Till min sjuåring

Äntligen känner jag att jag kan ta mig tid och skriva det traditionella födelsedagsinlägget. Jag ska skriva ut allt sen och spara i deras "Mina första är"-böcker. Jag hade själv älskat att få läsa de breven som vuxen (eller ängslig tonåring).

Vår lilla Moa har hunnit bli sju år, nu är hon faktiskt ganska stor. I september tog vi (vad som kändes som ett väldigt drastiskt) ett beslut att flytta henne till en ny skola. Jag är själv en vanemänniska som avskyr förändring, jag har haft samma bästa vänner och samma frisyr sedan jag själv var sju år, haha!
Det var väldigt stökigt i hennes klass, mycket barn, ny personal och ja, hela skolan i kris. Moa är väldigt tålig och tuff under sin mjuka yta och klagade inte särskilt mycket trots att det var en väldigt dålig arbetsmiljö. Hon är en sån som biter ihop och anpassar sig och med största sannolikhet hade lyckats prestera jättebra under vilka förhållanden som helst. Men jag vet också vad som oundvikligt händer med de barnen som inte gör så mycket liv ifrån sig och som "står ut" i stora barngrupper. De blir i bästa fall bortglömda, i värsta fall slagpåsar och barnvakter åt andra barn. Här hemma är hon redan duktiga storasyster, storasyster till snart tre barn. Vi kände att det räcker, så vi handlade snabbt och flyttade över henne till (den kristna) friskolan där klasserna är mycket mindre och än så länge, lärare-elev-relationerna mycket tydligare.

Vi är oerhört nöjda med beslutet, Moa blomstrar. Jag var så stolt så stolt på hennes första riktiga utvecklingssamtal, vi VET ju att hon är väldigt duktig men att hon är SÅ duktig! Det går riktigt bra i alla ämnen, även i matten vilket borde vara en genetisk omöjlighet men ibland faller äpplet tydligen mycket långt från trädet, haha!

Men hur roligt det än att att hon presterar så bra i skolan så är ju hennes lycka och välmående allt vi bryr oss om. Och precis som alla andra år så är hon den allra finaste, raraste lilla flickan i världen. Det finns ingen som är så omtänksam och så jäkla genomsnäll. Och lillgammal och förståndig. Samtidigt så ser jag mer och mer lite full-i-fan vilket gör mig glad. Moa har alltid velat vara till lags och göra oss glada och det är ju en underbar egenskap men nu ser vi även lite trots och egoism växa fram och det är inte en dag för sent! Vi har flyttat och hon har äntligen fått tillbaka sitt egna rum där hon pysslar med sitt en hel del, hon dissar oss ofta för att hellre vara med kompisar (det skär lite i hjärtat, det gör det, haha!) och hon har även efterfrågat mer frihet så det får hon. Hon går själv till och från bussen, är ensam korta stunder när jag hämtar på dagis och får lov att röra sig runt i området själv även om vi sitter och biter ner naglarna här hemma under tiden. Hon förtjänar verkligen det förtroendet.

Hon läser nästintill helt flytande nu, gärna lite (inte för!) läskiga böcker och böcker om kompisrelationer. Hon har spelat fotboll och gått i dans nu det sista året och jag tror att fotbollen är favoriten. Hon efterfrågar även att börja sjunga i kör så vi ska försöka få in det i schemat också till våren.
Hon har börjat tröttna lite på att "leka" till min stora fasa utan sitter mest och skriver och pysslar och donar med sina en miljon småsaker. Hon är fortfarande en skräpsamlare av sällan skådat like och har väldigt, väldigt svårt att göra sig av med saker utan ser liksom möjligheter med allt.

