Jag kommer nu på begäran skriva ett litet inlägg om amning (ett "litet" inlägg blir med största sannolikhet ett lååångt inlägg, jag har insett hur oerhört skicklig jag är på ordbajseri nu i kursen jag läser för tillfället, jag kan skriva många, många rader om i princip ingenting och få det att låta helt rimligt...).
Och ja, jag får önskningar till min blogg, häftigt va!?
När jag efter 42 långa, långa timmar klämt ut min lilla Moa 17 september 2008 så blev vi upprullade till BB och där mötte en barnmorska oss för att introducera den allra första amningen. Moa försökte hugga efter bröstet några gånger utan att få tag och tillsammans med barnmorskan försökte vi vinkla och klämma ihop bröstet på diverse olika sätt för att bebis skulle kunna suga fast i kanske tio minuter, sedan sprang hon iväg och kom tillbaka med en amningsnapp.
En amningsnapp ser ut som en bröstvårta i gummi eller silikon och man sätter fast på bröstgården med hjälp av lite vakuum. Genast fick hon tag och började äta!
Mjölkproduktionen kom igång, lillan hade gått upp fint i vikt innan hemgång och jag slapp både smärta och såriga bröstvårtor. Men det fanns dock ett stort MEN i den tillsynes fina historien, hon vägrade ta bröstet utan nappen och med en amningsnapp får barnet oftast i sig betydligt mindre, så nu i efterhand förstår jag ju varför hon bara åt och åt och åt hela dagarna. Det är helt naturligt för ett nyfött barn att vilja äta hela tiden, men Moa ammade kanske en timme, somnade sista 10 minuterna för att sedan vakna och vilja äta igen, stackarn var tvungen att äta så intensivt att hon knappt hann sova mellan varven.
Hon gick upp fint i vikt under vägningarna på BVC men efter att ha suttit i soffan i tre veckor konstant så orkade inte jag mer, jag var ett vandrande vrak och hann inte ens ta en dusch innan det var dags för nästa amning, så vi gav henne en flaska med ersättning. Och herregud vad mätt hon blev! Hon slocknade som en sten efteråt och sov i fyra timmar istället för fyra minuter mellan matningarna. Vi blev så chockade att vi ringde Mikaels föräldrar och frågade om det var något fel på barnet som bara sov och sov.
Efter det fick hon en flaska ersättning om dagen och precis som BVC-Linda varnade oss för så ratade hon sedan bröstet eftersom det gick så mycket långsammare att klämma ut en slatt mjölk där, hon blev jättearg när jag försökte amma och vred huvudet och sidan och vrålade så fort jag försökte amma henne. Kapitulerade rätt fort och när Moa var två månader hade vi helt gått över till ersättning.
Det var inget jag mådde det minsta dåligt över trots att jag hade tänkt amma i ett år, det var galet skönt att slippa amningsnappen som alltid krånglade och föll av och gjorde det omöjligt att vara det minsta diskret, så jag vågade aldrig amma ute och gick och stängde in mig när vi hade besök om jag skulle amma. Kände mig helt isolerad, hon älskade sin ersättning, växte så det knakade och är nu fyra år senare världens friskaste unge, så för henne har ersättning varit det bästa.
Det har alltid varit viktigt för mig att det bara var jag och Mikael som matade Moa när hon fick flaskan, vi har alltid haft henne i famnen när vi matat (och även om vi inte hade gjort det så hade hon tveklöst fått all närhet hon behövde ändå, jag bar på henne dag som natt i nästan två år och hon sover fortfarande med mig och Mikael på nätterna!)
Sen kom lilla Svea med buller och bång 24 augusti 2010. Den här gången hade jag inga direkta förhoppningar på amningen alls, men jag visste att jag INTE vill ha amningsnappen och var jag tvungen till det skulle jag hyra med en bröstpump så att jag kunde pumpa och få igång mjölken ordentligt.
