Jag har alltid känt att jag brister i min förmåga som kvinnlig varelse.
Jag förstår inte vart jag missat dessa kunskaper?
Min sminkväska innehåller följande:
Mascara
Kajalpenna
Tre små ögonskuggor
Pincett.
Vintertid använder jag gärna lite rouge och resten av året har jag ett så kallat "solpuder" som jag kan borsta på om inte borsten är försvunnen, vilket den 9/10 gånger är.
Jag kan stå och fascineras av vänner och lillasyster som sminkar sig, det är massor av olika lager, det suddas och penslas och appliceras hej vilt. Jag vet vad en foundation är men har aldrig riktigt förstått tjusningen men alla andra krämer? Det är fuktkrämer, underlagskrämer, täckstift hit och dit och gud vet vad. Och sen en massa puder?
Och håret är ännu värre, jag vet inte alls hur man använder en plattång, eller locktång för den delen. Spray, mousse och sånt använder jag inte alls och om jag förstått det rätt ska man dessutom ha i en massa produkter även INNAN man plattat?
Ingenting har någon funktion på mitt hår ändå, det ser bara fett och äckligt ut om man lägger i något och dessutom är det noll effekt, lockar ser platta och ledsna ut efter max 10 minuter och volym är bara att glömma. Många har försökt genom åren att skapa någon slags frisyr i mitt hår men ingenting händer, stackars Veronika försökte nyligen väcka min volym med det så kallade mirakelpulvret dust it, hon pudrade och pudrade och gnuggade utan att något hände.
Jag äger ju massor av nagellack i alla fall, det är min enda exotiska sida. Önskar att jag kunde säga att jag var naturligt vacker bara, men det stämmer ju definitivt inte. Jag är bara lat helt enkelt, och snål. Snart kommer Moa veta mer om skönhetsvård än jag, och hon är knappt 4 år.
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 9 juni 2012
fredag 8 juni 2012
Min skämslista
1. Att jag helt försummat Sveas bebisbok. Den dök upp idag efter en lång tids spårlöst förvirrande (vad fasen gjorde den i badrumsskåpet bland handdukarna?). Inser att jag inte minns i vilken ordning hennes tänder kom, eller vilket datum hon tog första steget. Jag minns månaden i alla fall. Ångest.
2. Att jag inte gör rent filtret i köksfläkten. Det ser riktigt grisigt, jag har förnekat det länge och ryser varje gång jag råkar få syn på det när jag lagar mat. Om jag bara fortsätter önska riktigt intensivt kanske det rengör sig själv?
3. Jag gillar Skrillex. Skrillex är inte bad-ass. Jag brukar reta alla som lyssnar på techno (eller liknande sån där panikmusik) och skratta lite elakt och förkunna att jag är en hårdrockstjej. Men det är så jäkla svängigt, och grymt att träna till!
4. Att jag inte tränar. Jag som varit så duktig i några perioder, motivationen är fanimej noll nu. Har resonerat som så att jag kan ju faktiskt ha linne på mig på stranden (om det blir något mer strandväder). Så är bikinistressen över liksom.
5. Att jag är så vansinnigt snål mot mig själv. Man kan faktiskt unna sig ett par nya glasögon, ett par glasögon är faktiskt en väldigt vettig investering när man är blind och inte kan använda linser. Eller så kan man använda sina hemmasnickrade glasögon som jag idag har modifierat ytterligare genom att sätta ett bamseplåster rätt över bågen mellan ögonen så att dom inte ska trilla av ner jag böjer mig. Så kan man göra om man är helt sjukt dumsnål.
2. Att jag inte gör rent filtret i köksfläkten. Det ser riktigt grisigt, jag har förnekat det länge och ryser varje gång jag råkar få syn på det när jag lagar mat. Om jag bara fortsätter önska riktigt intensivt kanske det rengör sig själv?
3. Jag gillar Skrillex. Skrillex är inte bad-ass. Jag brukar reta alla som lyssnar på techno (eller liknande sån där panikmusik) och skratta lite elakt och förkunna att jag är en hårdrockstjej. Men det är så jäkla svängigt, och grymt att träna till!