Älskade lilla, stora flicka. Jag vet inte hur vi förtjänat att få just dig och jag vet inte hur du redan nu kan vara så fantastisk på så många vis. Jag är övertygad om att du och jag kommer bli bästa vänner när du vuxit upp, redan nu kommer jag på mig själv med att ha konversationer med dig som är alldeles för vuxna och allvarliga. Du är ju klok som en bok redan nu, med en empatiförmåga och ett tålamod som överträffar dina föräldrars många gånger.
Det är väldigt, väldigt egendomligt. Du är alldeles fantastisk!




- Posted using BlogPress from my iPhone

Till min femåring

Vår lilla bulle har hunnit fylla fem år, hela handen!
Födelsedagen började med att du hoppade i den nya prinsessklänningen kl 05.50 på morgonen och givetvis valde du att bära denna födelsedagsoutfit (kombinerat med både tiara, glitterörhängen och rosa flipflop när vi skulle lämna din syster i skolan på morgonen. Du ropade "IDAG ÄR MIN FÖDELSEDAG!" Till alla vi mötte och vinkade majestätiskt till alla förbipasserande bilar, som den kunglighet du är.

Du har axlat rollen som storasyster på ett utmärkt sätt, och den där impulskontrollen som ofta lyser med sin frånvaro, den kan du hantera trots att din lillebror vräker sönder dina duplomästerverk och sliter stora tussar ur ditt hår. Du tycker om att vara stor och duktig och fnyser åt hur "skrekfull" han är ibland.
Det är lite jobbigt just nu att vara stor ibland och liten ibland och du är fullkomligt rosenrasande över att inte få göra allt roligt som din syster får göra. Men du är duktigare nu på att förklara varför du är arg och du springer ofta in på ditt rum, samlar ihop ett knippe mimmikuddar och tar spontana små tupplurar för att det helt enkelt blir kortslutning av alla känslor som bubblar upp.

Det roligaste du vet är kompisar, i synnerhet grannpojkarna som kommer och knackar på nästan varje kväll. Då springer du ut som en raket, släpper allt du gör och har vid flertalet tillfällen blivit så uppspelt och ivrig att du sprungit rätt in i dörrposten och väggarna på väg ut. Du ska snart ha ditt första barnkalas och har bjudit en tjej och sju killar, föga förvånande leker du mest med pojkar.
Du har precis börjat i dans och jag har sällan sett dig tycka att något var så roligt, varje dag frågar du "är det söndag idag?" För att du vill dit igen.
Tidernas värsta godisgris är fortfarande du och vi får smyga och gömma allt som bara påminner om sötsaker för annars är du där som en blodhund.
Till vår stora glädje är du inte jätteintresserad av teve och datorspel utan leker hellre (om du får bestämma lek det vill säga).
Du älskar fortfarande bad i alla former, hjälpa till att laga mat och städa och att klä ut dig.

Vår lilla men stora tjej! Det är sån tur att vi har fått just dig som ser till att vi skrattar så varje dag, som ständigt får oss att bli galna men ändå stumma av beundran över att det kan finnas så mycket vilja och styrka hos en sån liten tjej i en familj av mjukisar och mesproppar. Det blir aldrig långtråkigt eller enformigt med en Svea i närheten.
Det ska bli så galet, galet spännande att se dig växa upp- jag vet att jag har sagt det innan men det är verkligen häftigt att få vara din mamma! Vi älskar dig så!

Till min ettåring

Nu är det bara ett par dagar kvar tills den lille mannen fyller ett år. Vi säger alltid "oj vad tiden gått fort", men den här gången är det så oerhört påtagligt.
Vi har haft ett fantastiskt år. Jag har faktiskt inte ens hunnit reflektera över att det är tufft och krävande att ha en nykomling i familjen.

