Bättre sent än aldrig, eller vad säger man? Äntligen kommer ditt födelsedagsinlägg lilleman.
Det finns något charmigt med varje ålder, det har jag lärt mig nu som rutinerad fyrabarnsmamma. Det finns också mycket jobbigt med varje ålder och det finns det definitivt med en tvååring. Vi snackar livsfarliga rymningar- det spelar ingen roll om det är i vår egna trädgård eller på tidernas roligaste lekplats, det eviga rymmandet är ett faktum. Efter får den svettiga, överviktiga mamman som nio av tio gånger har en bebis hängande i tutten springa.
Våren spenderandes med att kasta ner allt du såg och fick tag k ner för trappen, allt från mat till porslin till elektronik. Andra festliga tricks var att försöka smita in och ploppa saker i toaletten så ofta som möjligt. Ingenting kunde stå framme, det var som att ha ett knippe galna tvättbjörnar på besök sju dagar i veckan, tvättbjörnar på speed.
En sommar och en höst senare och den mogna snart 2.5-åringen du har blivit så är det helt annorlunda, ljusår ifrån! Du kan prata och göra dig förstådd i nästan alla situationer, gå på toaletten (även om det är en bra bit kvar) och du är en FRÖJD att umgås med. Jag vet att det är lugnet före treårstrots-stormen men gud vad roligt vi har!
Du är alltid glad. Det är något magiskt med att se dig bokstavligen flyga upp ur sängen med ett leende från öra till öra varje morgon, så grymt taggad på allt vad livet har att erbjuda.
Dina dramatiska små utrop "Kära nån!", "Hjälp Ebbe mamma!", "Oh man!" Med rösten i falsett, jag smälter. Du hämtar dina dinosaurier, Sveas räv med stora ögon, Madagaskar-pingvinen från donken, Manny mu (snabbt uttalat "min lemur") och Kjelle (Dunderkarlsson från Pippi) och vill att jag ska prata med deras röster. Hela tiden. Ibland om något djur blir lite läskigt säger du "Nej mamma, lite läskigt! Ebbe rädd" också måste jag prata med ytterst pipig och len röst och låta figurerna krama och pussa dig.
Du är en märklig blandning mellan total huligan som rör sig framåt som en ångvält och en riktig fegis som hasar nerför (icke-branta) grässluttningar.
Och i januari blev du storebror. Du, som aldrig legat och sovit ens din middagsvila i egen säng. Fram till tio dagar efter beräknad förlossning låg du i mitt knä varje kväll i soffan för att jag inte hade hjärta att flytta på dig när du somnat. Min lille man som verkligen, verkligen stulit mitt hjärta.
Ångesten var stor, reaktionen minimal! I början tror jag inte ens att du förstod att Harry ens var där och nu åtta månader senare tror du nog att han är en del av mig, inte en egen person. Ni skrattar åt varandra ibland och han får sig en puff ibland när han drar i dina kläder i sann storebrorsanda men oftast är han väldigt ointressant. Definitivt inget trauma för dig, än i alla fall.
Mosan är forfarande din favoritperson, och Svea och du är ärkefiender för det mesta, haha.
Du älskar teve, lite för mycket kanske. Efter perioder med Masha, Daniel Tiger, Dora och oändliga skräniga barnsånger på youtube så tror jag att dina favoriter just nu är "Bing" och såklart, alla tvååringars älskling, Pippi Långstrump.
Böcker älskar du, och du kan sitta och bläddra och "läsa högt" för oss med riktigt imponerade resultat, även böcker vi bara läst någon enstaka gång.
Du älskar sötsaker och eftersom du är så vansinnigt söt får du allt du pekar på. "Ebbe haaa claaad" och ledsna vallögon på det. Vi måste sluta köpa hem för det är omöjligt att stå emot.
Du leker väldigt mycket med dinosaurier och små gubbar och gillar att packa ner och upp i väskor och lådor. Moas magneter är det kanske fräckaste som finns. Men mest tycker du om att vara ute och kan gräva och gräva och gräva.
Du är så oroligt kärleksfull och busig. Så snäll och nyfiken och genuin. Det går inte att vara arg, hur mycket du än ställer till med och hur många tallrikar med mat som flyger genom köket. Du kommer komma undan med vad som helst, mammas prins.
Önskar att vi kunde konservera dig och behålla dig såhär för alltid. Man måste liksom träffa dig för att förstå. Jag älskar dig så att det gör ont, det gör på riktigt ont i hela mig av den överväldigade kärleken. Ebbe två år, den ljuvligaste i världen!
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 15 oktober 2016
tisdag 2 februari 2016
Förlossningsberättelse, vårt fjärde barn
Som väntat tog även lilla fyran lite tid på sig att komma ut till världen, många trodde att jag skulle få föda "i tid" fjärde gången gillt men en mor vet bäst och den lille gossen låg kvar elva dagar extra precis som jag gissat på, den 29:e januari!
Detta har varit min utan tvekan jobbigaste graviditet med hemsk foglossning som började tidigt och verkligen eskalerat. Insåg först nu hur plättlätta graviditeter jag haft med de andra barnen då jag har kunnat leva och hålla igång i stort sett precis som vanligt. Nu har jag haft riktigt ont och verkligen längtat efter att bli av med den stora tunga kroppen och magen. Jag har varit väldigt nervös för att föda, dels för att jag vet hur fort det går för mig i slutet och minnet av förlossningen 2014 som jag upplevde som riktigt jobbig var färsk i minnet. Det visade sig dock gå över all förväntan och min högst troligt allra sista förlossning blev riktigt, riktigt häftig!
Onsdag 27:e januari
Efter några kvällar med förvärkar börjar jag bli riktigt orolig för det hemska trycket jag känner nedåt. Jag kan knappt sitta på plan yta för det känns som att huvudet på bebisen liksom skaver emot. När bebisen tar spjärn med fötterna uppe i magen och pressar huvudet nedåt får jag krystvärks-flashbacks och svetten bara rinner. Jag föreställer mig att förvärkarna öppnat upp fri utgång och att huvudet kommer säga plopp när som helst och att bebisen kommer utan förvarning. Vi åker in på förlossningen för en koll, jag har jättesvårt att kissa så jag oroar mig för att den övergödde bebisen klämt ihop blåsan och att det är därför det gör så ont.
Får göra en snabb CTG-koll och sedan en koll nedtill. Bebis mår toppen, jag är öppen 2 cm men har även 2 cm kvar på tappen vilket kan betyda precis som vad som helst för en omföderska, bebis snart eller om några veckor. Huvudet är inte speciellt lågt så någon förklarning på tryckkänslan fick jag inte. Ganska lugnande besked även om man såklart blev lite besviken att det verkade dröja länge till.
Torsdag 28:e januari
Dags för rutinkoll vecka 42 hos BM. Eftersom allt var bra med bebisen dagen innan tänkte vi struntat i att åka dit eftersom det är en bit att åka. Men vi skulle även ringa och boka tid för igångsättning så vi åkte in till Frölunda i alla fall med barnen för lite miljöombyte.
Nu var trycket nedåt snäppet värre, speciellt framtill på magen. Enligt BM-vikarien var huvudet fortfarande inte speciellt lågt och fortfarande inte fixerat! Mitt blodtryck var lika lågt som vanligt (brukar gå upp i slutet) och bebis hjärtljud var rekordlugna. Vi ringde och bokade in en tid 8.30 den 2:e februari för igångsättning i Varberg.
På vägen hem stannade vi på Maxi och hämtade ut Liberos babybox och planerade att baka chokladbollar när vi kom hem (nytt bakverk varje dag på övertiden...). I bilen kände jag att det där trycket faktiskt förvärrades med jämna mellanrum, magen gjorde ont och kändes öm hela tiden men då och då gjorde det riktigt ont. Sa till Mikael att det skulle kunna vara värkar även om de hade en helt annan karaktär än vad jag var van vid.
Kl 16
Jag gick för att vila lite (missat min och Ebbes dagliga sovlur) och upptäckte att ja, det jag misstänkte var värkar kom faktiskt med 10-12 minuter emellan. De fortsatte att komma oavsett om jag gick omkring eller låg still och jag sa till Mikael att nu jäklar, nu blir det bebis inom ett dygn i alla fall. Mikael tog mig på orden och ringde genast hit svärföräldrarna. Då fick jag lite ångest för det var absolut inga kraftiga värkar och så fort jag visste att barnvakten var på väg blev de ännu mer glesa. Det kändes väldigt skamset när de dök upp och istället för att åka på direkten gick jag omkring som vanligt här hemma några timmar till. Fick inte i mig någon mat men däremot en massa frukt och dricka. Packade det sista i BB-väskan och satt på hoppbollen (min bäste vän) nere i lekrummet med barnen en stund och gungade för att få lite tätare värkar. Förlossningen sa att vi var välkomna in när som helst, att jag kunde lita på min kropp med fjärde barnet.
Kl 22
Vi körde runt i Varberg och försökte få tiden att gå en stund. Köpte milkshake i McDriven och njöt av vår första barnlediga stund sedan Ebbe föddes, haha!
Värkarna kom fortfarande inte tätt men trycket nedåt var hemskt när jag stod och gick, det var svårt att avgöra vad som var vad för magen kändes stenhård hela tiden. Kl 22 togs CTG och jag undersöktes, öppen 3-4 cm men med en bit kvar på tappen. Då fick jag lavemang (som jag motvilligt tackade ja till även denna gång, det är verkligen inte trevlig upplevelse men det har visat sig vara effektivt tidigare). Hoppade sedan in i duschen och värkarna kom lite tätare men gjorde fortfarande inte speciellt ont.
Kl 00
Nu var jag öppen 5 cm och äntligen var tappen borta. Bebisen var helt vild i magen och CTG-dosorna tappade hela tiden kontakten så BM frågade om det var okej att hon tog vattnet för att sätta en skalpelektron istället. Både BM och sköterskan som var med var förresten HELT UNDERBARA från början till slut. Redan när det var lavemangsdags tippade mitt mod lite och jag började komma ihåg att det här med att föda barn är ju inte sådär jättekul, kunde vi inte köra på den 2:e februari och igångsättning som det var sagt? Eller kanske en liten sovdos och fortsätta på morgonen? Jag hade inte ens speciellt ont utan var mest trött och otaggad. Så jag var inte jätteglad när hon ville ta vattnet för då visste jag att det skulle bli skarpt läge direkt, men vi var ju tvungna att ha koll på bebisen så det var bara att bita ihop och gilla läget.
Kl 00.48 tas vattnet, då är jag öppen 6 cm och och fortfarande kaxig "Patient upplever för tillfället inget behov av smärtlindring" står det i journalen. Men sen gör min kropp som den brukar när vattnet går, det sätter igång DIREKT! 00.50 "godtar patient lustgasen", enligt journalen trots att hon varit så tuff bara två minuter tidigare. Jag HATAR lustgasen, den hjälper mig inte alls (speciellt inte den här gången då Mikael upptäckte efter 2-3 demonvärkar att slangen hade åkt ut och jag bara andades syrgas). Jag och BM hade diskuterat spinalbedövningen tidigare på kvällen och lämpligt nog så passerade narkosläkaren vår sal precis när jag exorcistskrek i den värdelösa lustgasmasken. "Sofia, om du vill ha spinalen så har du någon minut på dig att bestämma dig, sen kommer han inte hinna hit igen innan bebisen är ute" sa BM. Hon lät mig ta en hemsk värk till och sedan bestämma mig. Jag tackade ja ganska hjärtligt och någon minut senare var spinalen satt, en liten spruta i ryggen bara.
BM undersökte mig och upptäckte att bara drygt 10 minuter efter att hon tagit vattnet var jag nu öppen 10 cm, men huvudet var ironiskt nog fortfarande högt.
Kl 01.00 har spinalen kickat in och jag går från "skjut mig i huvudet värkar" till nästintill helt smärtfri. CTG-mätaren visar så kraftiga värkar att de inte ens registreras på remsan, värktopparna går hela tiden över 100 och kurvan ser ut som alperna. Samtidigt äter jag en banan och medhavd nötkräm och jag och Mikael sitter och skrattar och jag vet att spinalbedövning är det bästa som någonsin hänt mig. BM frågar mig säkert 20 gånger om jag inte känner något behov av att krysta men det gör jag inte (för första gången på veckor, haha!). Både hon och sköterskan hänger med oss på rummet och vågar nog inte riktigt gå ut men jag lovar och svär att det blir inget krystarbete än på LÄNGE och jag lovar på heder och samvete att inte gå på toaletten själv om det trycker på.
Jag fortsätter att njuta av spinalens förträfflighet och ligger och myser och tittar på CTG-skärmen och mina hemska värkar som inte känns. Mikael slumrar lite på den limegröna soffan.
02.20 blev jag kissnödig och hoppade ner från sängen för att gå på toaletten. Känner ingenting under den korta lilla promenaden men när jag sätter på mig på toaletten och trycker på lite för att kissa (en helt vanlig kiss-stråle liksom) så känner jag från ingenstans ett stort bebishuvud som är på väg nedåt. Bilden av MITT BARN som eventuellt riskerar att ploppa ut i en jäkla toastol ger mig mod till att SLITA AV larmsnöret från väggen i ren förskräckelse samtidigt som jag slänger mig ner på golvet och ropar på Mikael som jag aldrig har ropat innan. Han kommer rusande, trycker på knappen samtidigt som
han skriker "Men dom kommer ju fan aldrig!" Och rusar ut i korridoren av rädsla att behöva agera barnmorska själv. BM och sköterskan kommer springande i full fart och drar upp mig från golvet och med handen mellan benen springer jag till sängen. Det som händer då var väldigt pinsamt. Istället för att skymta hjässan på barnet så säger BM att nej, huvudet står FORTFARANDE högt!
