Fantastiska barn!

Inatt när vi skulle gå och lägga oss vaknade Moa och hade drömt en mardröm. För att hon skulle glömma bort det läskiga pratade vi lite om hennes födelsedag och alla fina presenter hon skulle få. Hon pratade och pratade och pratade som hon alltid gör om allt fint hon önskade sig och beskrev som vanligt väldigt ingående vad som var det allra finaste, det kan vara långa utlägg som "En lila klänning med Hello Kitty. Huvudet ska ha en prinsesskrona med diamanter, sen en sjöjungfrusvans som ska vara blå. En massa glitter överallt, först uppe och sen där nere. Blåa stjärnor med lila och rosa hjärtan runt. Den ska vara lång såhär men inga långa armar som korvar sig under fleecen. Man behöver faktiskt inte ha någon fleece över den här klänningen. Den korvar sig aldrig och man kan ha den på sommaren. Åh så vackert!".
Hon var jättetrött och mumlade bara, men varje gång jag trodde att hon hade somnat så fortsatte hon att prata och prata och prata.

Och jag kände att jag bara ville frysa den stunden just då och att den här lilla fantastiska 4,5-åringen alltid skulle fortsätta vara precis som hon är just nu.
Jag är övertygad om att hon kommer vara fullkomligt enastående i hela sitt liv, oavsett hur stor hon blir. Men ändå önskar jag att hon alltid kunde vara min lilla Mosa, så underbar och oförstörd. Att hon alltid kunde ligga mellan oss i sängen på nätterna och snarka högst av alla och vara skyddad från allt ont i världen.

Ibland, eller ganska ofta så målar jag upp fasansfulla bilder framför mig. Om någon av ungarna går framför mig på trottoaren och någon hemsk lastbil dundrar förbi så ser jag framför mig att bilen skulle komma för nära och känner känslan av att nu är allt slut, nu har jag förlorat det allra finaste jag har och allt är över. Eller när det ringer från dagis innan man får höra att det handlar om lite feber. Det kan hända något så fort, livet är så jävla skört. Bara tanken på att något ska hända är så fullkomligt paralyserande att jag inte kan andas.
Älskade barn, tänk att man kan älska någon så mycket.




- Posted using BlogPress from my iPhone