Till min sexåring

För ett par veckor sedan var din pappa borta över helgen och Svea åkte till mormor lördag till söndag. Kvar var bara du och jag och vår kära lille Ebbe-gris. Han passade på att sova massor och vi fick bara vara du och jag för första gången på väldigt, väldigt länge.
Vi gjorde inget märkvärdigt utan gick en liten promenad, läste tills jag blev alldeles hes och sedan tittade vi på "Fångarna på fortet" och åt ruggiga mängder godis. Pratade om livet, killade på ryggen. Du hävdade med bestämdhet att det här var den "bästa dagen" och jag håller med. Det var en av de allra bästa dagarna i mitt liv.

Det känns ibland som igår, när du var en riktigt liten Mosa och låg med din lilla mjölkandedräkt och lyssnade på mitt hjärta dygnet runt i soffan precis där din lillebror ligger just nu. Det känns inte alls längesen du åt burkar med rödspätta i den röda matstolen fyra gånger om dagen (för att du vägrade något annat!), jag minns precis hur det kändes att gå från lekplats till lekplats och gunga med dig i famnen tills du nästan somnade.
Det var inte länge du var min lilla bebis, för sen kom Svea och knep baby-platsen och du har ju liksom varit tidernas bästa syster och vår stora, duktiga tjej sedan dess. Och nu är du "storastorasyster" som du själv uttrycker det och det finns inga ord för hur fantastisk du är på att vara just "storastorasyster".
Men under en kort tid var det bara du och jag och det var så himla häftigt, vi var verkligen en symbios. Vi ska se till att återuppleva det oftare, att bara vara du och jag, för vi var och vi ÄR ett oslagbart team.

Sex år. Skolflicka! Har det någonsin funnits en flicka som är mer skolflicka än just vår Mosan? Jag tror inte det. Nyfiken, flitig, outtröttlig. Du älskar alltihop, från att organisera i skolväskan till att berätta om veckans bokstav. Första dagen höll du på att svimma av lycka när du var den enda som fick TVÅ egna suddgummi med ditt namn på i din låda. Du älskar faktiskt till och med att planera vilken frukt du ska ha med dig nästa dag.
Du tycker INTE om när det blir bråk och stök eller när någon har varit elak. Eller när någon förstör, då säger du saker som "Nej du mamma, nu ska du få höra, XX tar då verkligen inte hand om sin jacka/lånebok/monster high ordentligt".

Du är fortfarande en försiktig ung dam, det märks tydligt både på simskolan och det här med att lära sig cykla. Jag och pappa säger ofta till dig att du måste tuffa till dig en smula men egentligen så står vi båda och myser inombords över att du är vår lugna, fina tjej.
Nästan allt du säger och gör är som en spegelbild av hur jag var som liten, till och med ditt kroppsspråk påminner om mitt på pricken. Du är så väldigt lik din mamma och det både gläder och skrämmer mig, för du är en känslig liten själ som ibland kanske är lite för genomsnäll. Jag önskar så att världen kunde låta dig få vara bara den du är, den allra raraste lilla tösen.

Vad gäller just nu då? Lina är fortfarande den stora idolen. Monster High-intresset hänger kvar men du är just nu väldigt intresserad av hajar också och även om du fortfarande tycker om allt som är glittrigt, fluffigt och rosa så är det läskiga och farliga ännu mer lockande.
Du har en förkärlek för Lotto-dragningen på teve, du vill äta tacos varje dag och ditt favoritdjur är dalmatiner, du grät stora krokodiltårar när jag skulle rensa ur din klädlåda och en klänning med dalmatiner skulle väck. Du samlar fortfarande skräp på ditt rum för att kunna pyssla med senare och du blir mycket lätt distraherad precis som din far, varje gång du ska städa fastnar du i olika lekar och projekt (till exempel sortera monster high:ernas skor i evigheter). Jag har nog aldrig sett en bebis skina upp som din lillebror varje gång han ser dig, man måste se er tillsammans för att förstå.

