Elaka medmammor

Medan hårfärgen verkar (yes, jag hann ta tag i det till slut!) ska jag försöka skriva ett litet inlägg.

Jag pratade med en kär vän som går i väntans tider och hon berättade att hon har lite ångest för vad som komma skall; allt vad det innebär att träda in i den nya livsstilen som mor. Hon sa även att hon rent ut sagt spydde på alla som kom med goda råd och pratade om hur puttinuttigt det är att ha barn och hur perfekta deras egna lintottar är. Hon sa att hon var så glad över att hon kunde prata med mig för jag säger liksom som det är, och hymlar inte med att det kan vara för jävligt. Första tanken som slog mig var att jag kanske borde skämmas lite över att inte även jag berättar sagor om rosenknoppar och ständigt leende familjer, men allvarligt talat, finns det verkligen NÅGON som verkligen tycker att allt är så himla underbart hela tiden?
Missförstå mig rätt, mina barn ÄR det bästa som någonsin hänt mig, min kärlek till dom är enorm och jag skulle inte vilja byta bort ens en dag som mamma mot något annat i hela världen, men visst fan är det tufft! Visst är det en JÄTTEUPPOFFRING och visst är man helt slut emellanåt. Det är fantastiskt att få upp ett litet barn på bröstet, men det är väldigt, väldigt läskigt också. Och det slutar ju liksom inte vara läskigt för att man lär sig att byta blöjor och vet hur man ska trösta sin ledsna bebis, nej det dyker upp nya utmaningar hela tiden som bara blir läskigare. Jag har nyss insett att Moa verkligen snappar upp ALLT vi gör och suger i sig allt som en svamp, så om inte jag börjar vårda mitt språk bättre kommer inte det sluta bra. Till exempel. Allt vi visar och lär henne formar henne som människa, och gör man några misstag är det på grund av OSS hon kommer att sitta hos terapeuten som vuxen med diverse tvångstankar och mindervärdeskomplex.

Men det är verkligen inte många som vågar säga som det är. Jag blir helt matt varje gång jag läser en nybliven mammas blogg och det står saker som "Inatt skrek Kalle i sju timmar och var bara nöjd om jag jonglerade med köksknivar och sällsynta frukter samtidigt som jag läste högt ur första moseboken. Men det gööör inget för han är såååå gullig".
Nej, det är inte roligt att lida av svår sömnbrist för att ens lilla bebis inte vill sova på nättarna. Det är inte alltid roligt när ens barn är arga/ledsna/sjuka, hur gulliga dom än är eller hur mycket man än älskar dom. Det är inget tecken på svaghet att erkänna att allt inte är på topp jämt. Kanske mår man själv bättre av att intala sig att man alltid är lyckligast i världen, men kan man inte svälja stoltheten lite och erkänna att man inte är en supermamma för andras skull? Det finns inget som trycker ner någon i skorna som att först känna sig misslyckad och sekunden efter få kastat i ansiktet att Kalles mamma, hon älskar minsann Kalle så mycket att hon aldrig någonsin höjt rösten till honom eller fantiserat om att rymma hemifrån ett tag och gå på rockfestival eller så. Haha.
Var lite medmänskliga för fan. Det hade jag mått väldigt mycket bättre av när jag satt nyförlöst och grät då Moa föddes. Min vän kan ju trösta sig med att hon kan ringa till mig när det blir tufft och beklaga sig precis så mycket hon vill utan att jag börja prata om hur jag låg och tittade på mina barn och log varje sekund deras första veckor i livet, inrullade i sockervadd. (Min personliga åsikt är att dom tre, fyra första veckorna kan man gärna snabbspola förbi. Visst är det mys att ha en liten snusade minibebis på bröstet, men allt amningskrångel, dessa ständiga bajsblöjor och alla hormoner som spritter i kroppen kan jag mer än gärna vara utan. Det är först när bebisen börjar le och ge lite gensvar som det blir roligt på RIKTIGT).

Nu ska jag ta en dusch och skölja ur färg innan godingen vaknar och kallar på mig. Hon är mycket, mycket bättre nu men fortfarande toksnorig och gnällig. Hon har dock trots sjukdomen lärt sig en ny färdighet: Prutta med munnen och blåsa salivbubblor. Level up!