4. Att jag inte tränar. Jag som varit så duktig i några perioder, motivationen är fanimej noll nu. Har resonerat som så att jag kan ju faktiskt ha linne på mig på stranden (om det blir något mer strandväder). Så är bikinistressen över liksom.
5. Att jag är så vansinnigt snål mot mig själv. Man kan faktiskt unna sig ett par nya glasögon, ett par glasögon är faktiskt en väldigt vettig investering när man är blind och inte kan använda linser. Eller så kan man använda sina hemmasnickrade glasögon som jag idag har modifierat ytterligare genom att sätta ett bamseplåster rätt över bågen mellan ögonen så att dom inte ska trilla av ner jag böjer mig. Så kan man göra om man är helt sjukt dumsnål.
torsdag 7 juni 2012
Sommarlov
Eller nja, jag har en kurs kvar att läsa nu veckorna framöver men det är en slappkurs och matten är klar! Jag klarade det(!!!).
Matte A var ett helvete men då hade jag nästan ingen hjälp under kursen heller, hann bara få träffa läraren drygt en timme i veckan men nu under Matte B så har jag haft två lärare tillgängliga nästan varje dag och även om det varit tufft så har det till och med stundtals varit kul(!!!) och jag var bara några ynka poäng från VG på nationella provet vilket är något av en världssensation.
Jag är så jävla glad att jag klarade det och så sjukt tacksam för all hjälp jag fått, nu kan jag gå vidare och plugga det jag vill!
Jag fällde en tår faktiskt på väg ner från lärarrummet från Komvux, mest för att jag blev så jäkla rörd över hur glada mina lärare var för min skull och jag fick nästan lite ångest över att inte få träffa dom något mer. Min förmåga att fästa mig vid folk är sannerligen inte lätt att tackla ibland.
Men nu är det i alla fall sommar och en tid utan stress och sena dagishämtningar framför oss! Och oj vad jag ska njuta och vad kul vi ska ha jag och tjejerna!
- Posted BlogPress from my iPhonen
Matte A var ett helvete men då hade jag nästan ingen hjälp under kursen heller, hann bara få träffa läraren drygt en timme i veckan men nu under Matte B så har jag haft två lärare tillgängliga nästan varje dag och även om det varit tufft så har det till och med stundtals varit kul(!!!) och jag var bara några ynka poäng från VG på nationella provet vilket är något av en världssensation.
Jag är så jävla glad att jag klarade det och så sjukt tacksam för all hjälp jag fått, nu kan jag gå vidare och plugga det jag vill!
Jag fällde en tår faktiskt på väg ner från lärarrummet från Komvux, mest för att jag blev så jäkla rörd över hur glada mina lärare var för min skull och jag fick nästan lite ångest över att inte få träffa dom något mer. Min förmåga att fästa mig vid folk är sannerligen inte lätt att tackla ibland.
Men nu är det i alla fall sommar och en tid utan stress och sena dagishämtningar framför oss! Och oj vad jag ska njuta och vad kul vi ska ha jag och tjejerna!
- Posted BlogPress from my iPhonen
onsdag 6 juni 2012
Blindbock
Man tror inte att det är sant när man åker på barnsjukdom efter barnsjukdom! Förra vintern fick jag förkylningar från helvetet med (på riktigt) typ neongrönt snor och flera omgångar magsjuka som jag inte haft sedan jag var liten själv. Och nu en jäkla Ögoninflammation! Det hade ju inte varit hela världen om det inte vore för att jag inte kan använda mina linser. Jag är _extremt_ närsynt, jag ser ungefär 20 centimeter framför mig och sen är allt ett jäkla blurr, jag blir faktiskt nästan sjösjuk av att gå omkring utan linser.
Och givetvis har Svea knäckt av bågarna på mina glasögon rätt nyligen. Satt idag och försökte få gjort min statistikuppgift och började nästan grina för jag såg inte ens vad jag skrev i blocket framför mig utan att hänga över bordet och typ pressa kinden mot papperet samtidigt, tejpade fast en provisorisk båge till glasögonen av en stiftpenna och nu har bästa Mikael bytt ut pennan mot en bit av en galge så nu har jag överlevt dagen men är fullkomligt livrädd för morgondagen, jag åker inte in till stan och skolan med tejpade glasögon med en galgbåge. Jag vägrar!
