förknippar ändå "flickfärger" med flickor och tvärtom. Samtliga gånger folk trott att mina döttrar varit pojkar är när dom haft på sig rosa. Jag har ofta på Svea väldigt könsneutrala kläder och då ser alla att det är en tjej, haha.
Svea eller Sven?
onsdag 18 maj 2011
Oro för framtiden
Jag har fått (trots grov sömnbrist och väldigt, väldigt lite egentid) fått en massa otäcka flashbacks på sista tiden.
När vi var på Barnmedicin med Svea förra veckan till exempel så passerade vi en dörr där en läkare vid namn Laslo jobbade, och just den läkaren besökte jag någon gång under gymnasietiden med min fruktansvärda huvudvärk som jag drogs med varje dag. Efter diverse undersökningar kom vi fram till att det nog inte var en hjärntumör det handlade om utan istället spänningshuvudvärk och att detta ofta beror på någon form av stress i tillvaron. Mirakulöst nog kunde jag inte begripa varför då, men det är ganska solklart såhär i efterhand- att leva i ett löjligt destruktivt förhållande kan väl bryta ner vilken fjortis hälsa som helst.
Och det är det som skrämmer mig så, denna totala brist på självbevarelse. Jag visst ju så jävla väl även då att jag var illa ute så många gånger, ändå tillät man sig att hamna i knipa hela tiden. Trodde man att man var odödlig eller var det bara ett rop på hjälp? Jag vet inte. Nu i efterhand är det ju väldigt lätt att titta tillbaka och peka ut varje liten grej som gjorde att man blev en totalt-utom-kontroll-tonåring, och det är visserligen en del traumatiska händelser men i huvudsak små skitsaker som fick en att rulla över kanten på stupet.
Och då blir jag så himla rädd, för jag har två flickor här hemma som växer i en skrämmande takt. Med tanke på vilka pubertetdårar deras föräldrar var så är förutsättningarna rent genetiskt väldigt dåliga, men jag tror och hoppas att det som verkligen spelar roll är uppfostran och stödet hemma.
Alla tonåringar flippar väl ut mer eller mindre, men på olika sätt. Lite fyllor, dåligt umgänge och smäll i dörrarna får man ju leva med- men det är skillnad på att dela en flaska vin med sina tjejkompisar och bli lite yr i bollen och på att hoppa in i en total främling bil och gladeligen tacka ja till att halsa direkt ur främlingens pet-flaska med okänd dryck in, något jag själv utan problem kunde göra.
Det är skillnad på att komma hem försent och på att sticka iväg en vecka utan att be om lov eller berätta vad man är.
Kort och gott är det skillnad på att vara lite rebellisk och på att ha så lite självrespekt att man låter andra pissa på en, att ha så lite kärlek till sig själv att man helt enkelt inte bryr sig om vad som händer.
Det är försent att göra något åt min egen dumhet nu, men jag ska göra mitt yttersta för att MINA barn aldrig ska bli som jag var, jag ska aldrig tillåta att dom hamnar i skiten. Jag vill att dom ska veta att dom förtjänar det bästa i världen och lära dom att aldrig låta sig uttnyttjas av någon. MEN, den tanken är ju fin, men jag har hunnit lära mig under min korta tid som förälder att det är väldigt lätt att prata om hur det ska bli och planera sin egen perfektion, men det är desto svårare att stå inför problemen själv. Herregud, jag känner mig liksom maktlös inför tvåårstrotsen ibland, och en tonåring är något helt annat, och jag vet att vi kommer att längta tillbaka till tiden då vårt största problem var utbrott i mataffären.
Vi är rädda för vad som komma skall. Jag och Mikael (23 år gamla) sitter redan och överlägger om hur vi ska lura våra döttrar (2,5 år och 8 månader) att stanna hemma på helgerna och umgås med oss när dom börjar bli hormonstinna. På listan har vi skrivit upp 1) Filmkvällar, med så mycket snacks dom önskar, 2)Sällskapsspel!, 3) Hitta gemensamt intresse, Mikael planerar till exempel att köpa avancerade datorer till dom så att dom blir dataspelsnördar som honom och kan spela ihop över internet, 4). Sport. Trots att vi är totalt icke-sportintresserade vill vi ösa över diverse hobbys över barnen så att dom har helgerna fullbokade.
