Hormoner

Halkade in på en blogg idag och fick se den här gamla texten igen, som jag (och typ alla andra mammabloggar jag läst...) publicerat innan men den är så himla bra! Jag börjar gråta varje gång jag läser den, är det verkligen normalt? Haha. Jag är ju varken gravid eller nyförlöst men hormonerna spökar ändå, jag kan inte läsa/höra/tänka tanken på hemska saker som kan hända barn utan att tårarna sprutar. Och det gäller även sånt här puttinuttigt:

Innan jag blev mamma,lagade jag och åt varm mat.
Jag hade kläder utan fläckar
Jag kunde sitta i lugn och ro och prata i telefonen.

Innan jag blev mamma,
sov jag så länge jag önskade,
och oroade mig aldrig över hur sent jag kom i säng.
Jag borstade mitt hår och mina tänder varje dag.

Innan jag blev mamma,
städade jag mitt hus varje dag.
Jag klev aldrig över leksaker.
Jag glömde aldrig texten till vaggvisorna.

Innan jag blev mamma,
oroade jag mig aldrig för om mina växter var giftiga.
Jag tänkte aldrig på vaccinationer.

Innan jag blev mamma,
hade jag aldrig kräkts på, bajsats på, spottats på,
tuggats på, kissats på,
ej heller blivit nypt av små fingrar.

Innan jag blev mamma,
hade jag fullständig kontroll över mina tankar, min kropp.
Jag sov hela natten.

Innan jag blev mamma,
hade jag aldrig hållit hårt i ett skrikande barn,
så att läkaren kunde ta prover och ge sprutor.
Jag blev aldrig härligt lycklig över ett enkelt leende.
Jag satt aldrig uppe sent och tittade på ett sovande barn.

Innan jag blev mamma,
hade jag aldrig suttit med ett sovande barn i famnen,
för att jag inte ville lägga ner det.
Jag kände aldrig mitt hjärta krossas i tusen bitar,
när jag inte kunde stoppa smärtan.
Jag visste aldrig att någonting så litet,
kunde påverka mitt liv så mycket.
Jag visste aldrig att jag kunde älska någon så mycket.Jag visste aldrig att jag kunde älska att vara mamma.

Innan jag blev mamma,
visste jag inte hur det kändes att ha hjärtat utanför kroppen.
Jag visste inte hur speciellt det kunde kännas att mata en hungrig baby.
Jag kände inte till dessa band mellan en mamma och hennes barn.
Jag visste inte att någonting så litet kunde få mig att känna mig så betydelsefull.Innan jag blev mamma,hade jag aldrig gått upp mitt i natten var tionde minut för att se att allt var bra.
Jag hade aldrig känt till värmen,
glädjen, kärleken, hjärtesorgen, undret eller tillfredsställelsen
över att vara en mamma.
Jag visste inte att jag var i stånd att känna så mycket ...
Innan jag blev mamma.

 

Med Svea är det inte alls bra men det går framåt, har aldrig varit med om att hon blivit så sjukdomspåverkad innan, det har varit gråt och gnäll trots pencillin och alvedon regelbundet. Men nu verkar febern gett med sig i alla fall, hon har inte fått någon supp på flera timmar och känns inte varm trots att det är kväll. Tack och lov!

Herregud, jag måste göra något åt mitt hår. Det ser ut som fan. Jag köpte två nya förpackningar hårfärg för säkert två månader sedan nu och har fortfarande inte fått chansen/haft orken att färga om håret. Färgen är apful och dessutom tappar jag MÄNGDER med hår och har konstant ett fågelbo i bakhuvudet som jag aldrig lyckas kamma ur ordentligt. Hade jag vågat och inte haft ett stort ägghuvud hade jag klippt av alltihop för det är verkligen inte vackert. Ja, jag har ett extremt stor huvud. Tittar man på gamla klassfoton till exempel så ser dom andra ut som lilleputtar i jämförelse, haha. Och när vi beställde studentmössor fick jag ta en jättestor storlek. Tur att man har alldeles för mycket att tänka på nu för tiden för att hinna älta komplex!