Skitögon!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Och givetvis har Svea knäckt av bågarna på mina glasögon rätt nyligen. Satt idag och försökte få gjort min statistikuppgift och började nästan grina för jag såg inte ens vad jag skrev i blocket framför mig utan att hänga över bordet och typ pressa kinden mot papperet samtidigt, tejpade fast en provisorisk båge till glasögonen av en stiftpenna och nu har bästa Mikael bytt ut pennan mot en bit av en galge så nu har jag överlevt dagen men är fullkomligt livrädd för morgondagen, jag åker inte in till stan och skolan med tejpade glasögon med en galgbåge. Jag vägrar!
Skitögon!
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 5 juni 2012
Sluta ljug!
Själva bakandet av barn och barnets ankomst i livet har för mig sett ut ungefär såhär:
Barn ett:
Lätt graviditet- Fruktansvärd förlossning- Hemsk första tid- Misslyckad amning- Hyfsat lättsamt barn.
Barn två:
Lätt graviditet- Kanonförlossning- Lätt första tid- Långtidsamning- Riktigt jäkla jobbigt barn.
Som ni ser har jag haft turen att ha en kropp som funkar väldigt bra som gravid, jag har förvisso haft rejält ont i fogarna, kissat lika frekvent som någon som druckit ett flak öl och haft rätt mycket jobbiga sammandragningar men jag har mått bra, har varit nöjd och belåten och det har aldrig inträffat något farligt för varken mig eller det ofödda barnet.
Jag har fött barn och varit övertygad om att döden varit nära, en sjukt skrämmande upplevelser och (för mig var inställd på annat) en besvikelse. Det gick visserligen bra till slut men kostade mig nästan en intakt ändtarm och jag har inga minnen alls från när jag fick upp min allra första dotter på bröstet och var helt bortdomnad i tankarna i flera dagar efteråt.
Andra gången jag födde barn gick det fantastiskt bra, jag var helt närvarande och det (större) barnet var ute på några ynka onda öppningsvärkar och en enda krystvärk. Efteråt fattade jag knappt att jag verkligen hade fött barn, och att det kunde vara så häftigt. Jag hade all tid och ork i världen att snosa min lilla rosenkropp i håret och sprang och jagade storasyster i BB-korridorerna redan dagen efter som ingenting.
Första gången jag fick barn var jag ett mentalt vrak i flera veckor, grät dygnet runt och undrade vad fasen jag gett mig in på, fullkomligt livrädd och framförallt helt förstörd av samvetet att jag inte alls var så lycklig som jag trodde att jag skulle vara. Allt var nytt och jäkligt läskigt. Amningen fungerade inte alls och jag gav upp fort, i ungefär samma veva blev jag mig själv igen, bara en lyckligare och ängsligare ny sort.
Andra gången fick jag ingen galen hormonstorm som anföll mig, allt flöt på bra och jag var lugn och trygg. Till och med amningen fungerade och jag fortsatte amma i 20 månader.
Mitt första barn var ett oerhört snällt barn, visserligen ett extremt klängigt barn som alltid ville vara nära, men fick hon bara det så var hon nöjd, vi kom snabbt in i en symbios och jag visste alltid vad hon ville och hur jag skulle hantera henne. Därmed inte sagt att jag inte var en galen kycklingmamma som kunde överanalysera allt från en skumt luktande bajsblöja eller kunde stressa upp mig enormt över att förmiddagsluren missades eller så, men det var ju jag, barnet var alltid lugn som en filbunke. Vi kunde chilla dagarna igenom.
Sen så kom det lilla yrvädret, som sov snällt sina första veckor och hängde med som man hört att småsyskon skulle göra. Men det blev fort tydligt att den lilla damen hade sin egna, väldigt starka vilja. Första året var turbulent med en släng kolik, ständiga sjukdomar och ett barn som krävde (kräver) underhållning dygnet runt och som aldrig sov, ALDRIG. Jag kan fortfarande inte hänga med i hennes känslostormar och varje dag är en liten utmaning, visserligen en jäkligt rolig utmaning men stundtals väldigt utmattande.
