torsdag 31 maj 2012

Liten glasögontjej

Vi var nyligen hos ögonläkaren med Moa för att kolla upp en skelning (man ser det knappt om man inte tittar efter det, det var faktiskt en av hennes fröknar som påpekade det och först då märke jag att det kanske var mer än bara att hon såg frånvarande ut).

Hon fick kika in i en sån där kikarliknande maskin som mäter ögat, en vanligt syntest där hon fick berätta vad hon såg (fyrkanter, små hus, cirklar och äpplen) och sen försökte läkaren trigga fram skelningen med ögonlappar. Moa tyckte att det var kalaskul.
Det visade sig i alla fall att det finns en utåtskelning på båda ögonen när hon slappnar av men hon har inga problem med att fokusera på en bild eller så, dock kan det bli värre när ögonen växer.
Hon var även lite översynt och hade ett litet brytningsfel, dock var hon inte säker på om det var något "onormalt" eftersom alla barn är lite översynta innan ögat växt färdigt i 10-12-årsåldern.
Vi ska tillbaka snart och då ska hon få ögondroppar som gör att läkaren kan mäta ögonbotten och se hur dåligt hon ser, om hon kanske behöver glasögon.

Vi blev först helt ställda och jag tänkte _stackars_ barn som ska behöva få glasögon, gömma det lilla söta ansiktet och kanske bli retad, jag hade en klump i magen hela dagen.
Men som tur är så tog det sunda förnuftet över! Jag hoppas ju såklart att hon slipper, det är klart att man vill att hon ska se bra. Men Moa blev eld och lågor över att kanske får åka och handla glasögon! Och tänk om hon har det svårare än hon behöver, är hon översynt så måste det ju vara jättejobbigt för henne; pysselälskaren! Hon älskar ju att sitta och pillar med grejer och att läsa. Nej hit med ett par brills "fort som ögat" i så fall;).
Största bekymret är väl att hon kommer hugga bågar med Hello Kitty det första hon gör i så fall... Vi blir aldrig av med den förbannade katten!




- Posted using BlogPress from my iPhone

Efterlysning: Kläder !

Det sägs ju att alla kläder är sydda för långa personer. Det kanske stämmer, om man har en kort kropp med läskigt långa ben på à Barbie.
Själv är jag 178 cm lång och allt är ju liksom inte ben, jag har faktiskt en överkropp också.
Allting är för kort för mig, och det blir ju inte bättre av att ha bröst heller, skulle ett plagg mot förmodan gå att knäppa eller en urringning sitta där den ska så kan man ge sig fan på att det visar halva magen och ryggen.

Mitt absoluta favoritplagg är klänningar, och inte ens detta universalplagg funkar som det ska. Det är nästintill omöjligt att hitta en klänning där sömmen som ska sitta UNDER bysten inte hamnar MITT på istället. Så istället för att falla fint mot huden så som tyget ska så står det rätt ut från brösten och ned som ett jäkla cirkustält. Och någon kroppsstrumpa kan man ju inte ha på sig med kärlekshandtag och dallermage (skulle man våga sig på något så oklädsamt så lovar jag att den skulle vara för kort, tveklöst).

Jag har sett medelålders damer med klotformad kroppsform klä sig bättre än mig.
Jag antar att jag är dömd till att gå klädd i oversize-linnen (som blir som vanliga linnen för mig) och tråkiga jäkla jeans.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vabba

Vabba är nog tamejfan det tråkigaste som finns. Inte bara för att jag är så stressad över alla värdefulla timmar jag missar att träna inför slutprovet i matten utan också för att jag blir helt tokig av att sitta hemma hela dagen.

Den absolut sämsta kombon är sjuk Moa och frisk Svea, för då hinner man absolut inte sitta-i-soffan-sjuk-mysa av den enkla anledning att man måste kolla Svea varje sekund och skulle man försöka låta bli skriker hon tills man gör det.
Nu är det Svea som är krasslig (som tur är om man kan säga så om ett sjukt barn) så det blir åtminstone en lugn stund när hon sover...
Men det är dödligt tråkigt ändå. När klockan blir 10 har vi liksom lekt med allt som går att leka med här inne och alla är så rastlösa att det är rent vidrigt.

Nu är klockan 14.00. Många långa timmar kvar till läggdags.

tisdag 29 maj 2012

Min nya blogg

Nu gör jag ännu ett nytt försök med bloggandet. Som ett komplement för min obefintliga fysiska träning just nu så kan jag ju åtminstone göra något som gynnar min själ.