Men vi inser att förr eller senare är det farväl, och det enda man kan göra är väl sitt bästa för att dom inte ska råka illa ut (NEEEJ! Vi vill inte, det känns som ett bättre alternativ att låsa in dom någonstans). Som tur är så är det ett bra tag kvar inna vi måste släppa taget.
När vi var på Barnmedicin med Svea förra veckan till exempel så passerade vi en dörr där en läkare vid namn Laslo jobbade, och just den läkaren besökte jag någon gång under gymnasietiden med min fruktansvärda huvudvärk som jag drogs med varje dag. Efter diverse undersökningar kom vi fram till att det nog inte var en hjärntumör det handlade om utan istället spänningshuvudvärk och att detta ofta beror på någon form av stress i tillvaron. Mirakulöst nog kunde jag inte begripa varför då, men det är ganska solklart såhär i efterhand- att leva i ett löjligt destruktivt förhållande kan väl bryta ner vilken fjortis hälsa som helst.
Och det är det som skrämmer mig så, denna totala brist på självbevarelse. Jag visst ju så jävla väl även då att jag var illa ute så många gånger, ändå tillät man sig att hamna i knipa hela tiden. Trodde man att man var odödlig eller var det bara ett rop på hjälp? Jag vet inte. Nu i efterhand är det ju väldigt lätt att titta tillbaka och peka ut varje liten grej som gjorde att man blev en totalt-utom-kontroll-tonåring, och det är visserligen en del traumatiska händelser men i huvudsak små skitsaker som fick en att rulla över kanten på stupet.
Och då blir jag så himla rädd, för jag har två flickor här hemma som växer i en skrämmande takt. Med tanke på vilka pubertetdårar deras föräldrar var så är förutsättningarna rent genetiskt väldigt dåliga, men jag tror och hoppas att det som verkligen spelar roll är uppfostran och stödet hemma.
Alla tonåringar flippar väl ut mer eller mindre, men på olika sätt. Lite fyllor, dåligt umgänge och smäll i dörrarna får man ju leva med- men det är skillnad på att dela en flaska vin med sina tjejkompisar och bli lite yr i bollen och på att hoppa in i en total främling bil och gladeligen tacka ja till att halsa direkt ur främlingens pet-flaska med okänd dryck in, något jag själv utan problem kunde göra.
Det är skillnad på att komma hem försent och på att sticka iväg en vecka utan att be om lov eller berätta vad man är.
Kort och gott är det skillnad på att vara lite rebellisk och på att ha så lite självrespekt att man låter andra pissa på en, att ha så lite kärlek till sig själv att man helt enkelt inte bryr sig om vad som händer.
Det är försent att göra något åt min egen dumhet nu, men jag ska göra mitt yttersta för att MINA barn aldrig ska bli som jag var, jag ska aldrig tillåta att dom hamnar i skiten. Jag vill att dom ska veta att dom förtjänar det bästa i världen och lära dom att aldrig låta sig uttnyttjas av någon. MEN, den tanken är ju fin, men jag har hunnit lära mig under min korta tid som förälder att det är väldigt lätt att prata om hur det ska bli och planera sin egen perfektion, men det är desto svårare att stå inför problemen själv. Herregud, jag känner mig liksom maktlös inför tvåårstrotsen ibland, och en tonåring är något helt annat, och jag vet att vi kommer att längta tillbaka till tiden då vårt största problem var utbrott i mataffären.