Jag stannade på BB i tre nätter och krävde att få hjälp att lära henne få ett ordentligt tag och dessutom passade jag på att lära mig amma i alla möjliga positioner och även att liggamma (det var omöjligt med amningsnappen som bara lossnade hela tiden om man låg på sidan i sängen när jag ammade Moa).
Det visade sig nästan direkt att det gick utmärkt för mig att amma utan nappen, men det var lite svårt i början och jag vet inte hur många gånger jag ringde på knappen för att få hjälp av barnmorskorna! Stackarna fick springa in och ut ur mitt rum som skållade råttor, men detta gjorde dom som tur är med ett glatt humör. Så när jag väl åkte hem kände jag mig idiotsäker, TACK alla barnmorskor på Varbergs BB!
Och vilken skillnad man märkte när mjölken rann till! Det är för mig en gåta att Moa kunde gå upp i vikt överhuvudtaget för jag hade säkert tio gånger så mycket mjölk den här gången. Brösten var gigantiska och jag kunde knappt hålla armarna mot kroppen för brösten bredde liksom ut sig långt bak till armhålan. Jag köpte amningkupor (behållare man lägger i behån) och ammade jag med ena bröstet läckte det andra samtidigt och var helt fulla, säkert tio gånger om dagen glömde jag bort att kupan låg i behån och böjde mig framåt och då sa det splash och lät som om man hällde ut ett glas vatten rätt på golvet.
Det gör ont att amma utan amningsnapp fick jag erfara. Riktigt ont! Mina bröst var såriga och vi gav faktiskt ersättning några veckor i början så att jag fick vila lite mellan varven och ganska snart var brösten läkta.
Med Moa upplevde jag knappt att brösten var spända och när jag slutade försvann mjölken nästan direkt. Den här gången räckte det med att det gick en timme innan jag kunde få jätteont och läckte mjölk. Svea åt OFTA på nätterna och en natt när hon var kanske tre månader sov hon utan mat från 22 till 03 och när jag vaknade av att hon pep i spjälsängen trodde jag att jag skulle svimma av när jag såg och KÄNDE det fotbollstora bröstet, det var inte ens runt längre utan såg ut som någon slags fyrkantigt ådrig monsterkroppsdel. Svea höll på att drunkna när hon åt och hela min sida av dubbelsängen var som en mjölksjö. Denna LÄTTNAD när hon åt! Dock fick jag en mjölkstockning, feber och det tog många dagar innan det blev normalt igen.
Fick flera mjölkstockningar efter det och värst av allt, när hon var runt sju månader fick hon svamp i munnen som smittade mina stackars bröst, det fjällade, blev öppna sår stora som enkronor som varade och jag höll på och dö varje gång hon skulle äta, då hade hon dessutom fått tänder som hon gärna testade i mina sår. Stackars barn så rädd hon blev när jag vrålade rätt ut! Men vi tog oss igenom även detta och som sagt ammade jag i 20 månader.
Och om man jämför så är det absolut mest praktiska att amma OM det fungerar, det är intensivt i början men sedan åt hon klart på kanske fem minuter och man slapp diska flaskor, måtta pulver och ha med sig termosar och skit överallt. Jag är en ganska pryd person så jag har aldrig gillat att amma offentligt men man blir rätt härdad och jag har nog suttit och ammat (eller sprungit runt och ammat) nästan överallt. Det har varit oerhört praktiskt att bra kunna stoppa in tutten just i Sveas fall, dels har hon varit så himla mycket sjuk och sen har hon ju humöret från helvetet och har alltid blivit lugn och harmonisk när hon fått snutta lite.
Kan ju säga som så att hade jag varit tvungen att gå upp och göra i ordning ersättning varje gång hon vaknat på nätterna hade jag gått under! Amma tio gånger per natt kan man överleva eftersom man kan ligga kvar i sängen och sova samtidigt men hade jag behövt greja flaskor så ofta hade jag flyttat härifrån och det för längesen, haha!