Jag känner att jag tappar hakan ner till golvet ungefär men BM intygar att hon inte tror att jag inbillat mig utan att det åkt ner och sen upp igen och att jag ska testa att trycka på i nästa värk. Värken kommer någon sekund senare och då lyckas jag inte bara trycka ner huvudet sista biten utan hela vägen ut, och jisses vad svårt det var att "pausa och andas" och AJ så ont det gör! (Dock inte alls lika hemskt som krystskedet sist). Efter evighetslånga sekunder får jag fortsätta krysta och huvudet och överkroppen på bebisen tittar ut, då tar BM tag i kroppen och snurrar den ett varv så att bebisen tittar upp mot taket och rätt på mig som sitter upp i sängen, "Böj dig fram nu och ta emot ditt barn Sofia!" Kvittrar hon glatt och jag tycker att hon är galen och ropar nej men böjer mig ändå fram och tar upp honom och liksom drar ut resten av bebisen och lyfter den upp på bröstet. Helt galen surrealistisk känsla att fiska fram sitt eget barn! Den kicken går nog inte att överhuvudtaget kommer i närheten av igen, någonsin.
02.23 ligger världens finaste lilla bebis i min famn, han skrek direkt men låg sen väldigt tyst och tittade på oss. Efter några minuter kollar vi efter och javisst, en liten lillebror! Mikael var säker på en pojke hela tiden, jag trodde flicka fram till de sista veckorna.
Efteråt börjar jag blöda ganska kraftigt men efter (mycket!) magknådande och grävande och extra sprutor med livmodersammandragande medel får vi gosa och mysa med gossen i lugn och ro. Han är identisk med sina nyfödda syskon men större.
Välkommen till världen älskade pojke! 4515 gram, 55 cm lång med ett hattmått på 37 cm. Tack för att just du kom till oss!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Detta har varit min utan tvekan jobbigaste graviditet med hemsk foglossning som började tidigt och verkligen eskalerat. Insåg först nu hur plättlätta graviditeter jag haft med de andra barnen då jag har kunnat leva och hålla igång i stort sett precis som vanligt. Nu har jag haft riktigt ont och verkligen längtat efter att bli av med den stora tunga kroppen och magen. Jag har varit väldigt nervös för att föda, dels för att jag vet hur fort det går för mig i slutet och minnet av förlossningen 2014 som jag upplevde som riktigt jobbig var färsk i minnet. Det visade sig dock gå över all förväntan och min högst troligt allra sista förlossning blev riktigt, riktigt häftig!
Onsdag 27:e januari
Efter några kvällar med förvärkar börjar jag bli riktigt orolig för det hemska trycket jag känner nedåt. Jag kan knappt sitta på plan yta för det känns som att huvudet på bebisen liksom skaver emot. När bebisen tar spjärn med fötterna uppe i magen och pressar huvudet nedåt får jag krystvärks-flashbacks och svetten bara rinner. Jag föreställer mig att förvärkarna öppnat upp fri utgång och att huvudet kommer säga plopp när som helst och att bebisen kommer utan förvarning. Vi åker in på förlossningen för en koll, jag har jättesvårt att kissa så jag oroar mig för att den övergödde bebisen klämt ihop blåsan och att det är därför det gör så ont.
Får göra en snabb CTG-koll och sedan en koll nedtill. Bebis mår toppen, jag är öppen 2 cm men har även 2 cm kvar på tappen vilket kan betyda precis som vad som helst för en omföderska, bebis snart eller om några veckor. Huvudet är inte speciellt lågt så någon förklarning på tryckkänslan fick jag inte. Ganska lugnande besked även om man såklart blev lite besviken att det verkade dröja länge till.
Torsdag 28:e januari
Dags för rutinkoll vecka 42 hos BM. Eftersom allt var bra med bebisen dagen innan tänkte vi struntat i att åka dit eftersom det är en bit att åka. Men vi skulle även ringa och boka tid för igångsättning så vi åkte in till Frölunda i alla fall med barnen för lite miljöombyte.
Nu var trycket nedåt snäppet värre, speciellt framtill på magen. Enligt BM-vikarien var huvudet fortfarande inte speciellt lågt och fortfarande inte fixerat! Mitt blodtryck var lika lågt som vanligt (brukar gå upp i slutet) och bebis hjärtljud var rekordlugna. Vi ringde och bokade in en tid 8.30 den 2:e februari för igångsättning i Varberg.
På vägen hem stannade vi på Maxi och hämtade ut Liberos babybox och planerade att baka chokladbollar när vi kom hem (nytt bakverk varje dag på övertiden...). I bilen kände jag att det där trycket faktiskt förvärrades med jämna mellanrum, magen gjorde ont och kändes öm hela tiden men då och då gjorde det riktigt ont. Sa till Mikael att det skulle kunna vara värkar även om de hade en helt annan karaktär än vad jag var van vid.
Kl 16
Jag gick för att vila lite (missat min och Ebbes dagliga sovlur) och upptäckte att ja, det jag misstänkte var värkar kom faktiskt med 10-12 minuter emellan. De fortsatte att komma oavsett om jag gick omkring eller låg still och jag sa till Mikael att nu jäklar, nu blir det bebis inom ett dygn i alla fall. Mikael tog mig på orden och ringde genast hit svärföräldrarna. Då fick jag lite ångest för det var absolut inga kraftiga värkar och så fort jag visste att barnvakten var på väg blev de ännu mer glesa. Det kändes väldigt skamset när de dök upp och istället för att åka på direkten gick jag omkring som vanligt här hemma några timmar till. Fick inte i mig någon mat men däremot en massa frukt och dricka. Packade det sista i BB-väskan och satt på hoppbollen (min bäste vän) nere i lekrummet med barnen en stund och gungade för att få lite tätare värkar. Förlossningen sa att vi var välkomna in när som helst, att jag kunde lita på min kropp med fjärde barnet.
Kl 22
Vi körde runt i Varberg och försökte få tiden att gå en stund. Köpte milkshake i McDriven och njöt av vår första barnlediga stund sedan Ebbe föddes, haha!
Värkarna kom fortfarande inte tätt men trycket nedåt var hemskt när jag stod och gick, det var svårt att avgöra vad som var vad för magen kändes stenhård hela tiden. Kl 22 togs CTG och jag undersöktes, öppen 3-4 cm men med en bit kvar på tappen. Då fick jag lavemang (som jag motvilligt tackade ja till även denna gång, det är verkligen inte trevlig upplevelse men det har visat sig vara effektivt tidigare). Hoppade sedan in i duschen och värkarna kom lite tätare men gjorde fortfarande inte speciellt ont.
Kl 00
Nu var jag öppen 5 cm och äntligen var tappen borta. Bebisen var helt vild i magen och CTG-dosorna tappade hela tiden kontakten så BM frågade om det var okej att hon tog vattnet för att sätta en skalpelektron istället. Både BM och sköterskan som var med var förresten HELT UNDERBARA från början till slut. Redan när det var lavemangsdags tippade mitt mod lite och jag började komma ihåg att det här med att föda barn är ju inte sådär jättekul, kunde vi inte köra på den 2:e februari och igångsättning som det var sagt? Eller kanske en liten sovdos och fortsätta på morgonen? Jag hade inte ens speciellt ont utan var mest trött och otaggad. Så jag var inte jätteglad när hon ville ta vattnet för då visste jag att det skulle bli skarpt läge direkt, men vi var ju tvungna att ha koll på bebisen så det var bara att bita ihop och gilla läget.
Kl 00.48 tas vattnet, då är jag öppen 6 cm och och fortfarande kaxig "Patient upplever för tillfället inget behov av smärtlindring" står det i journalen. Men sen gör min kropp som den brukar när vattnet går, det sätter igång DIREKT! 00.50 "godtar patient lustgasen", enligt journalen trots att hon varit så tuff bara två minuter tidigare. Jag HATAR lustgasen, den hjälper mig inte alls (speciellt inte den här gången då Mikael upptäckte efter 2-3 demonvärkar att slangen hade åkt ut och jag bara andades syrgas). Jag och BM hade diskuterat spinalbedövningen tidigare på kvällen och lämpligt nog så passerade narkosläkaren vår sal precis när jag exorcistskrek i den värdelösa lustgasmasken. "Sofia, om du vill ha spinalen så har du någon minut på dig att bestämma dig, sen kommer han inte hinna hit igen innan bebisen är ute" sa BM. Hon lät mig ta en hemsk värk till och sedan bestämma mig. Jag tackade ja ganska hjärtligt och någon minut senare var spinalen satt, en liten spruta i ryggen bara.
BM undersökte mig och upptäckte att bara drygt 10 minuter efter att hon tagit vattnet var jag nu öppen 10 cm, men huvudet var ironiskt nog fortfarande högt.
Kl 01.00 har spinalen kickat in och jag går från "skjut mig i huvudet värkar" till nästintill helt smärtfri. CTG-mätaren visar så kraftiga värkar att de inte ens registreras på remsan, värktopparna går hela tiden över 100 och kurvan ser ut som alperna. Samtidigt äter jag en banan och medhavd nötkräm och jag och Mikael sitter och skrattar och jag vet att spinalbedövning är det bästa som någonsin hänt mig. BM frågar mig säkert 20 gånger om jag inte känner något behov av att krysta men det gör jag inte (för första gången på veckor, haha!). Både hon och sköterskan hänger med oss på rummet och vågar nog inte riktigt gå ut men jag lovar och svär att det blir inget krystarbete än på LÄNGE och jag lovar på heder och samvete att inte gå på toaletten själv om det trycker på.
Jag fortsätter att njuta av spinalens förträfflighet och ligger och myser och tittar på CTG-skärmen och mina hemska värkar som inte känns. Mikael slumrar lite på den limegröna soffan.
02.20 blev jag kissnödig och hoppade ner från sängen för att gå på toaletten. Känner ingenting under den korta lilla promenaden men när jag sätter på mig på toaletten och trycker på lite för att kissa (en helt vanlig kiss-stråle liksom) så känner jag från ingenstans ett stort bebishuvud som är på väg nedåt. Bilden av MITT BARN som eventuellt riskerar att ploppa ut i en jäkla toastol ger mig mod till att SLITA AV larmsnöret från väggen i ren förskräckelse samtidigt som jag slänger mig ner på golvet och ropar på Mikael som jag aldrig har ropat innan. Han kommer rusande, trycker på knappen samtidigt som
han skriker "Men dom kommer ju fan aldrig!" Och rusar ut i korridoren av rädsla att behöva agera barnmorska själv. BM och sköterskan kommer springande i full fart och drar upp mig från golvet och med handen mellan benen springer jag till sängen. Det som händer då var väldigt pinsamt. Istället för att skymta hjässan på barnet så säger BM att nej, huvudet står FORTFARANDE högt!
Jag känner att jag tappar hakan ner till golvet ungefär men BM intygar att hon inte tror att jag inbillat mig utan att det åkt ner och sen upp igen och att jag ska testa att trycka på i nästa värk. Värken kommer någon sekund senare och då lyckas jag inte bara trycka ner huvudet sista biten utan hela vägen ut, och jisses vad svårt det var att "pausa och andas" och AJ så ont det gör! (Dock inte alls lika hemskt som krystskedet sist). Efter evighetslånga sekunder får jag fortsätta krysta och huvudet och överkroppen på bebisen tittar ut, då tar BM tag i kroppen och snurrar den ett varv så att bebisen tittar upp mot taket och rätt på mig som sitter upp i sängen, "Böj dig fram nu och ta emot ditt barn Sofia!" Kvittrar hon glatt och jag tycker att hon är galen och ropar nej men böjer mig ändå fram och tar upp honom och liksom drar ut resten av bebisen och lyfter den upp på bröstet. Helt galen surrealistisk känsla att fiska fram sitt eget barn! Den kicken går nog inte att överhuvudtaget kommer i närheten av igen, någonsin.
02.23 ligger världens finaste lilla bebis i min famn, han skrek direkt men låg sen väldigt tyst och tittade på oss. Efter några minuter kollar vi efter och javisst, en liten lillebror! Mikael var säker på en pojke hela tiden, jag trodde flicka fram till de sista veckorna.
Efteråt börjar jag blöda ganska kraftigt men efter (mycket!) magknådande och grävande och extra sprutor med livmodersammandragande medel får vi gosa och mysa med gossen i lugn och ro. Han är identisk med sina nyfödda syskon men större.
Välkommen till världen älskade pojke! 4515 gram, 55 cm lång med ett hattmått på 37 cm. Tack för att just du kom till oss!
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 9 december 2015
Till min sjuåring
Äntligen känner jag att jag kan ta mig tid och skriva det traditionella födelsedagsinlägget. Jag ska skriva ut allt sen och spara i deras "Mina första är"-böcker. Jag hade själv älskat att få läsa de breven som vuxen (eller ängslig tonåring).
Vår lilla Moa har hunnit bli sju år, nu är hon faktiskt ganska stor. I september tog vi (vad som kändes som ett väldigt drastiskt) ett beslut att flytta henne till en ny skola. Jag är själv en vanemänniska som avskyr förändring, jag har haft samma bästa vänner och samma frisyr sedan jag själv var sju år, haha!
Det var väldigt stökigt i hennes klass, mycket barn, ny personal och ja, hela skolan i kris. Moa är väldigt tålig och tuff under sin mjuka yta och klagade inte särskilt mycket trots att det var en väldigt dålig arbetsmiljö. Hon är en sån som biter ihop och anpassar sig och med största sannolikhet hade lyckats prestera jättebra under vilka förhållanden som helst. Men jag vet också vad som oundvikligt händer med de barnen som inte gör så mycket liv ifrån sig och som "står ut" i stora barngrupper. De blir i bästa fall bortglömda, i värsta fall slagpåsar och barnvakter åt andra barn. Här hemma är hon redan duktiga storasyster, storasyster till snart tre barn. Vi kände att det räcker, så vi handlade snabbt och flyttade över henne till (den kristna) friskolan där klasserna är mycket mindre och än så länge, lärare-elev-relationerna mycket tydligare.
Vi är oerhört nöjda med beslutet, Moa blomstrar. Jag var så stolt så stolt på hennes första riktiga utvecklingssamtal, vi VET ju att hon är väldigt duktig men att hon är SÅ duktig! Det går riktigt bra i alla ämnen, även i matten vilket borde vara en genetisk omöjlighet men ibland faller äpplet tydligen mycket långt från trädet, haha!