Vi är rädda för vad som komma skall. Jag och Mikael (23 år gamla) sitter redan och överlägger om hur vi ska lura våra döttrar (2,5 år och 8 månader) att stanna hemma på helgerna och umgås med oss när dom börjar bli hormonstinna. På listan har vi skrivit upp 1) Filmkvällar, med så mycket snacks dom önskar, 2)Sällskapsspel!, 3) Hitta gemensamt intresse, Mikael planerar till exempel att köpa avancerade datorer till dom så att dom blir dataspelsnördar som honom och kan spela ihop över internet, 4). Sport. Trots att vi är totalt icke-sportintresserade vill vi ösa över diverse hobbys över barnen så att dom har helgerna fullbokade.
Men vi inser att förr eller senare är det farväl, och det enda man kan göra är väl sitt bästa för att dom inte ska råka illa ut (NEEEJ! Vi vill inte, det känns som ett bättre alternativ att låsa in dom någonstans). Som tur är så är det ett bra tag kvar inna vi måste släppa taget.
måndag 16 maj 2011
Måndag
Sedan i torsdags så har vi som sagt följt läkarens råd och Svea har fått Microlax 3 dagar i rad (nu fortsätter vi med varannan eller var tredje dag) och även 7 ml Lactulos varje dag och vi ser till att hon dricker ordentligt i samband med det, hon dissar ju både nappflaska och pipmugg men med vanligt dricksglas kan man få i henne lite vatten i alla fall. Och än så länge har det gått jättebra! Hon är inte längre hård i magen och har bajsat av sig själv nästan varje dag. Och bäst av allt, hon kan bajsa utan att gallskrika och har fått sin aptit tillbaka, herregud vad skönt!
Nu fyller vi i ett bajsschema varje dag (alla möjliga bajsdetaljer, klockslag och liknande) och ska prata med läkaren i slutet på månaden. Just nu känns det som om det är på gång att vända, vilken tur att vi kom iväg till sjukhuset så att vi kan få ordning på hennes mage så stackars slipper gå med skiten längre, det är helt absurt att en liten bebis ska behöva ha det så.
Och på tal om kiss och bajs så var Moa utan blöja från lunchtid fram till läggdags med bara tre olyckor som alla hände nästan efter varandra så hon kissade väl aldrig färdigt där i slutet när hon började bli trött. Och detta är en grym förbättring kan jag säga! Hon har inga problem med att sitta på toaletten och kissa, det har hon gjort länge. Däremot så småskvätter hon något makalöst, förut när hon gått utan blöja har hon kanske kissat sex gånger i timmen eller så, oavsett om hon precis kissat lite på toaletten. Men igår var trosorna torra i flera timmar, duktiga tjejen!
Hon har fått en karta klistermärken som hon ska få klistra upp varje gång hon kissar på rätt ställe, så får vi se hur det går. Om några veckor går Mikael på lång semester så då får vi väl passa på att ta tag i det här med potträningen på allvar, men jag kan inte säga att jag känner någon jättestress direkt. Den enda anledningen jag ser att det ska vara så himla bråttom är att kunna skryta om det sen. Eller om man alternativt skulle ha så dålig ekonomi att det blir för dyrt med blöjor. Sedan ser jag inget anledningen till att stressa, förr eller senare blir dom torra ändå. Nu är det snart sommar och då passar det ju perfekt dock.
Söta tjejer:
Nu fyller vi i ett bajsschema varje dag (alla möjliga bajsdetaljer, klockslag och liknande) och ska prata med läkaren i slutet på månaden. Just nu känns det som om det är på gång att vända, vilken tur att vi kom iväg till sjukhuset så att vi kan få ordning på hennes mage så stackars slipper gå med skiten längre, det är helt absurt att en liten bebis ska behöva ha det så.
Och på tal om kiss och bajs så var Moa utan blöja från lunchtid fram till läggdags med bara tre olyckor som alla hände nästan efter varandra så hon kissade väl aldrig färdigt där i slutet när hon började bli trött. Och detta är en grym förbättring kan jag säga! Hon har inga problem med att sitta på toaletten och kissa, det har hon gjort länge. Däremot så småskvätter hon något makalöst, förut när hon gått utan blöja har hon kanske kissat sex gånger i timmen eller så, oavsett om hon precis kissat lite på toaletten. Men igår var trosorna torra i flera timmar, duktiga tjejen!