Kontentan är att en graviditet kan vara en barnlek, en förlossning en fantastisk upplevelse, första tiden kan vara rosa moln och gulligull och en del barn kan vara världens snällaste och väluppfostrade redan i livmodern.
Men en graviditet kan också vara ett helvete både psykiskt och fysiskt, en förlossning kan vara oerhört svår och första tiden apjobbig. Och ett barn kan vara extremt krävande. Låt oss enas om det, inget är per automatik lätt eller svårt. Alla föräldrar är olika, alla barn är olika och kombinationerna mellan föräldrar och barn är absolut helt olika.
Sluta skuldbelägg, sluta ge andra dåligt samvete, sluta skrämmas i onödan. Man älskar inte sina barn mer för att man mår toppen jämt, för att man aldrig klagar eller erkänner att man vill flytta hemifrån och hinka litervis med vin ibland.
Tänk vad mycket lyckligare vi alla hade varit om man slutar jämföra sig med andra och ha dåligt samvete över att vi inte är på topp jämt.
Slappna av!
Barn ett:
Lätt graviditet- Fruktansvärd förlossning- Hemsk första tid- Misslyckad amning- Hyfsat lättsamt barn.
Barn två:
Lätt graviditet- Kanonförlossning- Lätt första tid- Långtidsamning- Riktigt jäkla jobbigt barn.
Som ni ser har jag haft turen att ha en kropp som funkar väldigt bra som gravid, jag har förvisso haft rejält ont i fogarna, kissat lika frekvent som någon som druckit ett flak öl och haft rätt mycket jobbiga sammandragningar men jag har mått bra, har varit nöjd och belåten och det har aldrig inträffat något farligt för varken mig eller det ofödda barnet.
Jag har fött barn och varit övertygad om att döden varit nära, en sjukt skrämmande upplevelser och (för mig var inställd på annat) en besvikelse. Det gick visserligen bra till slut men kostade mig nästan en intakt ändtarm och jag har inga minnen alls från när jag fick upp min allra första dotter på bröstet och var helt bortdomnad i tankarna i flera dagar efteråt.
Andra gången jag födde barn gick det fantastiskt bra, jag var helt närvarande och det (större) barnet var ute på några ynka onda öppningsvärkar och en enda krystvärk. Efteråt fattade jag knappt att jag verkligen hade fött barn, och att det kunde vara så häftigt. Jag hade all tid och ork i världen att snosa min lilla rosenkropp i håret och sprang och jagade storasyster i BB-korridorerna redan dagen efter som ingenting.
Första gången jag fick barn var jag ett mentalt vrak i flera veckor, grät dygnet runt och undrade vad fasen jag gett mig in på, fullkomligt livrädd och framförallt helt förstörd av samvetet att jag inte alls var så lycklig som jag trodde att jag skulle vara. Allt var nytt och jäkligt läskigt. Amningen fungerade inte alls och jag gav upp fort, i ungefär samma veva blev jag mig själv igen, bara en lyckligare och ängsligare ny sort.
Andra gången fick jag ingen galen hormonstorm som anföll mig, allt flöt på bra och jag var lugn och trygg. Till och med amningen fungerade och jag fortsatte amma i 20 månader.
Mitt första barn var ett oerhört snällt barn, visserligen ett extremt klängigt barn som alltid ville vara nära, men fick hon bara det så var hon nöjd, vi kom snabbt in i en symbios och jag visste alltid vad hon ville och hur jag skulle hantera henne. Därmed inte sagt att jag inte var en galen kycklingmamma som kunde överanalysera allt från en skumt luktande bajsblöja eller kunde stressa upp mig enormt över att förmiddagsluren missades eller så, men det var ju jag, barnet var alltid lugn som en filbunke. Vi kunde chilla dagarna igenom.
Sen så kom det lilla yrvädret, som sov snällt sina första veckor och hängde med som man hört att småsyskon skulle göra. Men det blev fort tydligt att den lilla damen hade sin egna, väldigt starka vilja. Första året var turbulent med en släng kolik, ständiga sjukdomar och ett barn som krävde (kräver) underhållning dygnet runt och som aldrig sov, ALDRIG. Jag kan fortfarande inte hänga med i hennes känslostormar och varje dag är en liten utmaning, visserligen en jäkligt rolig utmaning men stundtals väldigt utmattande.