Men hur roligt det än att att hon presterar så bra i skolan så är ju hennes lycka och välmående allt vi bryr oss om. Och precis som alla andra år så är hon den allra finaste, raraste lilla flickan i världen. Det finns ingen som är så omtänksam och så jäkla genomsnäll. Och lillgammal och förståndig. Samtidigt så ser jag mer och mer lite full-i-fan vilket gör mig glad. Moa har alltid velat vara till lags och göra oss glada och det är ju en underbar egenskap men nu ser vi även lite trots och egoism växa fram och det är inte en dag för sent! Vi har flyttat och hon har äntligen fått tillbaka sitt egna rum där hon pysslar med sitt en hel del, hon dissar oss ofta för att hellre vara med kompisar (det skär lite i hjärtat, det gör det, haha!) och hon har även efterfrågat mer frihet så det får hon. Hon går själv till och från bussen, är ensam korta stunder när jag hämtar på dagis och får lov att röra sig runt i området själv även om vi sitter och biter ner naglarna här hemma under tiden. Hon förtjänar verkligen det förtroendet.
Hon läser nästintill helt flytande nu, gärna lite (inte för!) läskiga böcker och böcker om kompisrelationer. Hon har spelat fotboll och gått i dans nu det sista året och jag tror att fotbollen är favoriten. Hon efterfrågar även att börja sjunga i kör så vi ska försöka få in det i schemat också till våren.
Hon har börjat tröttna lite på att "leka" till min stora fasa utan sitter mest och skriver och pysslar och donar med sina en miljon småsaker. Hon är fortfarande en skräpsamlare av sällan skådat like och har väldigt, väldigt svårt att göra sig av med saker utan ser liksom möjligheter med allt.
Älskade lilla, stora flicka. Jag vet inte hur vi förtjänat att få just dig och jag vet inte hur du redan nu kan vara så fantastisk på så många vis. Jag är övertygad om att du och jag kommer bli bästa vänner när du vuxit upp, redan nu kommer jag på mig själv med att ha konversationer med dig som är alldeles för vuxna och allvarliga. Du är ju klok som en bok redan nu, med en empatiförmåga och ett tålamod som överträffar dina föräldrars många gånger.
Det är väldigt, väldigt egendomligt. Du är alldeles fantastisk!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Vår lilla Moa har hunnit bli sju år, nu är hon faktiskt ganska stor. I september tog vi (vad som kändes som ett väldigt drastiskt) ett beslut att flytta henne till en ny skola. Jag är själv en vanemänniska som avskyr förändring, jag har haft samma bästa vänner och samma frisyr sedan jag själv var sju år, haha!
Det var väldigt stökigt i hennes klass, mycket barn, ny personal och ja, hela skolan i kris. Moa är väldigt tålig och tuff under sin mjuka yta och klagade inte särskilt mycket trots att det var en väldigt dålig arbetsmiljö. Hon är en sån som biter ihop och anpassar sig och med största sannolikhet hade lyckats prestera jättebra under vilka förhållanden som helst. Men jag vet också vad som oundvikligt händer med de barnen som inte gör så mycket liv ifrån sig och som "står ut" i stora barngrupper. De blir i bästa fall bortglömda, i värsta fall slagpåsar och barnvakter åt andra barn. Här hemma är hon redan duktiga storasyster, storasyster till snart tre barn. Vi kände att det räcker, så vi handlade snabbt och flyttade över henne till (den kristna) friskolan där klasserna är mycket mindre och än så länge, lärare-elev-relationerna mycket tydligare.
Vi är oerhört nöjda med beslutet, Moa blomstrar. Jag var så stolt så stolt på hennes första riktiga utvecklingssamtal, vi VET ju att hon är väldigt duktig men att hon är SÅ duktig! Det går riktigt bra i alla ämnen, även i matten vilket borde vara en genetisk omöjlighet men ibland faller äpplet tydligen mycket långt från trädet, haha!
Men hur roligt det än att att hon presterar så bra i skolan så är ju hennes lycka och välmående allt vi bryr oss om. Och precis som alla andra år så är hon den allra finaste, raraste lilla flickan i världen. Det finns ingen som är så omtänksam och så jäkla genomsnäll. Och lillgammal och förståndig. Samtidigt så ser jag mer och mer lite full-i-fan vilket gör mig glad. Moa har alltid velat vara till lags och göra oss glada och det är ju en underbar egenskap men nu ser vi även lite trots och egoism växa fram och det är inte en dag för sent! Vi har flyttat och hon har äntligen fått tillbaka sitt egna rum där hon pysslar med sitt en hel del, hon dissar oss ofta för att hellre vara med kompisar (det skär lite i hjärtat, det gör det, haha!) och hon har även efterfrågat mer frihet så det får hon. Hon går själv till och från bussen, är ensam korta stunder när jag hämtar på dagis och får lov att röra sig runt i området själv även om vi sitter och biter ner naglarna här hemma under tiden. Hon förtjänar verkligen det förtroendet.
Hon läser nästintill helt flytande nu, gärna lite (inte för!) läskiga böcker och böcker om kompisrelationer. Hon har spelat fotboll och gått i dans nu det sista året och jag tror att fotbollen är favoriten. Hon efterfrågar även att börja sjunga i kör så vi ska försöka få in det i schemat också till våren.
Hon har börjat tröttna lite på att "leka" till min stora fasa utan sitter mest och skriver och pysslar och donar med sina en miljon småsaker. Hon är fortfarande en skräpsamlare av sällan skådat like och har väldigt, väldigt svårt att göra sig av med saker utan ser liksom möjligheter med allt.
Älskade lilla, stora flicka. Jag vet inte hur vi förtjänat att få just dig och jag vet inte hur du redan nu kan vara så fantastisk på så många vis. Jag är övertygad om att du och jag kommer bli bästa vänner när du vuxit upp, redan nu kommer jag på mig själv med att ha konversationer med dig som är alldeles för vuxna och allvarliga. Du är ju klok som en bok redan nu, med en empatiförmåga och ett tålamod som överträffar dina föräldrars många gånger.
Det är väldigt, väldigt egendomligt. Du är alldeles fantastisk!
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 26 augusti 2015
Till min femåring
Vår lilla bulle har hunnit fylla fem år, hela handen!
Födelsedagen började med att du hoppade i den nya prinsessklänningen kl 05.50 på morgonen och givetvis valde du att bära denna födelsedagsoutfit (kombinerat med både tiara, glitterörhängen och rosa flipflop när vi skulle lämna din syster i skolan på morgonen. Du ropade "IDAG ÄR MIN FÖDELSEDAG!" Till alla vi mötte och vinkade majestätiskt till alla förbipasserande bilar, som den kunglighet du är.
Du har axlat rollen som storasyster på ett utmärkt sätt, och den där impulskontrollen som ofta lyser med sin frånvaro, den kan du hantera trots att din lillebror vräker sönder dina duplomästerverk och sliter stora tussar ur ditt hår. Du tycker om att vara stor och duktig och fnyser åt hur "skrekfull" han är ibland.
Det är lite jobbigt just nu att vara stor ibland och liten ibland och du är fullkomligt rosenrasande över att inte få göra allt roligt som din syster får göra. Men du är duktigare nu på att förklara varför du är arg och du springer ofta in på ditt rum, samlar ihop ett knippe mimmikuddar och tar spontana små tupplurar för att det helt enkelt blir kortslutning av alla känslor som bubblar upp.
Det roligaste du vet är kompisar, i synnerhet grannpojkarna som kommer och knackar på nästan varje kväll. Då springer du ut som en raket, släpper allt du gör och har vid flertalet tillfällen blivit så uppspelt och ivrig att du sprungit rätt in i dörrposten och väggarna på väg ut. Du ska snart ha ditt första barnkalas och har bjudit en tjej och sju killar, föga förvånande leker du mest med pojkar.
Du har precis börjat i dans och jag har sällan sett dig tycka att något var så roligt, varje dag frågar du "är det söndag idag?" För att du vill dit igen.
Tidernas värsta godisgris är fortfarande du och vi får smyga och gömma allt som bara påminner om sötsaker för annars är du där som en blodhund.
Till vår stora glädje är du inte jätteintresserad av teve och datorspel utan leker hellre (om du får bestämma lek det vill säga).
Du älskar fortfarande bad i alla former, hjälpa till att laga mat och städa och att klä ut dig.
Vår lilla men stora tjej! Det är sån tur att vi har fått just dig som ser till att vi skrattar så varje dag, som ständigt får oss att bli galna men ändå stumma av beundran över att det kan finnas så mycket vilja och styrka hos en sån liten tjej i en familj av mjukisar och mesproppar. Det blir aldrig långtråkigt eller enformigt med en Svea i närheten.
Det ska bli så galet, galet spännande att se dig växa upp- jag vet att jag har sagt det innan men det är verkligen häftigt att få vara din mamma! Vi älskar dig så!
Födelsedagen började med att du hoppade i den nya prinsessklänningen kl 05.50 på morgonen och givetvis valde du att bära denna födelsedagsoutfit (kombinerat med både tiara, glitterörhängen och rosa flipflop när vi skulle lämna din syster i skolan på morgonen. Du ropade "IDAG ÄR MIN FÖDELSEDAG!" Till alla vi mötte och vinkade majestätiskt till alla förbipasserande bilar, som den kunglighet du är.
Du har axlat rollen som storasyster på ett utmärkt sätt, och den där impulskontrollen som ofta lyser med sin frånvaro, den kan du hantera trots att din lillebror vräker sönder dina duplomästerverk och sliter stora tussar ur ditt hår. Du tycker om att vara stor och duktig och fnyser åt hur "skrekfull" han är ibland.
Det är lite jobbigt just nu att vara stor ibland och liten ibland och du är fullkomligt rosenrasande över att inte få göra allt roligt som din syster får göra. Men du är duktigare nu på att förklara varför du är arg och du springer ofta in på ditt rum, samlar ihop ett knippe mimmikuddar och tar spontana små tupplurar för att det helt enkelt blir kortslutning av alla känslor som bubblar upp.
Det roligaste du vet är kompisar, i synnerhet grannpojkarna som kommer och knackar på nästan varje kväll. Då springer du ut som en raket, släpper allt du gör och har vid flertalet tillfällen blivit så uppspelt och ivrig att du sprungit rätt in i dörrposten och väggarna på väg ut. Du ska snart ha ditt första barnkalas och har bjudit en tjej och sju killar, föga förvånande leker du mest med pojkar.
Du har precis börjat i dans och jag har sällan sett dig tycka att något var så roligt, varje dag frågar du "är det söndag idag?" För att du vill dit igen.
Tidernas värsta godisgris är fortfarande du och vi får smyga och gömma allt som bara påminner om sötsaker för annars är du där som en blodhund.
Till vår stora glädje är du inte jätteintresserad av teve och datorspel utan leker hellre (om du får bestämma lek det vill säga).
Du älskar fortfarande bad i alla former, hjälpa till att laga mat och städa och att klä ut dig.
Vår lilla men stora tjej! Det är sån tur att vi har fått just dig som ser till att vi skrattar så varje dag, som ständigt får oss att bli galna men ändå stumma av beundran över att det kan finnas så mycket vilja och styrka hos en sån liten tjej i en familj av mjukisar och mesproppar. Det blir aldrig långtråkigt eller enformigt med en Svea i närheten.
Det ska bli så galet, galet spännande att se dig växa upp- jag vet att jag har sagt det innan men det är verkligen häftigt att få vara din mamma! Vi älskar dig så!
tisdag 26 maj 2015
Till min ettåring
Nu är det bara ett par dagar kvar tills den lille mannen fyller ett år. Vi säger alltid "oj vad tiden gått fort", men den här gången är det så oerhört påtagligt.
Vi har haft ett fantastiskt år. Jag har faktiskt inte ens hunnit reflektera över att det är tufft och krävande att ha en nykomling i familjen.
Jag är den första att intyga att första barnet är en galen omställning och det var stundtals riktigt, riktigt jobbigt (trots världens lugnaste lilla bebisflicka). Nummer två var lättare, trots att nummer två i vårt fall var ett mycket krävande litet barn. Det är inte lätt att vara förälder idag, ingenting göra liksom spontant. Man tvingas välja läger i alla möjliga frågor, det finns tusen olika teorier och läror och metoder om hur man bör uppfostra. Barnen ska aktiverat från födseln, de ska ha märkeskläder och de finaste leksakerna, de shabby chicaste hemmen och milfigaste mammorna. Maten ska vara ekologisk och lagad från grunden och man ska hinna umgås med sitt barn dygnet runt samtidigt som man ska göra karriär och hålla sig fit.
Man måste ha en åsikt om allt. Samsovning, amning, förskolan, genus. Jag visste precis vilka läger jag tillhörde redan efter några månader när jag blev mamma, en del saker föll sig naturligt och andra krävde en hel del efterforskning. Stundtals utmattande. Med barn två på väg blev man hjärntvättad över hur avslappnad man skulle vara den här gången och hur lätt allt skulle vara, tvåan skulle bara följa med. Och jag vet att jag försökte men det var aldrig riktigt jag.
Men den här gången, med den här lille pojken. Allt har liksom bara fallit sig så naturligt. Han har fått bestämma sedan start. Hans första 3-4 månader avskydde han vagnen och eftersom han alltid velat vara nära så bar vi honom i sjal och sele dag som natt. Nu är han snart ett och aldrig still förutom när han sover, och det gör han med oss fortfarande. Inte en enda gång har spjälsängen blivit använd. Gud, förutom när han varit sjuk har vi aldrig ens behövt natta honom. Han somnar i famnen när han är trött. Det har aldrig varit något tjafs med maten, han får äta hur mycket han vill när han vill. Vill han bli buren så bär vi! Allt som var så krångligt och tidskrävande som ny förälder har liksom inte varit några problem den här gången.