Hon har fått en karta klistermärken som hon ska få klistra upp varje gång hon kissar på rätt ställe, så får vi se hur det går. Om några veckor går Mikael på lång semester så då får vi väl passa på att ta tag i det här med potträningen på allvar, men jag kan inte säga att jag känner någon jättestress direkt. Den enda anledningen jag ser att det ska vara så himla bråttom är att kunna skryta om det sen. Eller om man alternativt skulle ha så dålig ekonomi att det blir för dyrt med blöjor. Sedan ser jag inget anledningen till att stressa, förr eller senare blir dom torra ändå. Nu är det snart sommar och då passar det ju perfekt dock.
Söta tjejer:
söndag 15 maj 2011
Ett steg närmare fru!
Ja, igår förlovade vi oss äntligen! Jag har stått och stampat länge nu och undrat hur många barn jag ska behöva klämma ut innan jag får en ring på mitt finger, haha!
Och nu var det äntligen dags. Tanken var att vänta på lämpligt tillfälle då vi hade kunnat ha barnvakt och fira förlovning på tu man hand med lite skumpa och lugn och ro, men ringarna hämtades i torsdags och mer än två dagar orkade vi inte hålla oss, när dom låg där och blänkte så fint i asken. Så barnen var med och vi bytte ringar vid en utsiktsplats här i närheten, festligheterna får vänta tills nervösa föräldrarna är redo att lämna bort lillefot, och det lär dröja.
Min ring är så fin, så fin. Vi var lite otraditionella sådär och valde inte matchande ringar, en slät klassisk förlovningsring är inte riktigt min stil när man kan få ringar med blingbling för samma summa!
Och nu var det äntligen dags. Tanken var att vänta på lämpligt tillfälle då vi hade kunnat ha barnvakt och fira förlovning på tu man hand med lite skumpa och lugn och ro, men ringarna hämtades i torsdags och mer än två dagar orkade vi inte hålla oss, när dom låg där och blänkte så fint i asken. Så barnen var med och vi bytte ringar vid en utsiktsplats här i närheten, festligheterna får vänta tills nervösa föräldrarna är redo att lämna bort lillefot, och det lär dröja.
Min ring är så fin, så fin. Vi var lite otraditionella sådär och valde inte matchande ringar, en slät klassisk förlovningsring är inte riktigt min stil när man kan få ringar med blingbling för samma summa!
Mosan fick vara vår lilla ringbärare och bar asken med ringarna med högsta vördnad, duktiga tjejen.
Så nu är man ett steg närmare att bli Fru Ivemalm (jag kommer behålla Quick också dock!) och det känns jävligt bra. Jävligt bra. Helt sinnessjukt att man skulle hitta rätt så ung. Sen vet man ju förstås aldrig vad framtiden har att utvisa, men som jag sagt innan, hur tokigt det än skulle kunna bli så har jag ju ändå valt den ultimata pappan till mina barn, och på den punkten kan jag ju säga att jag alltid kommer att älska honom högre än himlen. Och jag tror och hoppas att jag alltid kommer att älska honom som min också såklart. Vi är ett oslagbart team!
TÄNK att man kunde bli räddad från ett fullkomligt mörker till den kärleken och lyckliga liv jag har idag. Jag är sannerligen är väldigt lyckligt lottad kvinna.
måndag 9 maj 2011
Det går bra nu
Mosan är på dagis, Svea sover och jag tänkte snart bege mig ut med en bok och få lite sol i ansiktet, men först ska det grillas kyckling till dagens sallad.