Jag har mått rätt dåligt sista dagarna och imorse vaknade jag i någon slags feberyra och lyckades pipa till Mikael att jag inte skulle orka ta barnen till dagis på morgonen. Sen minns jag bara att Svea stod och hoppade bredvid mitt huvud i sängen och såg pillimarisk ut och sedan vaknade jag inte förrän klockan tio och fick en mindre chock när jag insåg att lägenheten var tom och barnen bortforslade till dagis.
Släpade mig bort till vårdcentralen (varför, varför? Att jag aldrig lär mig). Precis som jag visste så blev jag hjärtligt mottagen av Bamse-Kerstin (döpt av Moa, förstås) som tog en snabbsänka och skickade ut mig igen med lite käcka hejarrop.
När jag och Mikael vill verka lite världsvana (vi bodde ju faktiskt i stan i _flera år_) så brukar vi skämta om att Bamse-Kerstin styr hela vårdcentralen, men det är nog inte så långt från verkligheten ändå för hon är BVC-sköterska, äldresköterska och tar ensam hand om hela drop in-verksamheten, skulle inte förvåna mig om hon dessutom städar och sköter sophämtningen också, arma kvinna.
Men om det visar sig att jag blir "Ung kvinna död av hjärntumör trots tät kontakt med vården", ja då vet ni vem ni ska skylla på.

Bara vädret kan ju göra en sjuk just nu. Jag tog ledigt två dagar förra veckan för jag VISSTE att värmen inte var här för att stanna, de svenska vädergudarna lurar inte mig.
Jag har utvecklat ett nästan maniskt beteende inför väderprognoserna, jag sitter med mina tre appar och uppdaterar vädret minst en gång i timmen cv biter på naglarna, vilken är mest trovärdig? SMHI eller Klart.se? Just ny visar ju båda regn och 13 grader så det underlättar ju i alla fall.
Blir det (ännu en) skitsommar blir jag galen. Jag tycker inte att det är så mycket begärt att två månader av tolv ska bjuda oss på ett hyfsat humant klimat. Det kan bara inte vara en snittemperatur på 4 grader och pissregn året runt. Eller jo det kan det ju uppenbarligen men jag accepterar det bara inte, jag kommer att fly landet.

Nu mina vänner är det slut på ordbajseri för idag.






- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 12 maj 2012

Ett tredje barn

Nästa vecka ska jag äntligen sätta in en spiral, så nu blir det inga fler kottar på många år. Jag är helt överlycklig över att vi inte har några spädbarn nu och att Svea börjar bli större, även om jag ÄLSKAR bebisar så är det en sjukt påfrestning, dygnet runt-service såklart och jag har ju mitt kontrollbehov som gör att jag inte kan släppa taget och slappna av en enda sekund när jag har en liten, Svea lämnade inte min sida en enda gång tills hon var 15 månader förutom någon enstaka timme när hon var hemma med Mikael då såklart, och även om jag hade velat lämna bort henne innan dess hade jag garanterat mått skit, jag klarar varken psykiskt eller fysiskt att vara ifrån min bebis.
Så det är oerhört skönt att dom nu är lite större och livet kretsar runt annat än BARA barn. Nu ska det satsas på skolan, hus så småningom och vi ska bara njuta av våra fantastiska tjejer.

Men visst är det lite sorgset! Snart är bebistiden helt förbi, snart är det hejdå till barnvagnar och blöjbyten, inga mer knubbiga bebisar att blåsa i magen och bära runt på höften (jag har under dessa fyra år utvecklas en slags superhöft på vänster sida, den klarar allt! Misstänker att hela bäckenet är snett efter allt kånkande och att det finns en extra fettansamling just där för att göra det skönt för bebisens rumpa, haha).
Nu är det saker som måste ordnas innan det kommer fler barn, utbildning, körkort och ett lite roligare boende. Fördelen med att vi är unga är ju att även om vi skulle vänta så länge som 5-6 år innan nästa barn så är vi fortfarande unga och förhoppningsvis fertila och relativt pigga.

Men jag måste säga att hade jag fått göra om allt så hade jag kanske börjat med barnafödandet nu vid 25 istället för vid 20, förutsätt att vi hade fått just Moa och Svea. Dels hade det varit rätt skönt att ha livet ordnat innan och dels för att det har hänt en hel del på mognadsfronten.
Å andra sidan så vet man ju inte alla hur livet hade sett ut om vi inte fått våra barn tidigt, man är nog lika grön på området oavsett när man blir förälder första gången? Dessutom har ju barnen gjort oss till dom vi är ny.
Huvudsaken är väl att man är nöjd med hur livet är och jag skulle inte kunna vara nöjdare. Jag kan bli avundsjuk på roliga resor och den stora friheten man har när man inte har barn, allt är ju lättare när man bara har sig själv att ansvara för. Men när man fått barn och levt en helt annan tillvaro så det ju ingenting som ens kan komma i närheten av det! Det ger ju allt en helt annan mening, det är det enda självklara.
Så om några år så, då ska jag ha minst en liten till, gärna två om herrn i huset går med på det, lyckligtvis har jag ju lite tid på mig att övertyga honom nu, hehe.