Och jag har varit så oerhört förälskad sedan jag fick upp honom på bröstet första gången efter en mycket intensiv förlossning. Jag blir rädd för mig själv ibland över den galet starka kärleken. Han är så vansinnigt söt och strålande glad och så väldigt, väldigt kärleksfull. Redan när han var ett halvår gammal och lärde sig att förflytta sig så började han att gosa! Han rullar in sig som en liten katt och hans absoluta favorit är att lägga sitt stora tunga huvud mot mitt, kind mot kind och panna mot panna. Helst ovanpå också, istället för tätt intill som man skulle kunna tro. En säng som är 240 cm bred och ändå vill han absolut lägga sitt huvud på mitt. Och som han kramas! Jag minns inte att såhär små barn kan kramas på riktigt men det gör Ebbe många, många gånger om dagen. Kryper omkring och rycker och sliter i varenda sladd, låda och handtag han ser med en sträng beslutsamhet och hittar han inget farligt kryper han tillbaka igen, säger "mammamammamam" och rycker oss i byxbenen för att vi ska hissa upp honom.
Han älskar att vara ute och det mest fascinerade som finns är när det kommer en fågelflock (helst kanadagäss) flygande över himlen. Han är inte ens ett år fyllda men så vansinnigt busig, han vet redan nu så väldigt väl vad han inte får göra och så fort han hör att toalettdörren (ingången till det MAGISKA RUMMET) öppnas så är han där snabbt som en pil. Han tycker mycket om att väsnas och blir väldigt förtjust om han lyckas banka sönder något.
Ett genomgående mönster i vår barnaskara är att alla avskyr att åka bil. Vet inte om jag förträngt tidigare upplevelser men jag tror att Ebbe avskyr det mest av alla. Man kan säga som så att det inte blir några roadtrips i onödan i den här familjen.
Han är kär i den riktiga dammsugaren och LIVRÄDD för leksaksdammsugaren. Han kan inte låta bli att sätta igång den trots att han blir så jäkla skraj och när hav stänger av den trycker han på "on" igen tills tårarna sprutar. Ett riktigt praktexempel på skräckblandad förtjusning.
5 små minitänder har han i sin mun. Det täta, mörka håret han hade som nyfödd tappades helt och ersattes av en tjock, mörkblond kalufs som har blivit så lång nu att han har (som hans pappa säger) små prinslockar i nacken.
Han har ärvt sin mors mycket stora huvud och har också haft mycket stora händer och fötter sedan födseln.
Han ser ut som en marsipangris och om en marsipangris kunde prata och skratta så hade den nog låtit som Ebbe. Och på tal om skratt är han den skrattigaste lille bebisen vi någonsin träffat, han har bjudit på kluckande gapskratt dagligen sedan har var jätte, jätteliten.
Älskade lille Ebbut, dig kommer vi att krama och pussa till vansinne. Du är den raraste, godaste lille pralinen i världen. Jag är så hemskt, hemskt glad att få vara din mamma min pojke.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Vi har haft ett fantastiskt år. Jag har faktiskt inte ens hunnit reflektera över att det är tufft och krävande att ha en nykomling i familjen.
Jag är den första att intyga att första barnet är en galen omställning och det var stundtals riktigt, riktigt jobbigt (trots världens lugnaste lilla bebisflicka). Nummer två var lättare, trots att nummer två i vårt fall var ett mycket krävande litet barn. Det är inte lätt att vara förälder idag, ingenting göra liksom spontant. Man tvingas välja läger i alla möjliga frågor, det finns tusen olika teorier och läror och metoder om hur man bör uppfostra. Barnen ska aktiverat från födseln, de ska ha märkeskläder och de finaste leksakerna, de shabby chicaste hemmen och milfigaste mammorna. Maten ska vara ekologisk och lagad från grunden och man ska hinna umgås med sitt barn dygnet runt samtidigt som man ska göra karriär och hålla sig fit.
Man måste ha en åsikt om allt. Samsovning, amning, förskolan, genus. Jag visste precis vilka läger jag tillhörde redan efter några månader när jag blev mamma, en del saker föll sig naturligt och andra krävde en hel del efterforskning. Stundtals utmattande. Med barn två på väg blev man hjärntvättad över hur avslappnad man skulle vara den här gången och hur lätt allt skulle vara, tvåan skulle bara följa med. Och jag vet att jag försökte men det var aldrig riktigt jag.
Men den här gången, med den här lille pojken. Allt har liksom bara fallit sig så naturligt. Han har fått bestämma sedan start. Hans första 3-4 månader avskydde han vagnen och eftersom han alltid velat vara nära så bar vi honom i sjal och sele dag som natt. Nu är han snart ett och aldrig still förutom när han sover, och det gör han med oss fortfarande. Inte en enda gång har spjälsängen blivit använd. Gud, förutom när han varit sjuk har vi aldrig ens behövt natta honom. Han somnar i famnen när han är trött. Det har aldrig varit något tjafs med maten, han får äta hur mycket han vill när han vill. Vill han bli buren så bär vi! Allt som var så krångligt och tidskrävande som ny förälder har liksom inte varit några problem den här gången.
Och jag har varit så oerhört förälskad sedan jag fick upp honom på bröstet första gången efter en mycket intensiv förlossning. Jag blir rädd för mig själv ibland över den galet starka kärleken. Han är så vansinnigt söt och strålande glad och så väldigt, väldigt kärleksfull. Redan när han var ett halvår gammal och lärde sig att förflytta sig så började han att gosa! Han rullar in sig som en liten katt och hans absoluta favorit är att lägga sitt stora tunga huvud mot mitt, kind mot kind och panna mot panna. Helst ovanpå också, istället för tätt intill som man skulle kunna tro. En säng som är 240 cm bred och ändå vill han absolut lägga sitt huvud på mitt. Och som han kramas! Jag minns inte att såhär små barn kan kramas på riktigt men det gör Ebbe många, många gånger om dagen. Kryper omkring och rycker och sliter i varenda sladd, låda och handtag han ser med en sträng beslutsamhet och hittar han inget farligt kryper han tillbaka igen, säger "mammamammamam" och rycker oss i byxbenen för att vi ska hissa upp honom.
Han älskar att vara ute och det mest fascinerade som finns är när det kommer en fågelflock (helst kanadagäss) flygande över himlen. Han är inte ens ett år fyllda men så vansinnigt busig, han vet redan nu så väldigt väl vad han inte får göra och så fort han hör att toalettdörren (ingången till det MAGISKA RUMMET) öppnas så är han där snabbt som en pil. Han tycker mycket om att väsnas och blir väldigt förtjust om han lyckas banka sönder något.
Ett genomgående mönster i vår barnaskara är att alla avskyr att åka bil. Vet inte om jag förträngt tidigare upplevelser men jag tror att Ebbe avskyr det mest av alla. Man kan säga som så att det inte blir några roadtrips i onödan i den här familjen.
Han är kär i den riktiga dammsugaren och LIVRÄDD för leksaksdammsugaren. Han kan inte låta bli att sätta igång den trots att han blir så jäkla skraj och när hav stänger av den trycker han på "on" igen tills tårarna sprutar. Ett riktigt praktexempel på skräckblandad förtjusning.
5 små minitänder har han i sin mun. Det täta, mörka håret han hade som nyfödd tappades helt och ersattes av en tjock, mörkblond kalufs som har blivit så lång nu att han har (som hans pappa säger) små prinslockar i nacken.
Han har ärvt sin mors mycket stora huvud och har också haft mycket stora händer och fötter sedan födseln.
Han ser ut som en marsipangris och om en marsipangris kunde prata och skratta så hade den nog låtit som Ebbe. Och på tal om skratt är han den skrattigaste lille bebisen vi någonsin träffat, han har bjudit på kluckande gapskratt dagligen sedan har var jätte, jätteliten.
Älskade lille Ebbut, dig kommer vi att krama och pussa till vansinne. Du är den raraste, godaste lille pralinen i världen. Jag är så hemskt, hemskt glad att få vara din mamma min pojke.
- Posted using BlogPress from my iPhone
fredag 22 maj 2015
Föräldrar, hur vore det med lite uppskattning?
Om bara ett år är jag färdig lärare (!) och jag är rädd. Jag är inte längre rädd för att barnen ska löpa amok utan det är föräldrarna som skrämmer mig.
Jag har alltid haft en oerhörd respekt för personer som vågar ta på sig ansvaret för ett skrämmande stort antal barn. Ju yngre barn desto läskigare. En hel grupp med jättearga treåringar- hjälp. Eller ännu värre, en hel skock med ledsna ettåringar i en halvcirkel som alla vill bli upplyfta och har snoriga näsor (har själv bevittnat denna scen).
Jag trodde (i min enfald) att ALLA förstod vilket hästjobb de gör under ofta urusla arbetsförhållande, men av någon outgrundlig anledning finns det många som inte ser detta. Som inte uppskattar personerna som tar hand om det finaste vi har.
Jag kan inte för mitt liv förstå att inte alla mammor och pappor istället för att gnälla och skälla om borttappade vantar ser vad jag ser. Jag och Mikael har genom årens lopp varit rörande överens om att det känns som att just våra barn varit SÅ speciella på vår förskola. Vi har sett våra barn blivit välkomnade med kramar och stora leenden, vi har lyssnar på tjejernas långa berättelser om deras fantastiska pedagoger och allt kul de hittat på. Det vad förskolan som märkte att Moa behövde glasögon. Bara en sån sak. Jag har sett Svea gosa med fröknarnas hår precis som hon brukar göra med mitt när hon började som en liten 18-månadersplutt. De har helt enkelt haft en så otroligt stor betydelse i våra liv.
Och de har inte bara tagit hand om våra barn på absolut bästa sätt, de har tagit hand om oss också. Jag vet inte hur många gånger jag upptäckt att vi glömt stövlar/solkräm/schematiderna eller kommit inrusande försenad för att Ebbe bestämt sig för att kräkas ner någon vid hämtning. Jag har lämnat av arga barn och ledsna barn- vidrigt. Personalen har lugnat och tröstat och övertalat mig att ringa en stund senare för att försäkra mig om att allt är bra ("lyssna, hon skriker inte längre"), haha! De har hjälpt oss att förstå att alla barn slåss och skriker och bråkar ibland.
Hur kan man förbise eller ta den här omsorgen för givet? Ja, det är ett arbete och ja, de får betalt. Självklart ska man förvänta sig att barnen har det bra på dagarna. Men det där lilla extra, känslan av att det verkligen är ett andra hem och den näst-bästa platsen för ens barn, den känslan är ovärderlig. Det är inget som går att lära ut eller förmedla om man inte verkligen är en duktig pedagog. När vi flyttade hit var det ett stopp på vägen tills vi hittade något bättre. Men nu skulle jag aldrig i livet flytta (av flera anledningar men främst på grund av vår fantastiska förskola). Och även om vår kanske är extraordinär så vägrar jag tro att inte de allra första förskolor är likadana.
Tänk på det, nästa gång ni bråkar om någon småsak eller kläcker kommentarer om att "torka näsor och rumpor". Eller när ni inte orkar gå på föräldramötet. Vår fixarkväll blev inställd på grund av bristande intresse. Jag tycker att det är pinsamt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag har alltid haft en oerhörd respekt för personer som vågar ta på sig ansvaret för ett skrämmande stort antal barn. Ju yngre barn desto läskigare. En hel grupp med jättearga treåringar- hjälp. Eller ännu värre, en hel skock med ledsna ettåringar i en halvcirkel som alla vill bli upplyfta och har snoriga näsor (har själv bevittnat denna scen).
Jag trodde (i min enfald) att ALLA förstod vilket hästjobb de gör under ofta urusla arbetsförhållande, men av någon outgrundlig anledning finns det många som inte ser detta. Som inte uppskattar personerna som tar hand om det finaste vi har.
Jag kan inte för mitt liv förstå att inte alla mammor och pappor istället för att gnälla och skälla om borttappade vantar ser vad jag ser. Jag och Mikael har genom årens lopp varit rörande överens om att det känns som att just våra barn varit SÅ speciella på vår förskola. Vi har sett våra barn blivit välkomnade med kramar och stora leenden, vi har lyssnar på tjejernas långa berättelser om deras fantastiska pedagoger och allt kul de hittat på. Det vad förskolan som märkte att Moa behövde glasögon. Bara en sån sak. Jag har sett Svea gosa med fröknarnas hår precis som hon brukar göra med mitt när hon började som en liten 18-månadersplutt. De har helt enkelt haft en så otroligt stor betydelse i våra liv.
Och de har inte bara tagit hand om våra barn på absolut bästa sätt, de har tagit hand om oss också. Jag vet inte hur många gånger jag upptäckt att vi glömt stövlar/solkräm/schematiderna eller kommit inrusande försenad för att Ebbe bestämt sig för att kräkas ner någon vid hämtning. Jag har lämnat av arga barn och ledsna barn- vidrigt. Personalen har lugnat och tröstat och övertalat mig att ringa en stund senare för att försäkra mig om att allt är bra ("lyssna, hon skriker inte längre"), haha! De har hjälpt oss att förstå att alla barn slåss och skriker och bråkar ibland.
Hur kan man förbise eller ta den här omsorgen för givet? Ja, det är ett arbete och ja, de får betalt. Självklart ska man förvänta sig att barnen har det bra på dagarna. Men det där lilla extra, känslan av att det verkligen är ett andra hem och den näst-bästa platsen för ens barn, den känslan är ovärderlig. Det är inget som går att lära ut eller förmedla om man inte verkligen är en duktig pedagog. När vi flyttade hit var det ett stopp på vägen tills vi hittade något bättre. Men nu skulle jag aldrig i livet flytta (av flera anledningar men främst på grund av vår fantastiska förskola). Och även om vår kanske är extraordinär så vägrar jag tro att inte de allra första förskolor är likadana.
Tänk på det, nästa gång ni bråkar om någon småsak eller kläcker kommentarer om att "torka näsor och rumpor". Eller när ni inte orkar gå på föräldramötet. Vår fixarkväll blev inställd på grund av bristande intresse. Jag tycker att det är pinsamt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 14 oktober 2014
Till min sexåring
För ett par veckor sedan var din pappa borta över helgen och Svea åkte till mormor lördag till söndag. Kvar var bara du och jag och vår kära lille Ebbe-gris. Han passade på att sova massor och vi fick bara vara du och jag för första gången på väldigt, väldigt länge.