Helgen var fin. Moa sov hos farmor och farfar natten till lördag, kusin Julia som är lika gammal var också där så dom har lekt järnet och förmodligen tröttat ut sina stackars mor och farföräldrar. Vi har inte haft barnvakt sedan Mikaels födelsedag i början av augusti förra året (nej, jag räknar inte dom timmarna på förlossningen när Svea föddes, haha). Jag vet inte varför det blivit så, men vi är inte mycket för att lämna bort våra småknytt, det känns bara fel när hon inte är här- och det är ju inte direkt så att man får lugn och ro så länge Svea är i närheten ändå, haha. Och henne lär vi inte lämna på LÄNGE. Jag har grubblat på om jag har en rejäl släng av kontrollbehov som har så svårt för att lämna barnen, men Mikael är ju likadan, nästan ännu värre. Dom gångerna vi lämnat bort Moa har det inte varit för att vi BEHÖVER barnvakt utan mer för att diverse släktingar så gärna velat ha henne, och vi inser ju att det är egoistiskt att inte låta henne. Men det blir väl givetvis en annan sak när vi inte har något tuttbarn längre och kan ha det barnfritt PÅ RIKTIGT. Barnfritt då man kan festa till det, sova så länge man vill eller ha spontansex i alla hemmets rum om man så önskar. När Moa fyllde ett och jag tyckte att hon var stor nog att sova borta så har jag ju varit gravid direkt och nu har vi haft en tuttbarn i snart 9 månader, inget läge att go wild direkt.
Hur som helst hade hon haft det jätteroligt och vi hade det mysigt här hemma och igår uträttades ett ärende som jag väntat på väldigt, väldigt länge och som gör mig väldigt, väldigt glad.
På tal om något helt annat så har jag (nästan) bestämd mig för att söka in till Komvux nu inom en ganska snar framtid för att dels läsa upp lite matte och sedan påbörja den långa (men förhoppningsvis) roliga vägen till att bli Barnmorska. Fan, jag är 23 år nu och ska det pluggas är det dags att sätta fart. Kontorsassistent som jag jobbat som fram till nu i all ära, men jag vill jobba med något jag verkligen är intresserad av.
Sen är jag livrädd för hela biten med allt hemskt som kan inträffa när man jobbar med människor och foster och blivande bebisar, jag är även osäker på om jag verkligen klarar stressiga situationer som kan vara på liv och död. Herregud, jag är ju livrädd för sprutor till och med. Men jag tror att jag fixar det, herregud, jag måste ha lite tilltro till mig själv.
Nu vaknade lilla terroristen så jag får skriva mer senare!
Helgen var fin. Moa sov hos farmor och farfar natten till lördag, kusin Julia som är lika gammal var också där så dom har lekt järnet och förmodligen tröttat ut sina stackars mor och farföräldrar. Vi har inte haft barnvakt sedan Mikaels födelsedag i början av augusti förra året (nej, jag räknar inte dom timmarna på förlossningen när Svea föddes, haha). Jag vet inte varför det blivit så, men vi är inte mycket för att lämna bort våra småknytt, det känns bara fel när hon inte är här- och det är ju inte direkt så att man får lugn och ro så länge Svea är i närheten ändå, haha. Och henne lär vi inte lämna på LÄNGE. Jag har grubblat på om jag har en rejäl släng av kontrollbehov som har så svårt för att lämna barnen, men Mikael är ju likadan, nästan ännu värre. Dom gångerna vi lämnat bort Moa har det inte varit för att vi BEHÖVER barnvakt utan mer för att diverse släktingar så gärna velat ha henne, och vi inser ju att det är egoistiskt att inte låta henne. Men det blir väl givetvis en annan sak när vi inte har något tuttbarn längre och kan ha det barnfritt PÅ RIKTIGT. Barnfritt då man kan festa till det, sova så länge man vill eller ha spontansex i alla hemmets rum om man så önskar. När Moa fyllde ett och jag tyckte att hon var stor nog att sova borta så har jag ju varit gravid direkt och nu har vi haft en tuttbarn i snart 9 månader, inget läge att go wild direkt.
Hur som helst hade hon haft det jätteroligt och vi hade det mysigt här hemma och igår uträttades ett ärende som jag väntat på väldigt, väldigt länge och som gör mig väldigt, väldigt glad.