Jag är den första att intyga att första barnet är en galen omställning och det var stundtals riktigt, riktigt jobbigt (trots världens lugnaste lilla bebisflicka). Nummer två var lättare, trots att nummer två i vårt fall var ett mycket krävande litet barn. Det är inte lätt att vara förälder idag, ingenting göra liksom spontant. Man tvingas välja läger i alla möjliga frågor, det finns tusen olika teorier och läror och metoder om hur man bör uppfostra. Barnen ska aktiverat från födseln, de ska ha märkeskläder och de finaste leksakerna, de shabby chicaste hemmen och milfigaste mammorna. Maten ska vara ekologisk och lagad från grunden och man ska hinna umgås med sitt barn dygnet runt samtidigt som man ska göra karriär och hålla sig fit.
Man måste ha en åsikt om allt. Samsovning, amning, förskolan, genus. Jag visste precis vilka läger jag tillhörde redan efter några månader när jag blev mamma, en del saker föll sig naturligt och andra krävde en hel del efterforskning. Stundtals utmattande. Med barn två på väg blev man hjärntvättad över hur avslappnad man skulle vara den här gången och hur lätt allt skulle vara, tvåan skulle bara följa med. Och jag vet att jag försökte men det var aldrig riktigt jag.

Men den här gången, med den här lille pojken. Allt har liksom bara fallit sig så naturligt. Han har fått bestämma sedan start. Hans första 3-4 månader avskydde han vagnen och eftersom han alltid velat vara nära så bar vi honom i sjal och sele dag som natt. Nu är han snart ett och aldrig still förutom när han sover, och det gör han med oss fortfarande. Inte en enda gång har spjälsängen blivit använd. Gud, förutom när han varit sjuk har vi aldrig ens behövt natta honom. Han somnar i famnen när han är trött. Det har aldrig varit något tjafs med maten, han får äta hur mycket han vill när han vill. Vill han bli buren så bär vi! Allt som var så krångligt och tidskrävande som ny förälder har liksom inte varit några problem den här gången.

Och jag har varit så oerhört förälskad sedan jag fick upp honom på bröstet första gången efter en mycket intensiv förlossning. Jag blir rädd för mig själv ibland över den galet starka kärleken. Han är så vansinnigt söt och strålande glad och så väldigt, väldigt kärleksfull. Redan när han var ett halvår gammal och lärde sig att förflytta sig så började han att gosa! Han rullar in sig som en liten katt och hans absoluta favorit är att lägga sitt stora tunga huvud mot mitt, kind mot kind och panna mot panna. Helst ovanpå också, istället för tätt intill som man skulle kunna tro. En säng som är 240 cm bred och ändå vill han absolut lägga sitt huvud på mitt. Och som han kramas! Jag minns inte att såhär små barn kan kramas på riktigt men det gör Ebbe många, många gånger om dagen. Kryper omkring och rycker och sliter i varenda sladd, låda och handtag han ser med en sträng beslutsamhet och hittar han inget farligt kryper han tillbaka igen, säger "mammamammamam" och rycker oss i byxbenen för att vi ska hissa upp honom.

Han älskar att vara ute och det mest fascinerade som finns är när det kommer en fågelflock (helst kanadagäss) flygande över himlen. Han är inte ens ett år fyllda men så vansinnigt busig, han vet redan nu så väldigt väl vad han inte får göra och så fort han hör att toalettdörren (ingången till det MAGISKA RUMMET) öppnas så är han där snabbt som en pil. Han tycker mycket om att väsnas och blir väldigt förtjust om han lyckas banka sönder något.
Ett genomgående mönster i vår barnaskara är att alla avskyr att åka bil. Vet inte om jag förträngt tidigare upplevelser men jag tror att Ebbe avskyr det mest av alla. Man kan säga som så att det inte blir några roadtrips i onödan i den här familjen.
Han är kär i den riktiga dammsugaren och LIVRÄDD för leksaksdammsugaren. Han kan inte låta bli att sätta igång den trots att han blir så jäkla skraj och när hav stänger av den trycker han på "on" igen tills tårarna sprutar. Ett riktigt praktexempel på skräckblandad förtjusning.