Kontentan är att en graviditet kan vara en barnlek, en förlossning en fantastisk upplevelse, första tiden kan vara rosa moln och gulligull och en del barn kan vara världens snällaste och väluppfostrade redan i livmodern.
Men en graviditet kan också vara ett helvete både psykiskt och fysiskt, en förlossning kan vara oerhört svår och första tiden apjobbig. Och ett barn kan vara extremt krävande. Låt oss enas om det, inget är per automatik lätt eller svårt. Alla föräldrar är olika, alla barn är olika och kombinationerna mellan föräldrar och barn är absolut helt olika.
Sluta skuldbelägg, sluta ge andra dåligt samvete, sluta skrämmas i onödan. Man älskar inte sina barn mer för att man mår toppen jämt, för att man aldrig klagar eller erkänner att man vill flytta hemifrån och hinka litervis med vin ibland.
Tänk vad mycket lyckligare vi alla hade varit om man slutar jämföra sig med andra och ha dåligt samvete över att vi inte är på topp jämt.
Slappna av!
söndag 3 juni 2012
Cykelfesten 2012
Igår medverkade jag i min första cykelfest, min kumpan var Lotta och vi var tilldelade förrätten. Vi lagade en kräftostsoppa och en välkomstdrink med Bacardi Mango och Passoa. Det blev jäkligt gott och jag är nöjd över vår insats, även våra fyra hemliga gäster verkade nöjda.
När förrätten var uppäten fick vi öppna vårt första kuvert och fick veta vart vi skulle cykla och äta varmrätten.
Jag var så jäkla rädd för själva cykelturen! Jag fick tjatat till mig den minst skrämmande cykeln (den andra var omänskligt hög och hade en ännu högre sadel som nästan gjorde mig gråtfärdig). Som tur var fick jag den minst skräckinjagande cykeln och dog nästan av lättnad när vi fick reda på att det var väldigt nära att cykla till destinationen för varmrätten, och aldrig har jag älskat Horreds ständiga uppförsbackar innan! Men nu kunde jag utan att skämmas leda cykeln nästan hela vägen.
Väl framme bjöds vi på Grekisk pyttipanna och väldigt trevligt sällskap. Jag kände en stor tacksamhet över att slippa visa upp vår skabbiga lägenhet för middagsgäster för man kan ju säga att detta superfina hus höll en lite annorlunda standard. Jag vill också ha ett fint kök! Det behöver inte vara lyxigt på något vis men jag hade gärna bytt ut vår platthäll och våra pissgula skåpsluckor, eller den gula tapeten med den apfula bården (jag minns inte ens vilket motiv bården har efter som jag föraktar den så).
Efter maten öppnades kuvert nummer tre och glädjen och att nästa värdpar bodde i närheten och att det inte skulle bli någon lång cykeltur nu heller var enorm.
Vi åkte först och plingade på hus nummer 11 på FEL gata och det hade ju kunnat bli en väldigt pinsam historia men som tur var så var det ingen hemma där och vi fick cykla vidare till nästa gata och tackade vår lyckliga stjärna över att ingen stackare i morgonrock/mysbrallor öppnade i första huset.
Det var en trevlig efterrätt vi bjöds på också, en jättegod jordgubbglasstårta. Fast sedan försvann väl lite av partystämningen då diskussionerna handlade om vad man tyckte om fackavgiften sista timmen ungefär, så vid 23-tiden tackade vi för oss och åkte till sista destinationen, bygdegården.
Vet inte om det var under efterrätten jag segade till eller om det bara var det faktum att jag inte är någon direkt festprinsessa längre som gjorde att jag bestämde mig för att avrunda en dryg till senare, men vid midnatt rullade jag hem med min lånade cykel och placerade mig i soffan.
Jag var visserligen rätt full jag också, men dom flesta andra var RIKTIGT fulla och jag kände att nä, allsång och folk som spiller ut drinkar över mina fötter känns som ett avklarat kapitel, hehe.