Vi gjorde inget märkvärdigt utan gick en liten promenad, läste tills jag blev alldeles hes och sedan tittade vi på "Fångarna på fortet" och åt ruggiga mängder godis. Pratade om livet, killade på ryggen. Du hävdade med bestämdhet att det här var den "bästa dagen" och jag håller med. Det var en av de allra bästa dagarna i mitt liv.
Det känns ibland som igår, när du var en riktigt liten Mosa och låg med din lilla mjölkandedräkt och lyssnade på mitt hjärta dygnet runt i soffan precis där din lillebror ligger just nu. Det känns inte alls längesen du åt burkar med rödspätta i den röda matstolen fyra gånger om dagen (för att du vägrade något annat!), jag minns precis hur det kändes att gå från lekplats till lekplats och gunga med dig i famnen tills du nästan somnade.
Det var inte länge du var min lilla bebis, för sen kom Svea och knep baby-platsen och du har ju liksom varit tidernas bästa syster och vår stora, duktiga tjej sedan dess. Och nu är du "storastorasyster" som du själv uttrycker det och det finns inga ord för hur fantastisk du är på att vara just "storastorasyster".
Men under en kort tid var det bara du och jag och det var så himla häftigt, vi var verkligen en symbios. Vi ska se till att återuppleva det oftare, att bara vara du och jag, för vi var och vi ÄR ett oslagbart team.
Sex år. Skolflicka! Har det någonsin funnits en flicka som är mer skolflicka än just vår Mosan? Jag tror inte det. Nyfiken, flitig, outtröttlig. Du älskar alltihop, från att organisera i skolväskan till att berätta om veckans bokstav. Första dagen höll du på att svimma av lycka när du var den enda som fick TVÅ egna suddgummi med ditt namn på i din låda. Du älskar faktiskt till och med att planera vilken frukt du ska ha med dig nästa dag.
Du tycker INTE om när det blir bråk och stök eller när någon har varit elak. Eller när någon förstör, då säger du saker som "Nej du mamma, nu ska du få höra, XX tar då verkligen inte hand om sin jacka/lånebok/monster high ordentligt".
Du är fortfarande en försiktig ung dam, det märks tydligt både på simskolan och det här med att lära sig cykla. Jag och pappa säger ofta till dig att du måste tuffa till dig en smula men egentligen så står vi båda och myser inombords över att du är vår lugna, fina tjej.
Nästan allt du säger och gör är som en spegelbild av hur jag var som liten, till och med ditt kroppsspråk påminner om mitt på pricken. Du är så väldigt lik din mamma och det både gläder och skrämmer mig, för du är en känslig liten själ som ibland kanske är lite för genomsnäll. Jag önskar så att världen kunde låta dig få vara bara den du är, den allra raraste lilla tösen.
Vad gäller just nu då? Lina är fortfarande den stora idolen. Monster High-intresset hänger kvar men du är just nu väldigt intresserad av hajar också och även om du fortfarande tycker om allt som är glittrigt, fluffigt och rosa så är det läskiga och farliga ännu mer lockande.
Du har en förkärlek för Lotto-dragningen på teve, du vill äta tacos varje dag och ditt favoritdjur är dalmatiner, du grät stora krokodiltårar när jag skulle rensa ur din klädlåda och en klänning med dalmatiner skulle väck. Du samlar fortfarande skräp på ditt rum för att kunna pyssla med senare och du blir mycket lätt distraherad precis som din far, varje gång du ska städa fastnar du i olika lekar och projekt (till exempel sortera monster high:ernas skor i evigheter). Jag har nog aldrig sett en bebis skina upp som din lillebror varje gång han ser dig, man måste se er tillsammans för att förstå.
Du är, precis som du alltid varit världens snällaste tjej. Tack för ännu ett år tillsammans med dig Moa, tack för allt du lär oss. Jag vet inte vad jag har gjort i något tidigare liv för att förtjäna en dotter som du, men det måste varit något oerhört.
Jag är så stolt!
/ Mamma
- Posted using BlogPress from my iPhone
Vi gjorde inget märkvärdigt utan gick en liten promenad, läste tills jag blev alldeles hes och sedan tittade vi på "Fångarna på fortet" och åt ruggiga mängder godis. Pratade om livet, killade på ryggen. Du hävdade med bestämdhet att det här var den "bästa dagen" och jag håller med. Det var en av de allra bästa dagarna i mitt liv.
Det känns ibland som igår, när du var en riktigt liten Mosa och låg med din lilla mjölkandedräkt och lyssnade på mitt hjärta dygnet runt i soffan precis där din lillebror ligger just nu. Det känns inte alls längesen du åt burkar med rödspätta i den röda matstolen fyra gånger om dagen (för att du vägrade något annat!), jag minns precis hur det kändes att gå från lekplats till lekplats och gunga med dig i famnen tills du nästan somnade.
Det var inte länge du var min lilla bebis, för sen kom Svea och knep baby-platsen och du har ju liksom varit tidernas bästa syster och vår stora, duktiga tjej sedan dess. Och nu är du "storastorasyster" som du själv uttrycker det och det finns inga ord för hur fantastisk du är på att vara just "storastorasyster".
Men under en kort tid var det bara du och jag och det var så himla häftigt, vi var verkligen en symbios. Vi ska se till att återuppleva det oftare, att bara vara du och jag, för vi var och vi ÄR ett oslagbart team.
Sex år. Skolflicka! Har det någonsin funnits en flicka som är mer skolflicka än just vår Mosan? Jag tror inte det. Nyfiken, flitig, outtröttlig. Du älskar alltihop, från att organisera i skolväskan till att berätta om veckans bokstav. Första dagen höll du på att svimma av lycka när du var den enda som fick TVÅ egna suddgummi med ditt namn på i din låda. Du älskar faktiskt till och med att planera vilken frukt du ska ha med dig nästa dag.
Du tycker INTE om när det blir bråk och stök eller när någon har varit elak. Eller när någon förstör, då säger du saker som "Nej du mamma, nu ska du få höra, XX tar då verkligen inte hand om sin jacka/lånebok/monster high ordentligt".
Du är fortfarande en försiktig ung dam, det märks tydligt både på simskolan och det här med att lära sig cykla. Jag och pappa säger ofta till dig att du måste tuffa till dig en smula men egentligen så står vi båda och myser inombords över att du är vår lugna, fina tjej.
Nästan allt du säger och gör är som en spegelbild av hur jag var som liten, till och med ditt kroppsspråk påminner om mitt på pricken. Du är så väldigt lik din mamma och det både gläder och skrämmer mig, för du är en känslig liten själ som ibland kanske är lite för genomsnäll. Jag önskar så att världen kunde låta dig få vara bara den du är, den allra raraste lilla tösen.
Vad gäller just nu då? Lina är fortfarande den stora idolen. Monster High-intresset hänger kvar men du är just nu väldigt intresserad av hajar också och även om du fortfarande tycker om allt som är glittrigt, fluffigt och rosa så är det läskiga och farliga ännu mer lockande.
Du har en förkärlek för Lotto-dragningen på teve, du vill äta tacos varje dag och ditt favoritdjur är dalmatiner, du grät stora krokodiltårar när jag skulle rensa ur din klädlåda och en klänning med dalmatiner skulle väck. Du samlar fortfarande skräp på ditt rum för att kunna pyssla med senare och du blir mycket lätt distraherad precis som din far, varje gång du ska städa fastnar du i olika lekar och projekt (till exempel sortera monster high:ernas skor i evigheter). Jag har nog aldrig sett en bebis skina upp som din lillebror varje gång han ser dig, man måste se er tillsammans för att förstå.
Du är, precis som du alltid varit världens snällaste tjej. Tack för ännu ett år tillsammans med dig Moa, tack för allt du lär oss. Jag vet inte vad jag har gjort i något tidigare liv för att förtjäna en dotter som du, men det måste varit något oerhört.
Jag är så stolt!
/ Mamma
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 29 september 2014
Till min fyraåring
Till slut hände det, det tog fyra år men till slut så blev du en stor tjej och inte min bebis längre. Det var (precis som när du kom till världen) en liten livskris när din lillebror kom i maj. Hur underbart det än är att han är här, inte minst för er stolta storasystrar som tokälskar honom, så innebär ankomsten av en ny bebis slutet på en era. Det innebär en ny liten människa som tar en massa tid och jag skulle ljuga om jag sa att vi inte var lite (ganska mycket...) nervösa över hur du skulle tackla förändringen.
Men åh vad bra det har gått! Det förstod jag redan på väg hem från BB när du sjöng "Slå dig loss"-låten från Frost för den pipande bebisen i baksätet. För du vill hjälpa till med Ebbe nästan jämt och du tycker att det är väldigt skojigt att få informera honom om hur man upphör sig och bara en gång hittills har du fått ett psykbryt och vrålskrikit en hel bilresa att du hellre vill ha en kattunge.
Till vår stora glädje (oftast glädje...) så fortsätter du att köra ditt race- alltid. Och vi skrattar så vi gråter över dina kommentarer och upptåg och eftersom du pratar helt obehindrat numera så får även omgivningen ta del av allt du har på hjärtat, och du delar gärna med dig av varje spontan tanke oavsett om det är komplimanger eller helt tokfräcka förolämpningar till totala främlingar.
Du är så vansinnigt, vansinnigt rolig att lyssna på. Bara din uppsyn gör mig full i skratt, den lilla näsan i vädret och svassande gången med händerna i fickorna. Man önskar liksom att man var som du.
Det som gäller för den nyblivna fyraåringen är glass, glass och fiskbullar är det godaste som finns. Det roligaste som finns är att bada och du är MYCKET bekymrad över att hösten är här och du vill verkligen inte gå med på att det faktiskt inte går att ta ett dopp varken i havet eller plaskpoolen. Du älskar att hjälpa till i köket och är med och fixar allt från köttbullesmeten till att knäcka ägg (vilket du gör genom att klämma sönder ägget med en hand). När du får gå loss på egen hand i leksaksaffärerna har du köpt hushållsprylar som liten dammsugare, bakformar och nu senast en liten mopp och sopskyffel.
När det gäller att klä sig vill du ha LINNE alla årets dagar alternativt BADDRÄKT. Din kattbaddräkt var så älskad i somras att du hade den i flera dygn i rad och vägrade byta (vem vågar ta den i från dig liksom?). Du är fortfarande helt hopplös på att somna i tid på kvällarna och kommer STÄNDIGT ut i olika kreationer efter att ha gått loss på alla kläder i klädkammaren.
Årets mest älskade teveprogram är "Rosa pantern". Varför vet ingen och vi fick avgifta dig från Pantern efter ett tag för du blev lite, ja, besatt.
Men det är ju sån du är, Lill-Svea. Älskar du något så älskar du det rejält. Gillar du inte något så går det liksom ingen obemärkt. Du ser till att aldrig gå obemärkt och det gör ju att du passar utmärkt som mellanbarn, för du kommer minsann aldrig glömmas bort. Och det gör ju att du passar perfekt i vår familj där vi andra är ganska lugna, beskedliga individer. Du är liksom grädden på moset.
Jag är så väldigt, väldigt stolt över dig.
/ Mamma.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Men åh vad bra det har gått! Det förstod jag redan på väg hem från BB när du sjöng "Slå dig loss"-låten från Frost för den pipande bebisen i baksätet. För du vill hjälpa till med Ebbe nästan jämt och du tycker att det är väldigt skojigt att få informera honom om hur man upphör sig och bara en gång hittills har du fått ett psykbryt och vrålskrikit en hel bilresa att du hellre vill ha en kattunge.
Till vår stora glädje (oftast glädje...) så fortsätter du att köra ditt race- alltid. Och vi skrattar så vi gråter över dina kommentarer och upptåg och eftersom du pratar helt obehindrat numera så får även omgivningen ta del av allt du har på hjärtat, och du delar gärna med dig av varje spontan tanke oavsett om det är komplimanger eller helt tokfräcka förolämpningar till totala främlingar.
Du är så vansinnigt, vansinnigt rolig att lyssna på. Bara din uppsyn gör mig full i skratt, den lilla näsan i vädret och svassande gången med händerna i fickorna. Man önskar liksom att man var som du.
Det som gäller för den nyblivna fyraåringen är glass, glass och fiskbullar är det godaste som finns. Det roligaste som finns är att bada och du är MYCKET bekymrad över att hösten är här och du vill verkligen inte gå med på att det faktiskt inte går att ta ett dopp varken i havet eller plaskpoolen. Du älskar att hjälpa till i köket och är med och fixar allt från köttbullesmeten till att knäcka ägg (vilket du gör genom att klämma sönder ägget med en hand). När du får gå loss på egen hand i leksaksaffärerna har du köpt hushållsprylar som liten dammsugare, bakformar och nu senast en liten mopp och sopskyffel.
När det gäller att klä sig vill du ha LINNE alla årets dagar alternativt BADDRÄKT. Din kattbaddräkt var så älskad i somras att du hade den i flera dygn i rad och vägrade byta (vem vågar ta den i från dig liksom?). Du är fortfarande helt hopplös på att somna i tid på kvällarna och kommer STÄNDIGT ut i olika kreationer efter att ha gått loss på alla kläder i klädkammaren.
Årets mest älskade teveprogram är "Rosa pantern". Varför vet ingen och vi fick avgifta dig från Pantern efter ett tag för du blev lite, ja, besatt.
Men det är ju sån du är, Lill-Svea. Älskar du något så älskar du det rejält. Gillar du inte något så går det liksom ingen obemärkt. Du ser till att aldrig gå obemärkt och det gör ju att du passar utmärkt som mellanbarn, för du kommer minsann aldrig glömmas bort. Och det gör ju att du passar perfekt i vår familj där vi andra är ganska lugna, beskedliga individer. Du är liksom grädden på moset.