5 små minitänder har han i sin mun. Det täta, mörka håret han hade som nyfödd tappades helt och ersattes av en tjock, mörkblond kalufs som har blivit så lång nu att han har (som hans pappa säger) små prinslockar i nacken.
Han har ärvt sin mors mycket stora huvud och har också haft mycket stora händer och fötter sedan födseln.
Han ser ut som en marsipangris och om en marsipangris kunde prata och skratta så hade den nog låtit som Ebbe. Och på tal om skratt är han den skrattigaste lille bebisen vi någonsin träffat, han har bjudit på kluckande gapskratt dagligen sedan har var jätte, jätteliten.

Älskade lille Ebbut, dig kommer vi att krama och pussa till vansinne. Du är den raraste, godaste lille pralinen i världen. Jag är så hemskt, hemskt glad att få vara din mamma min pojke.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Föräldrar, hur vore det med lite uppskattning?

Om bara ett år är jag färdig lärare (!) och jag är rädd. Jag är inte längre rädd för att barnen ska löpa amok utan det är föräldrarna som skrämmer mig.

Jag har alltid haft en oerhörd respekt för personer som vågar ta på sig ansvaret för ett skrämmande stort antal barn. Ju yngre barn desto läskigare. En hel grupp med jättearga treåringar- hjälp. Eller ännu värre, en hel skock med ledsna ettåringar i en halvcirkel som alla vill bli upplyfta och har snoriga näsor (har själv bevittnat denna scen).
Jag trodde (i min enfald) att ALLA förstod vilket hästjobb de gör under ofta urusla arbetsförhållande, men av någon outgrundlig anledning finns det många som inte ser detta. Som inte uppskattar personerna som tar hand om det finaste vi har.

Jag kan inte för mitt liv förstå att inte alla mammor och pappor istället för att gnälla och skälla om borttappade vantar ser vad jag ser. Jag och Mikael har genom årens lopp varit rörande överens om att det känns som att just våra barn varit SÅ speciella på vår förskola. Vi har sett våra barn blivit välkomnade med kramar och stora leenden, vi har lyssnar på tjejernas långa berättelser om deras fantastiska pedagoger och allt kul de hittat på. Det vad förskolan som märkte att Moa behövde glasögon. Bara en sån sak. Jag har sett Svea gosa med fröknarnas hår precis som hon brukar göra med mitt när hon började som en liten 18-månadersplutt. De har helt enkelt haft en så otroligt stor betydelse i våra liv.

Och de har inte bara tagit hand om våra barn på absolut bästa sätt, de har tagit hand om oss också. Jag vet inte hur många gånger jag upptäckt att vi glömt stövlar/solkräm/schematiderna eller kommit inrusande försenad för att Ebbe bestämt sig för att kräkas ner någon vid hämtning. Jag har lämnat av arga barn och ledsna barn- vidrigt. Personalen har lugnat och tröstat och övertalat mig att ringa en stund senare för att försäkra mig om att allt är bra ("lyssna, hon skriker inte längre"), haha! De har hjälpt oss att förstå att alla barn slåss och skriker och bråkar ibland.

Hur kan man förbise eller ta den här omsorgen för givet? Ja, det är ett arbete och ja, de får betalt. Självklart ska man förvänta sig att barnen har det bra på dagarna. Men det där lilla extra, känslan av att det verkligen är ett andra hem och den näst-bästa platsen för ens barn, den känslan är ovärderlig. Det är inget som går att lära ut eller förmedla om man inte verkligen är en duktig pedagog. När vi flyttade hit var det ett stopp på vägen tills vi hittade något bättre. Men nu skulle jag aldrig i livet flytta (av flera anledningar men främst på grund av vår fantastiska förskola). Och även om vår kanske är extraordinär så vägrar jag tro att inte de allra första förskolor är likadana.

Tänk på det, nästa gång ni bråkar om någon småsak eller kläcker kommentarer om att "torka näsor och rumpor". Eller när ni inte orkar gå på föräldramötet. Vår fixarkväll blev inställd på grund av bristande intresse. Jag tycker att det är pinsamt.






- Posted using BlogPress from my iPhone