På tal om något helt annat så har jag (nästan) bestämd mig för att söka in till Komvux nu inom en ganska snar framtid för att dels läsa upp lite matte och sedan påbörja den långa (men förhoppningsvis) roliga vägen till att bli Barnmorska. Fan, jag är 23 år nu och ska det pluggas är det dags att sätta fart. Kontorsassistent som jag jobbat som fram till nu i all ära, men jag vill jobba med något jag verkligen är intresserad av.
Sen är jag livrädd för hela biten med allt hemskt som kan inträffa när man jobbar med människor och foster och blivande bebisar, jag är även osäker på om jag verkligen klarar stressiga situationer som kan vara på liv och död. Herregud, jag är ju livrädd för sprutor till och med. Men jag tror att jag fixar det, herregud, jag måste ha lite tilltro till mig själv.
Nu vaknade lilla terroristen så jag får skriva mer senare!
tisdag 3 maj 2011
Lägesrapporter
Nu var det längesen igen, men kan ni klandra mig att jag inte sitter vid datorn i detta kanonväder? Men idag är det grått och snorkallt och ryktas om snöoväder i stan (än så länge inte en flinga i lilla Horred, yes!).
Vad har hänt då? Ja, det har solats och grillats och lekts för fullt.
Lägesrapport Mosan:
Hon har gjort ett störtdyk ner i det fruktade tvåårstrotsets rike, ironiskt nog tänkte jag för mig själv för kanske två veckor sedan att JÄVLAR vad duktig hon är, hon har ju inte varit trotsig för fem öre på hur länge som helst. Tji fick jag för redan samma dag slog trotset till med råge, jag trodde först att hon var helt slut av värmen och därför så himla gnällig och förbannad, men det håller i sig. Hon VÄGRAR gå någonstans så jag får bära runt på henne som en bebis, har vi inte bråttom låter jag henne ligga på trottoaren och skrika så att tårarna sprutar men sen slutar det med att jag får bära henne ändå. Tungt. Gör hon något dumt och man skäller på henne skriker hon "JAJJA MAMMA!", FYYY DIG!" och hytter med pekfingret i ansiktet på mig och struntar totalt i tillsägelsen. Det var lite komiskt först men övergick till vansinnigt frustrerande ganska fort.
Sen har det varit utvecklingssamtal på dagis också, och det gick i alla fall jättebra, tydligen visar hon inte upp trots-Moa där i alla fall. Allt går jättebra för henne och hon leker mer och mer med alla barnen istället för att leka vid sidan av som småbarn gör, innan har hon varit lite avståndstagande om någon försökt få med henne på något men det tyckte personalen bara var bra, att hon vågade visa vad hon vill. Men nu har hon blivit jättetight med en liten kille på avdelningen, dom leker hela dagarna tydligen. Hur sött!?
Lägesrapport Svea:
Tänk att lillan redan hunnit bli åtta månader, det är galet. BVC besöket visade siffrorna 9875 gram och 74 cm, hon är stor- förvånande nog var Moa ÄNNU större, svårt att tro när man ser hur tanig hon är nu, alla säger att "Svea är väl mycket rundare än vad Moa var?" men icke.
Hon har lärt sig massor, hon säger "Mamma", "Pappa" jättetydligt och nu även "Heeeej" emellanåt. Igår började hon klappa händerna och nu kan hon åtminstone flytta sig runt när hon sitter, men det känns som om krypandet är lååångt borta. Är nästan helt hundra på att hon blir en liten rumphasare istället, eller kanske en knähoppare som Moa?
På sjukdomsfronten är det faktiskt lugnt för tillfället, (PEPPAR, PEPPAR!!!). Hon får Lamudal-sprayen 4 ggr om dagen för öronen och har vi även börjat ge henne 5 ml Lactulos om dagen för hennes hårda mage, tyvärr verkar den inte hjälpa speciellt mycket. Vi har fått ge två omgångar Microlax sista dagarna för hon har varit så förstoppad att hon knappt kunnat äta, men nu verkar det ha släppt. STACKARS, STACKARS min lilla Svea! Tårarna rinner på mig med när hon skriker för att hon har så ont i magen och försöker bajsa men det går inte. Det gör så jävla ont i mig att denna ljuvliga lilla flicka ska behöva ha så ont jämt. BVC tror att det blir bättre när hon blir mer rörlig, och jag ber en stilla bön för det. Det är ju helt sjukt att hon kan äta en hel burk Katrinplommon och inte ens kunna bajsa en liten klutt efteråt.