Jag är så väldigt, väldigt stolt över dig.
/ Mamma.
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 4 juni 2014
Förlossningsberättelse
Nu har det gått en dryg vecka sedan han kom till världen, vårt tredje älskade barn. Vår son! Jag är fortfarande en smula förundrad över att han är en liten pojke, för jag har aldrig haft en liten pojk i min närhet, det har bara varit tjejer.
Innan han föddes fick vi ofta göra om den "luriga trean" och att förlossningen brukar bli en blandning av de två första. Ändå var vi nog inställda på att det skulle gå väldigt smidigt efter drömförlossningen med Svea sist, fast vi försökte intala oss att man inte kan ha sån tur två gånger.
24 maj 2014
Lördag 24:e maj hade jag gått över tiden fem dagar, vilket var väldigt väntat. Jag lämnade in mitt sista skolarbete dagen innan och många trodde att det skulle sätta igång så fort jag var färdig, och de hade rätt. Sammandragningarna jag fick under dagen var väldigt starka, de kändes i ryggen och långt ner i ljumskarna och benen, dessutom smög sig en konstant mensvärkkänsla sig på.
Vi var ute och testade tjejernas nya cyklar under dagen och varje gång jag fick en sammandragning fick jag sätta mig på huk och andas. Efteråt tog vi en sväng till kungsbacka, gick en sväng på Freeport med Svea och kände inte av något mer. På vägen hem däremot! Då satte (för)-värkarna igång tätt! Ungefär var femte minut fick jag en ny och de gjorde ont! Fick pusta mig igenom varje. Vi stannade i Björketorp för att köpa med oss thaimat och när Mikael gick iväg för att beställa kom de ännu tätare! Kände mig mer och mer nervös och ville ringa dit svärföräldrarna med en gång med tanke på hur fort det gick sist!
När vi kom hem avtog värkarna dock, och det blev allt glesare mellan för att försvinna helt. Jag var arg! Men ändå glad att hinna sova lite innan det satte igång på riktigt.
25 maj 2014
Klockan 01.30 vaknade jag efter någon timmes sömn av att värkarna började igen, de kom väldigt glest men gjorde jätteont! Kunde inte somna om igen men försökte ligga kvar i sängen med lite toabesök däremellan.
Vid 04 ringde jag till förlossningen och berättade att jag hade värkar med 10-15 min emellan men att de gjorde riktigt ont, betydligt ondare än de värkar vi åkt in med innan och då hade ju 3 passerats båda gångerna. Hon sa att vi borde förbereda barnvakten och åka in god tid då det gick så fort sist.
Väckte Mikael och sen ringde vi hit hans föräldrar som var här vid 6 ungefär, då åkte vi mot Varberg.
CTG-kurvan visade tre värkar på 30 min, BM (som jag inte gillade!) såg skeptisk ut och när hon kände efter var jag bara öppen 2 cm och hade en liten bit kvar av tappen. Blev så besviken! Precis innan undersökningen hade det kommit en massa blod och slem när jag var och kissade.
Hon skickade iväg oss att äta frukost, sedan på promenad, sen fick jag ett lavemang för att det skulle ta fart men neeeejdå... Värkarna blev inte tätare än 10-15 min och efter en lunch (jag drack bara en milkshake...) kom de nästan ännu mindre tätt.
Ny undersökning av barska BM och nu var tappen utplånad men det var fortfarande bara öppet 2 cm. Vi blev hemskickade och jag växlade mellan ilska, skammen att åka in vid 2 cm med andra barnet och sen var jag livrädd för hur ont jag skulle få senare när värkarna gjorde såhär ont vid 2 cm!
Kl 20, efter fortsatt glesa men jävligt hemska värkar orkade jag inte sitta och grina längre och tog sovdos-tabletterna jag fått med mig och sparat hela dagen för att få sova på natten.
Jag var så trött och hade så jävla ont och kände att jag skiter i det, två barn räcker. Jag kunde inte slappna av och pustandas alls utan spände hela kroppen och flög upp i panik vid varje värk. Var så besviken på mig själv!
Tog mina tabletter och hann sova 5 min eller så innan värkarna ökade på ännu mer och vaknade av att jag nästan rullade ur sängen i panik. Sprang rätt in i duschen och satte igång vattnet och den stod jag där och ylade och hoppade i varje värk, nu var det nog ca 7 min mellan värkarna. Hoppade runt helt speedad en stund till innan vi ringde hit Lotta och begav oss mot bilen. Kunde inte föreställa mig något jag ville mindre än att sitta still hela bilresan.
23.00 var vi inne på förlossningen igen, efter att ha vevat ner rutan och svingat mig i det där handtaget i biltaket samtidigt som jag vrålat i värkarna.
Såg väl antagligen helt galen ut där jag stod och hoppade från ben till ben med jättemagen och utan BH som jag inte pallade att ta på mig innan vi åkte.
Blev inskickad i ett förlossningsrum direkt den här gången (vore illa annars, haha) och en ljuvlig BM som hette Helena försökte låta mig göra mitt CTG stående för jag kände att jag hellre dog än att lägga mig i sängen. Det funkade dock inte, dosorna tappade kontakten hela tiden. Fick sitta på sängkanten istället och köra en annan studsvariant där. Nu kom värkarna tätt och var riktigt kraftiga!
Kl 23.40 undersöktes jag enligt journalen och var då öppen 6 cm, BM tyckte att det lät som en dålig plan att jag ville in i duschen för det var sjukt mycket födande kvinnor inne den natten och hon kunde inte vara där och hon var rädd att bebis skulle komma i duschen om jag fortsatte skutta runt där inne. Jag ville absolut in i duschen ändå och ville inte diskutera saken så jag hamnade där inne och satte igång att värmechocka magen med skållhett vatten som sist.
26 maj 2014
00.50 hade jag duschat så länge och så varmt att jag höll på att tuppa av därinne och en uska tittade aningen oroat in under djävulsvrålen i en värk och släpade ut mig till sängen för nu var det dags att vila (vila, ha!).
Min fina BM var upptagen på annat håll så en annan kom in och kollade läget nedtill- 8 cm öppen! Redan här vrålade jag om att jag inte pallade mer och tog emot lustgasen i desperation, en till "naturlig förlossning" kändes mindre viktig i det här läget. Gasen hjälpte en liten aning även om jag tyckte det var väldigt obehagligt den här gången med.
01.10 var jag öppen 10 cm och hinnorna togs, klart fint fostervatten utan bajs. Eftersom att Svea kom på en enda krystvärk efter att vattnet togs blev jag inte jätteglad när BM nummer två OCKSÅ var tvungen att springa iväg. Givetvis kändes jag hur det tryckte på nedåt redan nästa värk och demonskrek till sköterskan att "DET TRYCKER PÅÅÅÅÅÅÅ!!!", hon tittade nervöst under handduken för att kolla läget och sprang sedan iväg för att hämta BM som kom tillbaka ganska fort som tur är.
Sen gick det fort, det kändes som en jävla evighet då men det var vara cirka fem minuter. BM hissade upp huvudänden på min säng så att jag satt upp och sen höll hon och uskan fast varsitt ben. Ni förstår, jag hade ingen större lust att krysta utan tyckte att det var en bättre plan att knipa istället. Trycket bakåt var helt galet den här gången och jag ville till varje pris undvika att skita ut hela tarmsystemet. Och nej, vi pratar inte om någon bajsfobi utan ren överlevnadsinstinkt. Efter 2-3 värkar slank han i alla fall ut som en säl han med och det var nog den största euforikänslan i mitt liv! När BM utropade "det var en stor pojke!" Och när jag fick syn på hans underbara lilla ansikte vet jag inte om jag skrattade eller grät. Så vacker! Jag såg att det var en liten Ebbe med en gång. Han tjöt som en räv direkt och jag vet inte om jag ens hann krysta ut moderkakan innan han på egen hand lokaliserat bröstvårtan och försökte få tag (sen åt han oavbruten i två timmar!).
Moderkakan kom i alla fall ut utan problem om jag fick sy ett litet stygn.
Gossen vägde 4050 gram, var 55 cm lång och hade ett imponerande huvudmått på 37 cm. 01.21 var han ute!
Älskade, älskade lille Ebbe!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Innan han föddes fick vi ofta göra om den "luriga trean" och att förlossningen brukar bli en blandning av de två första. Ändå var vi nog inställda på att det skulle gå väldigt smidigt efter drömförlossningen med Svea sist, fast vi försökte intala oss att man inte kan ha sån tur två gånger.
24 maj 2014
Lördag 24:e maj hade jag gått över tiden fem dagar, vilket var väldigt väntat. Jag lämnade in mitt sista skolarbete dagen innan och många trodde att det skulle sätta igång så fort jag var färdig, och de hade rätt. Sammandragningarna jag fick under dagen var väldigt starka, de kändes i ryggen och långt ner i ljumskarna och benen, dessutom smög sig en konstant mensvärkkänsla sig på.
Vi var ute och testade tjejernas nya cyklar under dagen och varje gång jag fick en sammandragning fick jag sätta mig på huk och andas. Efteråt tog vi en sväng till kungsbacka, gick en sväng på Freeport med Svea och kände inte av något mer. På vägen hem däremot! Då satte (för)-värkarna igång tätt! Ungefär var femte minut fick jag en ny och de gjorde ont! Fick pusta mig igenom varje. Vi stannade i Björketorp för att köpa med oss thaimat och när Mikael gick iväg för att beställa kom de ännu tätare! Kände mig mer och mer nervös och ville ringa dit svärföräldrarna med en gång med tanke på hur fort det gick sist!
När vi kom hem avtog värkarna dock, och det blev allt glesare mellan för att försvinna helt. Jag var arg! Men ändå glad att hinna sova lite innan det satte igång på riktigt.
25 maj 2014
Klockan 01.30 vaknade jag efter någon timmes sömn av att värkarna började igen, de kom väldigt glest men gjorde jätteont! Kunde inte somna om igen men försökte ligga kvar i sängen med lite toabesök däremellan.
Vid 04 ringde jag till förlossningen och berättade att jag hade värkar med 10-15 min emellan men att de gjorde riktigt ont, betydligt ondare än de värkar vi åkt in med innan och då hade ju 3 passerats båda gångerna. Hon sa att vi borde förbereda barnvakten och åka in god tid då det gick så fort sist.
Väckte Mikael och sen ringde vi hit hans föräldrar som var här vid 6 ungefär, då åkte vi mot Varberg.
CTG-kurvan visade tre värkar på 30 min, BM (som jag inte gillade!) såg skeptisk ut och när hon kände efter var jag bara öppen 2 cm och hade en liten bit kvar av tappen. Blev så besviken! Precis innan undersökningen hade det kommit en massa blod och slem när jag var och kissade.
Hon skickade iväg oss att äta frukost, sedan på promenad, sen fick jag ett lavemang för att det skulle ta fart men neeeejdå... Värkarna blev inte tätare än 10-15 min och efter en lunch (jag drack bara en milkshake...) kom de nästan ännu mindre tätt.
Ny undersökning av barska BM och nu var tappen utplånad men det var fortfarande bara öppet 2 cm. Vi blev hemskickade och jag växlade mellan ilska, skammen att åka in vid 2 cm med andra barnet och sen var jag livrädd för hur ont jag skulle få senare när värkarna gjorde såhär ont vid 2 cm!
Kl 20, efter fortsatt glesa men jävligt hemska värkar orkade jag inte sitta och grina längre och tog sovdos-tabletterna jag fått med mig och sparat hela dagen för att få sova på natten.
Jag var så trött och hade så jävla ont och kände att jag skiter i det, två barn räcker. Jag kunde inte slappna av och pustandas alls utan spände hela kroppen och flög upp i panik vid varje värk. Var så besviken på mig själv!
Tog mina tabletter och hann sova 5 min eller så innan värkarna ökade på ännu mer och vaknade av att jag nästan rullade ur sängen i panik. Sprang rätt in i duschen och satte igång vattnet och den stod jag där och ylade och hoppade i varje värk, nu var det nog ca 7 min mellan värkarna. Hoppade runt helt speedad en stund till innan vi ringde hit Lotta och begav oss mot bilen. Kunde inte föreställa mig något jag ville mindre än att sitta still hela bilresan.
23.00 var vi inne på förlossningen igen, efter att ha vevat ner rutan och svingat mig i det där handtaget i biltaket samtidigt som jag vrålat i värkarna.
Såg väl antagligen helt galen ut där jag stod och hoppade från ben till ben med jättemagen och utan BH som jag inte pallade att ta på mig innan vi åkte.
Blev inskickad i ett förlossningsrum direkt den här gången (vore illa annars, haha) och en ljuvlig BM som hette Helena försökte låta mig göra mitt CTG stående för jag kände att jag hellre dog än att lägga mig i sängen. Det funkade dock inte, dosorna tappade kontakten hela tiden. Fick sitta på sängkanten istället och köra en annan studsvariant där. Nu kom värkarna tätt och var riktigt kraftiga!
Kl 23.40 undersöktes jag enligt journalen och var då öppen 6 cm, BM tyckte att det lät som en dålig plan att jag ville in i duschen för det var sjukt mycket födande kvinnor inne den natten och hon kunde inte vara där och hon var rädd att bebis skulle komma i duschen om jag fortsatte skutta runt där inne. Jag ville absolut in i duschen ändå och ville inte diskutera saken så jag hamnade där inne och satte igång att värmechocka magen med skållhett vatten som sist.
26 maj 2014
00.50 hade jag duschat så länge och så varmt att jag höll på att tuppa av därinne och en uska tittade aningen oroat in under djävulsvrålen i en värk och släpade ut mig till sängen för nu var det dags att vila (vila, ha!).
Min fina BM var upptagen på annat håll så en annan kom in och kollade läget nedtill- 8 cm öppen! Redan här vrålade jag om att jag inte pallade mer och tog emot lustgasen i desperation, en till "naturlig förlossning" kändes mindre viktig i det här läget. Gasen hjälpte en liten aning även om jag tyckte det var väldigt obehagligt den här gången med.