Du är, precis som du alltid varit världens snällaste tjej. Tack för ännu ett år tillsammans med dig Moa, tack för allt du lär oss. Jag vet inte vad jag har gjort i något tidigare liv för att förtjäna en dotter som du, men det måste varit något oerhört.
Jag är så stolt!
/ Mamma




- Posted using BlogPress from my iPhone

Till min fyraåring

Till slut hände det, det tog fyra år men till slut så blev du en stor tjej och inte min bebis längre. Det var (precis som när du kom till världen) en liten livskris när din lillebror kom i maj. Hur underbart det än är att han är här, inte minst för er stolta storasystrar som tokälskar honom, så innebär ankomsten av en ny bebis slutet på en era. Det innebär en ny liten människa som tar en massa tid och jag skulle ljuga om jag sa att vi inte var lite (ganska mycket...) nervösa över hur du skulle tackla förändringen.
Men åh vad bra det har gått! Det förstod jag redan på väg hem från BB när du sjöng "Slå dig loss"-låten från Frost för den pipande bebisen i baksätet. För du vill hjälpa till med Ebbe nästan jämt och du tycker att det är väldigt skojigt att få informera honom om hur man upphör sig och bara en gång hittills har du fått ett psykbryt och vrålskrikit en hel bilresa att du hellre vill ha en kattunge.

Till vår stora glädje (oftast glädje...) så fortsätter du att köra ditt race- alltid. Och vi skrattar så vi gråter över dina kommentarer och upptåg och eftersom du pratar helt obehindrat numera så får även omgivningen ta del av allt du har på hjärtat, och du delar gärna med dig av varje spontan tanke oavsett om det är komplimanger eller helt tokfräcka förolämpningar till totala främlingar.
Du är så vansinnigt, vansinnigt rolig att lyssna på. Bara din uppsyn gör mig full i skratt, den lilla näsan i vädret och svassande gången med händerna i fickorna. Man önskar liksom att man var som du.

Det som gäller för den nyblivna fyraåringen är glass, glass och fiskbullar är det godaste som finns. Det roligaste som finns är att bada och du är MYCKET bekymrad över att hösten är här och du vill verkligen inte gå med på att det faktiskt inte går att ta ett dopp varken i havet eller plaskpoolen. Du älskar att hjälpa till i köket och är med och fixar allt från köttbullesmeten till att knäcka ägg (vilket du gör genom att klämma sönder ägget med en hand). När du får gå loss på egen hand i leksaksaffärerna har du köpt hushållsprylar som liten dammsugare, bakformar och nu senast en liten mopp och sopskyffel.
När det gäller att klä sig vill du ha LINNE alla årets dagar alternativt BADDRÄKT. Din kattbaddräkt var så älskad i somras att du hade den i flera dygn i rad och vägrade byta (vem vågar ta den i från dig liksom?). Du är fortfarande helt hopplös på att somna i tid på kvällarna och kommer STÄNDIGT ut i olika kreationer efter att ha gått loss på alla kläder i klädkammaren.
Årets mest älskade teveprogram är "Rosa pantern". Varför vet ingen och vi fick avgifta dig från Pantern efter ett tag för du blev lite, ja, besatt.

Men det är ju sån du är, Lill-Svea. Älskar du något så älskar du det rejält. Gillar du inte något så går det liksom ingen obemärkt. Du ser till att aldrig gå obemärkt och det gör ju att du passar utmärkt som mellanbarn, för du kommer minsann aldrig glömmas bort. Och det gör ju att du passar perfekt i vår familj där vi andra är ganska lugna, beskedliga individer. Du är liksom grädden på moset.

Jag är så väldigt, väldigt stolt över dig.
/ Mamma.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Förlossningsberättelse

Nu har det gått en dryg vecka sedan han kom till världen, vårt tredje älskade barn. Vår son! Jag är fortfarande en smula förundrad över att han är en liten pojke, för jag har aldrig haft en liten pojk i min närhet, det har bara varit tjejer.
Innan han föddes fick vi ofta göra om den "luriga trean" och att förlossningen brukar bli en blandning av de två första. Ändå var vi nog inställda på att det skulle gå väldigt smidigt efter drömförlossningen med Svea sist, fast vi försökte intala oss att man inte kan ha sån tur två gånger.