Men i stort var det en jäkligt kul kväll!
- Posted using BlogPress from my iPhone
När förrätten var uppäten fick vi öppna vårt första kuvert och fick veta vart vi skulle cykla och äta varmrätten.
Jag var så jäkla rädd för själva cykelturen! Jag fick tjatat till mig den minst skrämmande cykeln (den andra var omänskligt hög och hade en ännu högre sadel som nästan gjorde mig gråtfärdig). Som tur var fick jag den minst skräckinjagande cykeln och dog nästan av lättnad när vi fick reda på att det var väldigt nära att cykla till destinationen för varmrätten, och aldrig har jag älskat Horreds ständiga uppförsbackar innan! Men nu kunde jag utan att skämmas leda cykeln nästan hela vägen.
Väl framme bjöds vi på Grekisk pyttipanna och väldigt trevligt sällskap. Jag kände en stor tacksamhet över att slippa visa upp vår skabbiga lägenhet för middagsgäster för man kan ju säga att detta superfina hus höll en lite annorlunda standard. Jag vill också ha ett fint kök! Det behöver inte vara lyxigt på något vis men jag hade gärna bytt ut vår platthäll och våra pissgula skåpsluckor, eller den gula tapeten med den apfula bården (jag minns inte ens vilket motiv bården har efter som jag föraktar den så).
Efter maten öppnades kuvert nummer tre och glädjen och att nästa värdpar bodde i närheten och att det inte skulle bli någon lång cykeltur nu heller var enorm.
Vi åkte först och plingade på hus nummer 11 på FEL gata och det hade ju kunnat bli en väldigt pinsam historia men som tur var så var det ingen hemma där och vi fick cykla vidare till nästa gata och tackade vår lyckliga stjärna över att ingen stackare i morgonrock/mysbrallor öppnade i första huset.
Det var en trevlig efterrätt vi bjöds på också, en jättegod jordgubbglasstårta. Fast sedan försvann väl lite av partystämningen då diskussionerna handlade om vad man tyckte om fackavgiften sista timmen ungefär, så vid 23-tiden tackade vi för oss och åkte till sista destinationen, bygdegården.
Vet inte om det var under efterrätten jag segade till eller om det bara var det faktum att jag inte är någon direkt festprinsessa längre som gjorde att jag bestämde mig för att avrunda en dryg till senare, men vid midnatt rullade jag hem med min lånade cykel och placerade mig i soffan.
Jag var visserligen rätt full jag också, men dom flesta andra var RIKTIGT fulla och jag kände att nä, allsång och folk som spiller ut drinkar över mina fötter känns som ett avklarat kapitel, hehe.
Men i stort var det en jäkligt kul kväll!
- Posted using BlogPress from my iPhone
fredag 1 juni 2012
Dagens tips- Menskopp
Jag vet att namnet låter äckligt med låt er inte avskräckas!
När jag var hos min gamla barnmorska nyligen och pratade om spiralinsättning så frågade jag om det kunde bli problem med spiral när man har menskopp och hon såg ut som ett stort frågetecken och började prata om naturmänniskor som använde korallsvampar som mensskydd och samlade blodet för att hälla ut det i rabatterna och annat läskigt.
Hon hade aldrig hört talas om menskoppar överhuvudtaget och det verkar som att många missat det.
En menskopp är i alla fall precis som det låter, en liten koppformad grej i gummi eller silikon som man använder precis som en tampong, den fungerar som en propp där blodet samlas, men istället för att börja läcka och bli överfull så kommer blodet ingenstans, om man inte har inne den på tok för länge då.
Hur ofta man får ta ut den och tömma beror givetvis på hur mycket du blöder, men jag kan ha inne den från morgon till kväll även när jag blöder som mest.
När man tar ut den nyper man bara fast i botten och drar ut den, då släpper vakuumet.
Jag var rätt skeptiskt till det där med att se allt blod eftersom jag är blodrädd (var tvungen att stå still och ta djupa andetag idag när jag skar mig på ett papper i mitt kollegieblock inne på Hemköp när jag skulle ta upp min mobil, ryser i hela kroppen bara jag tänker på det) men jag kan lova att det är betydligt äckligare att fiska ut en stinkande tampong, blodet börjar inte lukta innan det kommer i kontakt med luften.