01.10 var jag öppen 10 cm och hinnorna togs, klart fint fostervatten utan bajs. Eftersom att Svea kom på en enda krystvärk efter att vattnet togs blev jag inte jätteglad när BM nummer två OCKSÅ var tvungen att springa iväg. Givetvis kändes jag hur det tryckte på nedåt redan nästa värk och demonskrek till sköterskan att "DET TRYCKER PÅÅÅÅÅÅÅ!!!", hon tittade nervöst under handduken för att kolla läget och sprang sedan iväg för att hämta BM som kom tillbaka ganska fort som tur är.
Sen gick det fort, det kändes som en jävla evighet då men det var vara cirka fem minuter. BM hissade upp huvudänden på min säng så att jag satt upp och sen höll hon och uskan fast varsitt ben. Ni förstår, jag hade ingen större lust att krysta utan tyckte att det var en bättre plan att knipa istället. Trycket bakåt var helt galet den här gången och jag ville till varje pris undvika att skita ut hela tarmsystemet. Och nej, vi pratar inte om någon bajsfobi utan ren överlevnadsinstinkt. Efter 2-3 värkar slank han i alla fall ut som en säl han med och det var nog den största euforikänslan i mitt liv! När BM utropade "det var en stor pojke!" Och när jag fick syn på hans underbara lilla ansikte vet jag inte om jag skrattade eller grät. Så vacker! Jag såg att det var en liten Ebbe med en gång. Han tjöt som en räv direkt och jag vet inte om jag ens hann krysta ut moderkakan innan han på egen hand lokaliserat bröstvårtan och försökte få tag (sen åt han oavbruten i två timmar!).
Moderkakan kom i alla fall ut utan problem om jag fick sy ett litet stygn.
Gossen vägde 4050 gram, var 55 cm lång och hade ett imponerande huvudmått på 37 cm. 01.21 var han ute!
Älskade, älskade lille Ebbe!
- Posted using BlogPress from my iPhone
fredag 20 september 2013
Till min femåring
Till min femåring
Min stora, lilla tjej har hunnit fylla fem år. En hel hand.
Jag ojar mig ofta över hur fort tiden har gått och att det känns som igår du
var så yttepytteliten med din svarta kalufs på BB (och söt, den sötaste bebisen
jag någonsin sett!). Om ett år börjar du i skolan och jag tycker inte att det
var längesedan JAG, din mamma, började i skolan själv.
Men samtidigt är det liksom inget konstigt att du har hunnit fulla hel hand. Snarare tvärtom faktiskt, det är oerhört märkligt hur du kan vara en så klok och genomgod liten människa redan med dina fem små år på jorden. Vi får stanna upp och liksom kippa efter andan så ofta här hemma över de helt fantastiska orden som kommer ur din mun. Dina tankar och ditt förhållningssätt som är så vansinnigt fascinerande och dessutom många gånger (jag skulle nästan vilja säga oftast...) mer avancerade och klokare än våra egna.
Men samtidigt är det liksom inget konstigt att du har hunnit fulla hel hand. Snarare tvärtom faktiskt, det är oerhört märkligt hur du kan vara en så klok och genomgod liten människa redan med dina fem små år på jorden. Vi får stanna upp och liksom kippa efter andan så ofta här hemma över de helt fantastiska orden som kommer ur din mun. Dina tankar och ditt förhållningssätt som är så vansinnigt fascinerande och dessutom många gånger (jag skulle nästan vilja säga oftast...) mer avancerade och klokare än våra egna.
Jag får så ofta påminna mig själv om hur liten
du faktiskt är, för det är lätt att glömma bort. Sedan du var knappt två år
gammal så har du varit den mest UNDERBARA storasystern någon kan önska sig. Om
sanningen skall fram så är du ofta mycket mer pedagogisk och tålamodig än vad
jag själv är, och du har fått vara ”stor och duktig” så väldigt tidigt,
egentligen alldeles för tidigt. Jag kan ibland få nästan panikångest över att
vi liksom tvingat dig att bli så duktig, snäll och alltid bubblande glad. Men
jag tror faktiskt inte det, även om en väldigt liten storasyster som får en
mycket tidskrävande lillasyster hamnar i en knivig sits så tror jag ändå att du
hade varit precis samma fantastiska Moa ändå. Helt, totalt enastående.
I år har vännerna blivit väldigt viktiga, det är kalas och
lekdejter och tjafs hit och dit- och jag hoppas att det fortsätter så alla
kommande åren för nära vänner är det viktigaste och finaste man kan ha, det
hoppas jag kunna lära dig- fina vänner är helt ovärderliga.
Du sover fortfarande aldrig och du
pratar JÄMT, du är verkligen din mor upp i dagen, jag ser verkligen i mig själv
i nästan allt du säger och gör (från tungan i mungipan, till de egenkomponerade
rim-sångerna till att vägra gå över geggiga gräsmattor med nya skor). Du älskar
att läsa och vi har plöjt igenom en mycket gedigen samling med kapitelböcker
nu, allt från Katitzi till Tzatsiki, morsan och polisen. Du är kanske
egentligen lite för liten, och ibland får jag stanna upp och fråga ”vet du
verkligen vad NN betyder?” och då svarar du motvilligt nej, men du älskar att
lyssna.
Du målar så mycket teckningar att vi numera har pappersbuntar precis överallt i lägenheten, jag vet verkligen inte vart vi ska göra av allt. Och du skriver! Du är så jäkla nära att knäcka koden nu, du ljudar och ljudar och din handstil är snyggare än min. Jag kan knappt vänta på att få se lyckan i dina ögon när du kan börja läsa själv!
Du målar så mycket teckningar att vi numera har pappersbuntar precis överallt i lägenheten, jag vet verkligen inte vart vi ska göra av allt. Och du skriver! Du är så jäkla nära att knäcka koden nu, du ljudar och ljudar och din handstil är snyggare än min. Jag kan knappt vänta på att få se lyckan i dina ögon när du kan börja läsa själv!
Det är så väldigt svårt att beskriva
dig, mammas lilla Mosa. Du måste liksom upplevas. Så lillgammal, så smart och
så tokrolig. Vi har alltid känt oss lite oroliga för dig att du är för snäll,
att du inte vågar säga ifrån men där hade vi fel. Du har (som de flesta andra
femåringar) en väldigt bestämd åsikt om vad som är rätt och vad som är fel och
allt skall vara rättvist.
Tänk att vi har fått en sån som du. Det är så att man vill
gnugga sig i ögonen och tänker ”Är det verkligen sant? Är hon verkligen vår?”. Jag
vet inte vad jag och och din far har gjort för gott för att förtjäna en dotter
som du, världens bästa dotter och världens bästa storasyster. Jag förstår
verkligen inte, men jag vet bara att vi är så oändligt tacksamma över att du är
du. Jag vill liksom frysa tiden och behålla denna perfekta lilla tösen för
alltid, men det går inte.
Men jag vet att de fem åren som gått har varit de allra lyckligaste, vackraste åren i mitt liv och tårarna bara sprutar när jag tänker på alla år vi har framför oss!
Men jag vet att de fem åren som gått har varit de allra lyckligaste, vackraste åren i mitt liv och tårarna bara sprutar när jag tänker på alla år vi har framför oss!
Vi älskar dig så mycket Moa!
Kram Mamma
måndag 26 augusti 2013
Till min treåring
Till min treåring
Vad ska det bli av dig lilla skrutt? Det är en fråga vi
ställer oss varje dag.
Idag fyller du tre år och du mäter bara knappa metern över jorden. Du är faktiskt en sån liten figur att man ännu kan packa ner dig i en ryggsäck normal storlek så att bara det lilla huvudet med smilgroparna och det fullkomligt galna, bångstyriga håret sticker upp och bära dig på ryggen (vi vet, för vi har provat- på ditt initiativ naturligtvis).
Idag fyller du tre år och du mäter bara knappa metern över jorden. Du är faktiskt en sån liten figur att man ännu kan packa ner dig i en ryggsäck normal storlek så att bara det lilla huvudet med smilgroparna och det fullkomligt galna, bångstyriga håret sticker upp och bära dig på ryggen (vi vet, för vi har provat- på ditt initiativ naturligtvis).
Så liten är du, och ändå vill du bestämma allt. Allt vill du
debattera om, och om du inte får medhåll så skriker du. Högt. Du skäms aldrig,
du avvaktar aldrig, du backar inte. Du är som en den vilda bebin och jag är som
den milda, konflikträdda mamman som bara kan drömma om att hänga med dig i
svängarna. Jag sliter mitt hår varje dag, mitt hår som antagligen kommer bli
grått i förtid på grund av dig min lilla virvelvind.
Men mest av allt så förundrar du oss. Du har mer personlighet i din treåriga lilla kropp än vad de flesta får på en livstid, konstaterade din pappa nyligen. Din stora, lilla vilja är det som gör att du kommer kunna göra vad du vill med ditt liv och det är också den som gör att vi älskar dig så ofantligt mycket. Ibland blir du så arg att du blir rädd för dig själv, du kan morra och klösar vilt för att i nästa sekund brista i gråt och kramas och pussas. Samma lilla flicka som kavat promenerar fram till den främmande damen på COOP och knycker hennes flingpaket för att hon vill ha just det paketet trots att det finns ett par hundra andra att välja på måste med jämna mellanrum hämta sin Mimmi-kudde och klappa på den. Samma lilla tös som kan vråla ”VILL LYSSNA PÅ NALLEMAJA NUUU” i bilen i 40 minuter utan att ge sig är livrädd för sniglar och myror.
Men mest av allt så förundrar du oss. Du har mer personlighet i din treåriga lilla kropp än vad de flesta får på en livstid, konstaterade din pappa nyligen. Din stora, lilla vilja är det som gör att du kommer kunna göra vad du vill med ditt liv och det är också den som gör att vi älskar dig så ofantligt mycket. Ibland blir du så arg att du blir rädd för dig själv, du kan morra och klösar vilt för att i nästa sekund brista i gråt och kramas och pussas. Samma lilla flicka som kavat promenerar fram till den främmande damen på COOP och knycker hennes flingpaket för att hon vill ha just det paketet trots att det finns ett par hundra andra att välja på måste med jämna mellanrum hämta sin Mimmi-kudde och klappa på den. Samma lilla tös som kan vråla ”VILL LYSSNA PÅ NALLEMAJA NUUU” i bilen i 40 minuter utan att ge sig är livrädd för sniglar och myror.
Du älskar att läsa, just nu är böckerna om Ingrid din stora
favorit.
Du har fått ett eget rum och en stor, riktig säng. Varje kväll håller du låda där inne och bygger stora rymdstationer och flygplan av DUPLO som du kommer ut och stolt visar upp för oss och ställer i fina rader på soffbordet när vi tror att du somnat för längesen. Sen klär du på dig prinsessklänningen, tiaran och klackskor och kommer ut och mannekängar- och det är givetvis du som äger catwalken. Ibland kompletterar du din outfit med en tomteluva som du drar ner över hela ansiktet och skriker ”PAJDERMAAAAN!”.
Vatten är fortfarande det bästa du vet. Du vill bada varje dag, och får du inte bada vill du duscha. I duschen har du med dig ett gäng ankor, bläckfiskar, diverse spadar och spänner och sen kan du stå i timmar och prata med dina djur, tvätta väggarna eller hälla ut tvål. Det roligaste du vet är att gå till simhallen, där du kräver att få göra allt själv.
Du älskar fortfarande att äta och förutom kinder-egg så väljer du helst risiprutti.
Gladast är du när du har allas odelade uppmärksamhet och du kan showa loss. Helst naken.
Du har fått ett eget rum och en stor, riktig säng. Varje kväll håller du låda där inne och bygger stora rymdstationer och flygplan av DUPLO som du kommer ut och stolt visar upp för oss och ställer i fina rader på soffbordet när vi tror att du somnat för längesen. Sen klär du på dig prinsessklänningen, tiaran och klackskor och kommer ut och mannekängar- och det är givetvis du som äger catwalken. Ibland kompletterar du din outfit med en tomteluva som du drar ner över hela ansiktet och skriker ”PAJDERMAAAAN!”.
Vatten är fortfarande det bästa du vet. Du vill bada varje dag, och får du inte bada vill du duscha. I duschen har du med dig ett gäng ankor, bläckfiskar, diverse spadar och spänner och sen kan du stå i timmar och prata med dina djur, tvätta väggarna eller hälla ut tvål. Det roligaste du vet är att gå till simhallen, där du kräver att få göra allt själv.
Du älskar fortfarande att äta och förutom kinder-egg så väljer du helst risiprutti.
Gladast är du när du har allas odelade uppmärksamhet och du kan showa loss. Helst naken.
Jag vill bara berätta för dig hur fantastisk du är. Det är
något så vansinnigt uppfriskande med en människa som är sig själv fullt ut och
som inte bara önskar utan ser till att skaffa sig. Jag vet att du bara är tre
år och jag hoppas att dina taktiker finslipas lite med åren, men jag hoppas av
hela mitt hjärta (gud hjälpe mig...) att du fortsätter vara precis den lilla
stjärnan du är för resten av uppväxten och dela ditt liv.
Vad ska det bli av dig lilla Svea-bea? Svaret är egentligen
tveklöst.
Du kommer att bli PRECIS VAD DU VILL.
Du kommer att bli PRECIS VAD DU VILL.
tisdag 2 juli 2013
Snart semester!
Åh, en av mina allra bästa vänner fick en liten son igår. Jag har gått som i ett litet lyckorus sedan dess, det är verkligen lika häftigt varje gång det kommer ett nytt litet liv och hur man kan känna sån kärlek till en liten plutt som man inte ens träffat. Helt underbart, hoppas att vi få komma och träffa honom nästa vecka för den ska spenderas i Göteborg i lånad lägenhet:)
Är på väg in till stan nu. Förhoppningsvis sista gången innan de vanliga kurserna drar igång i slutet av sommaren. Måste in och läsa lite böcker som bara finns som ref.material. För ja, som vanligt är jag för snål för att betala för kurslitteraturen. Innebär en del stress men ack så många tusenlappar jag sparat sista året genom att inte köpa alla drösar med böcker.