24 maj 2014
Lördag 24:e maj hade jag gått över tiden fem dagar, vilket var väldigt väntat. Jag lämnade in mitt sista skolarbete dagen innan och många trodde att det skulle sätta igång så fort jag var färdig, och de hade rätt. Sammandragningarna jag fick under dagen var väldigt starka, de kändes i ryggen och långt ner i ljumskarna och benen, dessutom smög sig en konstant mensvärkkänsla sig på.
Vi var ute och testade tjejernas nya cyklar under dagen och varje gång jag fick en sammandragning fick jag sätta mig på huk och andas. Efteråt tog vi en sväng till kungsbacka, gick en sväng på Freeport med Svea och kände inte av något mer. På vägen hem däremot! Då satte (för)-värkarna igång tätt! Ungefär var femte minut fick jag en ny och de gjorde ont! Fick pusta mig igenom varje. Vi stannade i Björketorp för att köpa med oss thaimat och när Mikael gick iväg för att beställa kom de ännu tätare! Kände mig mer och mer nervös och ville ringa dit svärföräldrarna med en gång med tanke på hur fort det gick sist!
När vi kom hem avtog värkarna dock, och det blev allt glesare mellan för att försvinna helt. Jag var arg! Men ändå glad att hinna sova lite innan det satte igång på riktigt.

25 maj 2014
Klockan 01.30 vaknade jag efter någon timmes sömn av att värkarna började igen, de kom väldigt glest men gjorde jätteont! Kunde inte somna om igen men försökte ligga kvar i sängen med lite toabesök däremellan.
Vid 04 ringde jag till förlossningen och berättade att jag hade värkar med 10-15 min emellan men att de gjorde riktigt ont, betydligt ondare än de värkar vi åkt in med innan och då hade ju 3 passerats båda gångerna. Hon sa att vi borde förbereda barnvakten och åka in god tid då det gick så fort sist.
Väckte Mikael och sen ringde vi hit hans föräldrar som var här vid 6 ungefär, då åkte vi mot Varberg.

CTG-kurvan visade tre värkar på 30 min, BM (som jag inte gillade!) såg skeptisk ut och när hon kände efter var jag bara öppen 2 cm och hade en liten bit kvar av tappen. Blev så besviken! Precis innan undersökningen hade det kommit en massa blod och slem när jag var och kissade.
Hon skickade iväg oss att äta frukost, sedan på promenad, sen fick jag ett lavemang för att det skulle ta fart men neeeejdå... Värkarna blev inte tätare än 10-15 min och efter en lunch (jag drack bara en milkshake...) kom de nästan ännu mindre tätt.
Ny undersökning av barska BM och nu var tappen utplånad men det var fortfarande bara öppet 2 cm. Vi blev hemskickade och jag växlade mellan ilska, skammen att åka in vid 2 cm med andra barnet och sen var jag livrädd för hur ont jag skulle få senare när värkarna gjorde såhär ont vid 2 cm!

Kl 20, efter fortsatt glesa men jävligt hemska värkar orkade jag inte sitta och grina längre och tog sovdos-tabletterna jag fått med mig och sparat hela dagen för att få sova på natten.
Jag var så trött och hade så jävla ont och kände att jag skiter i det, två barn räcker. Jag kunde inte slappna av och pustandas alls utan spände hela kroppen och flög upp i panik vid varje värk. Var så besviken på mig själv!
Tog mina tabletter och hann sova 5 min eller så innan värkarna ökade på ännu mer och vaknade av att jag nästan rullade ur sängen i panik. Sprang rätt in i duschen och satte igång vattnet och den stod jag där och ylade och hoppade i varje värk, nu var det nog ca 7 min mellan värkarna. Hoppade runt helt speedad en stund till innan vi ringde hit Lotta och begav oss mot bilen. Kunde inte föreställa mig något jag ville mindre än att sitta still hela bilresan.