Koppen kostar runt 300 spänn men då har den en beräknad livslängd på tio år, även om man antagligen vill förnya den innan dess...
Testa! Det är jäkligt skönt att slippa fippla med tamponger och bindor hela dagarna och avstå bad eller vissa kläder av rädsla för fläckar, och bättre för kroppen att inte använda mensskydd som torkar ut slemhinnorna.
Det enda negativa är att ibland är det svårt att få till det när man sätter in den, hamnar den snett eller för långt upp eller ned känner man den och det gör ont.
Och klipp för guds skull av pinnen! Den är inte behaglig!
- Posted using BlogPress from my iPhone
När jag var hos min gamla barnmorska nyligen och pratade om spiralinsättning så frågade jag om det kunde bli problem med spiral när man har menskopp och hon såg ut som ett stort frågetecken och började prata om naturmänniskor som använde korallsvampar som mensskydd och samlade blodet för att hälla ut det i rabatterna och annat läskigt.
Hon hade aldrig hört talas om menskoppar överhuvudtaget och det verkar som att många missat det.
En menskopp är i alla fall precis som det låter, en liten koppformad grej i gummi eller silikon som man använder precis som en tampong, den fungerar som en propp där blodet samlas, men istället för att börja läcka och bli överfull så kommer blodet ingenstans, om man inte har inne den på tok för länge då.
Hur ofta man får ta ut den och tömma beror givetvis på hur mycket du blöder, men jag kan ha inne den från morgon till kväll även när jag blöder som mest.
När man tar ut den nyper man bara fast i botten och drar ut den, då släpper vakuumet.
Jag var rätt skeptiskt till det där med att se allt blod eftersom jag är blodrädd (var tvungen att stå still och ta djupa andetag idag när jag skar mig på ett papper i mitt kollegieblock inne på Hemköp när jag skulle ta upp min mobil, ryser i hela kroppen bara jag tänker på det) men jag kan lova att det är betydligt äckligare att fiska ut en stinkande tampong, blodet börjar inte lukta innan det kommer i kontakt med luften.
Koppen kostar runt 300 spänn men då har den en beräknad livslängd på tio år, även om man antagligen vill förnya den innan dess...
Testa! Det är jäkligt skönt att slippa fippla med tamponger och bindor hela dagarna och avstå bad eller vissa kläder av rädsla för fläckar, och bättre för kroppen att inte använda mensskydd som torkar ut slemhinnorna.
Det enda negativa är att ibland är det svårt att få till det när man sätter in den, hamnar den snett eller för långt upp eller ned känner man den och det gör ont.
Och klipp för guds skull av pinnen! Den är inte behaglig!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Sveas ord
Dessa ord kan Svea 21 månad säga förutom dom vanliga korta som ja, nej (vanligt förekommande) och dyl:
Svea
Mamma
Pappa
Moa
Kitty (Hello...)
Anna
Nea
Lina
Katt
Vovve
Ko
Lollo
Pippi
Bompa
Hatt
Skor
Anka
Gurka
Äpple
Kaka
Tårta
Tacos
Bulle
Macka
Äta
Tutte (hennes allra första ord!)
Akta
Min/mina
Upp
Jag märker ett tydligt mönster:)
- Posted using BlogPress from my iPhone
Svea
Mamma
Pappa
Moa
Kitty (Hello...)
Anna
Nea
Lina
Katt
Vovve
Ko
Lollo
Pippi
Bompa
Hatt
Skor
Anka
Gurka
Äpple
Kaka
Tårta
Tacos
Bulle
Macka
Äta
Tutte (hennes allra första ord!)
Akta
Min/mina
Upp
Jag märker ett tydligt mönster:)
- Posted using BlogPress from my iPhone
Randvinkelsatsen
Ja det är också ett sätt att av avnjuta sin fredagseftermiddag på.