Nu snöar det här också. Fan. Jag har lagt undan samtliga vinterutstyrslar och tänker INTE plocka fram något igen.
Vad har hänt då? Ja, det har solats och grillats och lekts för fullt.
Lägesrapport Mosan:
Hon har gjort ett störtdyk ner i det fruktade tvåårstrotsets rike, ironiskt nog tänkte jag för mig själv för kanske två veckor sedan att JÄVLAR vad duktig hon är, hon har ju inte varit trotsig för fem öre på hur länge som helst. Tji fick jag för redan samma dag slog trotset till med råge, jag trodde först att hon var helt slut av värmen och därför så himla gnällig och förbannad, men det håller i sig. Hon VÄGRAR gå någonstans så jag får bära runt på henne som en bebis, har vi inte bråttom låter jag henne ligga på trottoaren och skrika så att tårarna sprutar men sen slutar det med att jag får bära henne ändå. Tungt. Gör hon något dumt och man skäller på henne skriker hon "JAJJA MAMMA!", FYYY DIG!" och hytter med pekfingret i ansiktet på mig och struntar totalt i tillsägelsen. Det var lite komiskt först men övergick till vansinnigt frustrerande ganska fort.
Sen har det varit utvecklingssamtal på dagis också, och det gick i alla fall jättebra, tydligen visar hon inte upp trots-Moa där i alla fall. Allt går jättebra för henne och hon leker mer och mer med alla barnen istället för att leka vid sidan av som småbarn gör, innan har hon varit lite avståndstagande om någon försökt få med henne på något men det tyckte personalen bara var bra, att hon vågade visa vad hon vill. Men nu har hon blivit jättetight med en liten kille på avdelningen, dom leker hela dagarna tydligen. Hur sött!?
Lägesrapport Svea:
Tänk att lillan redan hunnit bli åtta månader, det är galet. BVC besöket visade siffrorna 9875 gram och 74 cm, hon är stor- förvånande nog var Moa ÄNNU större, svårt att tro när man ser hur tanig hon är nu, alla säger att "Svea är väl mycket rundare än vad Moa var?" men icke.
Hon har lärt sig massor, hon säger "Mamma", "Pappa" jättetydligt och nu även "Heeeej" emellanåt. Igår började hon klappa händerna och nu kan hon åtminstone flytta sig runt när hon sitter, men det känns som om krypandet är lååångt borta. Är nästan helt hundra på att hon blir en liten rumphasare istället, eller kanske en knähoppare som Moa?
På sjukdomsfronten är det faktiskt lugnt för tillfället, (PEPPAR, PEPPAR!!!). Hon får Lamudal-sprayen 4 ggr om dagen för öronen och har vi även börjat ge henne 5 ml Lactulos om dagen för hennes hårda mage, tyvärr verkar den inte hjälpa speciellt mycket. Vi har fått ge två omgångar Microlax sista dagarna för hon har varit så förstoppad att hon knappt kunnat äta, men nu verkar det ha släppt. STACKARS, STACKARS min lilla Svea! Tårarna rinner på mig med när hon skriker för att hon har så ont i magen och försöker bajsa men det går inte. Det gör så jävla ont i mig att denna ljuvliga lilla flicka ska behöva ha så ont jämt. BVC tror att det blir bättre när hon blir mer rörlig, och jag ber en stilla bön för det. Det är ju helt sjukt att hon kan äta en hel burk Katrinplommon och inte ens kunna bajsa en liten klutt efteråt.
Nu snöar det här också. Fan. Jag har lagt undan samtliga vinterutstyrslar och tänker INTE plocka fram något igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)