23.00 var vi inne på förlossningen igen, efter att ha vevat ner rutan och svingat mig i det där handtaget i biltaket samtidigt som jag vrålat i värkarna.
Såg väl antagligen helt galen ut där jag stod och hoppade från ben till ben med jättemagen och utan BH som jag inte pallade att ta på mig innan vi åkte.
Blev inskickad i ett förlossningsrum direkt den här gången (vore illa annars, haha) och en ljuvlig BM som hette Helena försökte låta mig göra mitt CTG stående för jag kände att jag hellre dog än att lägga mig i sängen. Det funkade dock inte, dosorna tappade kontakten hela tiden. Fick sitta på sängkanten istället och köra en annan studsvariant där. Nu kom värkarna tätt och var riktigt kraftiga!
Kl 23.40 undersöktes jag enligt journalen och var då öppen 6 cm, BM tyckte att det lät som en dålig plan att jag ville in i duschen för det var sjukt mycket födande kvinnor inne den natten och hon kunde inte vara där och hon var rädd att bebis skulle komma i duschen om jag fortsatte skutta runt där inne. Jag ville absolut in i duschen ändå och ville inte diskutera saken så jag hamnade där inne och satte igång att värmechocka magen med skållhett vatten som sist.

26 maj 2014
00.50 hade jag duschat så länge och så varmt att jag höll på att tuppa av därinne och en uska tittade aningen oroat in under djävulsvrålen i en värk och släpade ut mig till sängen för nu var det dags att vila (vila, ha!).
Min fina BM var upptagen på annat håll så en annan kom in och kollade läget nedtill- 8 cm öppen! Redan här vrålade jag om att jag inte pallade mer och tog emot lustgasen i desperation, en till "naturlig förlossning" kändes mindre viktig i det här läget. Gasen hjälpte en liten aning även om jag tyckte det var väldigt obehagligt den här gången med.
01.10 var jag öppen 10 cm och hinnorna togs, klart fint fostervatten utan bajs. Eftersom att Svea kom på en enda krystvärk efter att vattnet togs blev jag inte jätteglad när BM nummer två OCKSÅ var tvungen att springa iväg. Givetvis kändes jag hur det tryckte på nedåt redan nästa värk och demonskrek till sköterskan att "DET TRYCKER PÅÅÅÅÅÅÅ!!!", hon tittade nervöst under handduken för att kolla läget och sprang sedan iväg för att hämta BM som kom tillbaka ganska fort som tur är.
Sen gick det fort, det kändes som en jävla evighet då men det var vara cirka fem minuter. BM hissade upp huvudänden på min säng så att jag satt upp och sen höll hon och uskan fast varsitt ben. Ni förstår, jag hade ingen större lust att krysta utan tyckte att det var en bättre plan att knipa istället. Trycket bakåt var helt galet den här gången och jag ville till varje pris undvika att skita ut hela tarmsystemet. Och nej, vi pratar inte om någon bajsfobi utan ren överlevnadsinstinkt. Efter 2-3 värkar slank han i alla fall ut som en säl han med och det var nog den största euforikänslan i mitt liv! När BM utropade "det var en stor pojke!" Och när jag fick syn på hans underbara lilla ansikte vet jag inte om jag skrattade eller grät. Så vacker! Jag såg att det var en liten Ebbe med en gång. Han tjöt som en räv direkt och jag vet inte om jag ens hann krysta ut moderkakan innan han på egen hand lokaliserat bröstvårtan och försökte få tag (sen åt han oavbruten i två timmar!).
Moderkakan kom i alla fall ut utan problem om jag fick sy ett litet stygn.
Gossen vägde 4050 gram, var 55 cm lång och hade ett imponerande huvudmått på 37 cm. 01.21 var han ute!

Älskade, älskade lille Ebbe!




- Posted using BlogPress from my iPhone