Ska passa på att äta en god sallad från buffén på Willys så helt hemsk är ju inte resan.
Två dagar kvar på dagis för Svea nu, tre för Moa för på fredag ska vi till Borås och operera in ett nytt rör i Sveas ena öra. Sen har de sommarlov till v. 33!
Är inte så nervös för operationen, Svea fick ta blodprov på VC igår för vi har haft ett fall av Hepatit A på hennes avdelning så alla barn måste testas. Sköterskan var orutinerad och det tog 45 min att fylla två små rör med blod, tre små fingrar blev helt sönderstuckna. Det kunde ju varit en jäkla mardröm på ett annat barn men inte vår Svea inte, hon sa inte pip och var hur glad som helst hela tiden, hon SKRATTADE när pangnålen stack henne och när sköterskorna (de var två efter en stund) hade blod överallt utom i röret "det dloppar blod mamma!". Själv fick jag sitta och titta bort och tänka på hundvalpar men hon var helt oberörd. Jag skulle bli väldigt förvånad ifall det går annorlunda på fredag.
Lilla Sverker, hon är verkligen tuffast i stan.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Är på väg in till stan nu. Förhoppningsvis sista gången innan de vanliga kurserna drar igång i slutet av sommaren. Måste in och läsa lite böcker som bara finns som ref.material. För ja, som vanligt är jag för snål för att betala för kurslitteraturen. Innebär en del stress men ack så många tusenlappar jag sparat sista året genom att inte köpa alla drösar med böcker.
Ska passa på att äta en god sallad från buffén på Willys så helt hemsk är ju inte resan.
Två dagar kvar på dagis för Svea nu, tre för Moa för på fredag ska vi till Borås och operera in ett nytt rör i Sveas ena öra. Sen har de sommarlov till v. 33!
Är inte så nervös för operationen, Svea fick ta blodprov på VC igår för vi har haft ett fall av Hepatit A på hennes avdelning så alla barn måste testas. Sköterskan var orutinerad och det tog 45 min att fylla två små rör med blod, tre små fingrar blev helt sönderstuckna. Det kunde ju varit en jäkla mardröm på ett annat barn men inte vår Svea inte, hon sa inte pip och var hur glad som helst hela tiden, hon SKRATTADE när pangnålen stack henne och när sköterskorna (de var två efter en stund) hade blod överallt utom i röret "det dloppar blod mamma!". Själv fick jag sitta och titta bort och tänka på hundvalpar men hon var helt oberörd. Jag skulle bli väldigt förvånad ifall det går annorlunda på fredag.
Lilla Sverker, hon är verkligen tuffast i stan.
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 29 juni 2013
22 kilo borta!
2 kilon till är väck och vågen står nu på -22 kilo sedan januari.
Snart, snart, snart framme vid slutmålet. Får se om jag orkar lägga manken till och fixa 3 kilon till Veronikas bröllop 20 juli, men det är svårt nu i semestertider! Fyra ynka dar sen går barnen på sommarlov i sex veckor, äntligen. Jag pluggar ju heltid hela sommaren men jag räknar det som semester ändå;)
Kolla vad grym jag är, vilken förändring! Förstår verkligen inte varför jag inte tog tag i det tidigare. Fyyy!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Snart, snart, snart framme vid slutmålet. Får se om jag orkar lägga manken till och fixa 3 kilon till Veronikas bröllop 20 juli, men det är svårt nu i semestertider! Fyra ynka dar sen går barnen på sommarlov i sex veckor, äntligen. Jag pluggar ju heltid hela sommaren men jag räknar det som semester ändå;)
Kolla vad grym jag är, vilken förändring! Förstår verkligen inte varför jag inte tog tag i det tidigare. Fyyy!
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 17 juni 2013
10 saker som gör mig till en bra mamma
Ska sno den här listan från Meekatts blogg. Istället för att gå och vara ångestfylld över allt man inte gör rätt eller uppnår så ska man fokusera på det som faktiskt är bra. Där har hon ju en viktig poäng tror jag.
Min lista:
1. Jag är ingen "lekmamma" men jag är verkligen en LÄSMAMMA! Jag ser till att vi uppdaterar oss med färska böcker från bibblan jämt och har inga problem med att läsa de gamla favoriterna för 3515256:e gången. När Mikael läser högt så funkar det med maximalt en bok, sen somnar han (seriöst, han sitter och nickar hela tiden och Moa får säga "Pappa! LÄS!" och puffa honom på armen hela tiden). Jag kan läsa hur länge som helst, tills jag nästan tappar rösten. Barnen älskar det och jag får ett stort plus på duktigmammafronten.
2. Jag är faktiskt väldigt kärleksfull. Jag kramar och pussar mina barn jämt och berättar hur mycket jag älskar dem och hur fantastiska de är. De är alltid välkomna i mitt knä och har en givet sovplats i min säng om de så önskar.
3. Vi är alltid ute och leker. Faktum är att jag tycker att det är SKITTRÅKIGT att vara ute och leka om det inte är smällsol och behaglig temperatur. Jag grinar inombords hela tiden när jag måste vistas i snålblåst på lekplatser och titta på när fisarna tokhoppar i geggapölar. Men jag gör det!
4. Jag är jättebra på att berätta läskiga sagor och historier. Aldrig ligger mina ungar så stilla och lyssnar så andaktsfullt som då. Jag är dessutom skrämmande bra på att göra otäcka monster/vampyr/haj-röster och ljudeffekter.
5. Jag följer våra traditioner. Varje jul/påsk/midsommar/halloween eller vad det nu kan vara så försöker jag slå på stort med tillhörande bakverk och pynt och sånt. Det kanske inte blir så tjusigt eller seriöst jämt men inställningen är ju god.
6. Jag är alltid där. På gott och ont givetvis, men man får väl hoppas att det är mest positivt såklart. Vi har barnvakt i snitt en gång per år av egen fri vilja, sist var i maj förra året och nästa gång blir över en hel helg i juli.
7. Jag skäms inte över att sjunga högt/hoppa pippilångsstrumphopp/leka på allmän plats eller så. Något mina barn än så länge älskar.
8. Jag är bra på att organisera. Alla miljoner borttappade papper och förseningsavgifter hit och dit talar väl för motsatsen men i det stora hela har jag bra koll på vem som ska göra vad på vilken plats, vart alla saker finns och jag är bra på att förbereda. Vilken mamma saknar den förmågan egentligen? Vi kallas väl inte "familjens projektledare" för intet.
9. Jag kan putta en gunga i över en timme. Kommentarer överflödiga.
10. Jag spenderar hellre tid med barnen än på hushållsarbete. Hemmet ser således ut som FAAN allt som oftast men jag värderar faktiskt mystiden med barnen efter dagis i soffan efter maten snarare än att golvet och diskbänken ska vara smulfri.
Min lista:
1. Jag är ingen "lekmamma" men jag är verkligen en LÄSMAMMA! Jag ser till att vi uppdaterar oss med färska böcker från bibblan jämt och har inga problem med att läsa de gamla favoriterna för 3515256:e gången. När Mikael läser högt så funkar det med maximalt en bok, sen somnar han (seriöst, han sitter och nickar hela tiden och Moa får säga "Pappa! LÄS!" och puffa honom på armen hela tiden). Jag kan läsa hur länge som helst, tills jag nästan tappar rösten. Barnen älskar det och jag får ett stort plus på duktigmammafronten.
2. Jag är faktiskt väldigt kärleksfull. Jag kramar och pussar mina barn jämt och berättar hur mycket jag älskar dem och hur fantastiska de är. De är alltid välkomna i mitt knä och har en givet sovplats i min säng om de så önskar.
3. Vi är alltid ute och leker. Faktum är att jag tycker att det är SKITTRÅKIGT att vara ute och leka om det inte är smällsol och behaglig temperatur. Jag grinar inombords hela tiden när jag måste vistas i snålblåst på lekplatser och titta på när fisarna tokhoppar i geggapölar. Men jag gör det!
4. Jag är jättebra på att berätta läskiga sagor och historier. Aldrig ligger mina ungar så stilla och lyssnar så andaktsfullt som då. Jag är dessutom skrämmande bra på att göra otäcka monster/vampyr/haj-röster och ljudeffekter.
5. Jag följer våra traditioner. Varje jul/påsk/midsommar/halloween eller vad det nu kan vara så försöker jag slå på stort med tillhörande bakverk och pynt och sånt. Det kanske inte blir så tjusigt eller seriöst jämt men inställningen är ju god.
6. Jag är alltid där. På gott och ont givetvis, men man får väl hoppas att det är mest positivt såklart. Vi har barnvakt i snitt en gång per år av egen fri vilja, sist var i maj förra året och nästa gång blir över en hel helg i juli.
7. Jag skäms inte över att sjunga högt/hoppa pippilångsstrumphopp/leka på allmän plats eller så. Något mina barn än så länge älskar.
8. Jag är bra på att organisera. Alla miljoner borttappade papper och förseningsavgifter hit och dit talar väl för motsatsen men i det stora hela har jag bra koll på vem som ska göra vad på vilken plats, vart alla saker finns och jag är bra på att förbereda. Vilken mamma saknar den förmågan egentligen? Vi kallas väl inte "familjens projektledare" för intet.
9. Jag kan putta en gunga i över en timme. Kommentarer överflödiga.
10. Jag spenderar hellre tid med barnen än på hushållsarbete. Hemmet ser således ut som FAAN allt som oftast men jag värderar faktiskt mystiden med barnen efter dagis i soffan efter maten snarare än att golvet och diskbänken ska vara smulfri.
söndag 9 juni 2013
Sommar!
Ja sista veckan har verkligen känts som sommar och semester!
Förra lördagen var det dags för årets cykelfest, herregud så roligt vi hade! Galna mängder god mat och helt hysteriska mängder alkohol. Efter förrätt, varmrätt och dessert på olika ställen cyklade vi till bygdegården och dansade loss som jag inte gjort på MÅNGA år. Att döma av träningsvärken på alla möjliga konstiga ställen dagarna efteråt så blev det nog en hel del sevärda moves där på dansgolvet.
Resterande dagar har vi hunnit med premiärdopp i Hornsjön (för Svea, vi andra nöjde oss med att doppa tårna...), flera dopp i plaskpoolen på uteplatsen och en heldag vid havet med nostalgipromenader i bergen runt stränderna.
I onsdags tog min fina lillasyster studenten och detta firades såklart. Så grymt kul att se henne på lycklig! Min studentdag blev en jäkla flopp (det var egentligen bara firandet med mina vänner mitt på dagen som var roligt, urspringet och festen på kvällen kunde kvittat). Min lilla lillasyster, inte så liten längre!
Nationaldagen firades hos Mikaels syster och det blev en riktigt grym dag, barnen lekte i vattenspridaren med sina kusiner, hoppade studsmatta och sen grillade vi och spelade kubb. Mycket idylliskt, inte varje dag som är sådan, haha.
Jag har förtärt så mycket alkohol och ätit så mycket gott sista veckan att jag nu har grym ångest. Prick 20 kilo väck i början av juni, nu måste jag se till så att allt hårt jobb inte är förgäves! Helt galet att gå och köpa kläder i storlek M, jag blir helt blank i ögonen varje gång jag går in i ett provrum nu och av ren vana plockar med mig typ stl 42 som bara fladdrar. Aldrig tillbaka till det igen tack!
Just det, har ju glömt berätta att Lill-Svea är helt blöjfri på dagtid nu sedan början av maj. Helt grymt! Hon är fortfarande rädd för att bajsa på toaletten/pottan så ofta bajsar hon på kvällen när hon får på sig nattblöjan, haha. Men bara en sån sak som att hon kan VÄLJA när hon ska bajsa! Helt fantastiska framsteg!!!
Världens finaste tjejer provar studentmössa!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Förra lördagen var det dags för årets cykelfest, herregud så roligt vi hade! Galna mängder god mat och helt hysteriska mängder alkohol. Efter förrätt, varmrätt och dessert på olika ställen cyklade vi till bygdegården och dansade loss som jag inte gjort på MÅNGA år. Att döma av träningsvärken på alla möjliga konstiga ställen dagarna efteråt så blev det nog en hel del sevärda moves där på dansgolvet.
Resterande dagar har vi hunnit med premiärdopp i Hornsjön (för Svea, vi andra nöjde oss med att doppa tårna...), flera dopp i plaskpoolen på uteplatsen och en heldag vid havet med nostalgipromenader i bergen runt stränderna.
I onsdags tog min fina lillasyster studenten och detta firades såklart. Så grymt kul att se henne på lycklig! Min studentdag blev en jäkla flopp (det var egentligen bara firandet med mina vänner mitt på dagen som var roligt, urspringet och festen på kvällen kunde kvittat). Min lilla lillasyster, inte så liten längre!
Nationaldagen firades hos Mikaels syster och det blev en riktigt grym dag, barnen lekte i vattenspridaren med sina kusiner, hoppade studsmatta och sen grillade vi och spelade kubb. Mycket idylliskt, inte varje dag som är sådan, haha.
Jag har förtärt så mycket alkohol och ätit så mycket gott sista veckan att jag nu har grym ångest. Prick 20 kilo väck i början av juni, nu måste jag se till så att allt hårt jobb inte är förgäves! Helt galet att gå och köpa kläder i storlek M, jag blir helt blank i ögonen varje gång jag går in i ett provrum nu och av ren vana plockar med mig typ stl 42 som bara fladdrar. Aldrig tillbaka till det igen tack!
Just det, har ju glömt berätta att Lill-Svea är helt blöjfri på dagtid nu sedan början av maj. Helt grymt! Hon är fortfarande rädd för att bajsa på toaletten/pottan så ofta bajsar hon på kvällen när hon får på sig nattblöjan, haha. Men bara en sån sak som att hon kan VÄLJA när hon ska bajsa! Helt fantastiska framsteg!!!
Världens finaste tjejer provar studentmössa!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)