Jag tycker att Matte B-kursen har varit en rätt kul kurs, det svämmar över att ekvationer och ekvationer är ju min grej. En av mina mattelärare, Eva, brukar till och med hävda att jag ÄLSKAR ekvationer och det är en rätt gigantisk överdrift, men jag tycker att det är kul och gnuggar händerna förtjust när jag lyckas lösa ut ett X ur något till synes olösligt.
Men detta, randvinkelsatser? Jag tog mod till mig och lyckades äntligen lära mig pythagoras sats med ekvationer igår (vilket ledde till bisarra små fnissattacker, antagligen blev hjärnan för överhettad).
Och det räcker. Det finns inte en människa som har nytta av att kunna det här:
- Posted using BlogPress from my iPhonet
Jag tycker att Matte B-kursen har varit en rätt kul kurs, det svämmar över att ekvationer och ekvationer är ju min grej. En av mina mattelärare, Eva, brukar till och med hävda att jag ÄLSKAR ekvationer och det är en rätt gigantisk överdrift, men jag tycker att det är kul och gnuggar händerna förtjust när jag lyckas lösa ut ett X ur något till synes olösligt.
Men detta, randvinkelsatser? Jag tog mod till mig och lyckades äntligen lära mig pythagoras sats med ekvationer igår (vilket ledde till bisarra små fnissattacker, antagligen blev hjärnan för överhettad).
Och det räcker. Det finns inte en människa som har nytta av att kunna det här:
- Posted using BlogPress from my iPhonet
torsdag 31 maj 2012
Liten glasögontjej
Vi var nyligen hos ögonläkaren med Moa för att kolla upp en skelning (man ser det knappt om man inte tittar efter det, det var faktiskt en av hennes fröknar som påpekade det och först då märke jag att det kanske var mer än bara att hon såg frånvarande ut).
Hon fick kika in i en sån där kikarliknande maskin som mäter ögat, en vanligt syntest där hon fick berätta vad hon såg (fyrkanter, små hus, cirklar och äpplen) och sen försökte läkaren trigga fram skelningen med ögonlappar. Moa tyckte att det var kalaskul.
Det visade sig i alla fall att det finns en utåtskelning på båda ögonen när hon slappnar av men hon har inga problem med att fokusera på en bild eller så, dock kan det bli värre när ögonen växer.
Hon var även lite översynt och hade ett litet brytningsfel, dock var hon inte säker på om det var något "onormalt" eftersom alla barn är lite översynta innan ögat växt färdigt i 10-12-årsåldern.
Vi ska tillbaka snart och då ska hon få ögondroppar som gör att läkaren kan mäta ögonbotten och se hur dåligt hon ser, om hon kanske behöver glasögon.
Vi blev först helt ställda och jag tänkte _stackars_ barn som ska behöva få glasögon, gömma det lilla söta ansiktet och kanske bli retad, jag hade en klump i magen hela dagen.
Men som tur är så tog det sunda förnuftet över! Jag hoppas ju såklart att hon slipper, det är klart att man vill att hon ska se bra. Men Moa blev eld och lågor över att kanske får åka och handla glasögon! Och tänk om hon har det svårare än hon behöver, är hon översynt så måste det ju vara jättejobbigt för henne; pysselälskaren! Hon älskar ju att sitta och pillar med grejer och att läsa. Nej hit med ett par brills "fort som ögat" i så fall;).
Största bekymret är väl att hon kommer hugga bågar med Hello Kitty det första hon gör i så fall... Vi blir aldrig av med den förbannade katten!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Hon fick kika in i en sån där kikarliknande maskin som mäter ögat, en vanligt syntest där hon fick berätta vad hon såg (fyrkanter, små hus, cirklar och äpplen) och sen försökte läkaren trigga fram skelningen med ögonlappar. Moa tyckte att det var kalaskul.
Det visade sig i alla fall att det finns en utåtskelning på båda ögonen när hon slappnar av men hon har inga problem med att fokusera på en bild eller så, dock kan det bli värre när ögonen växer.
Hon var även lite översynt och hade ett litet brytningsfel, dock var hon inte säker på om det var något "onormalt" eftersom alla barn är lite översynta innan ögat växt färdigt i 10-12-årsåldern.
Vi ska tillbaka snart och då ska hon få ögondroppar som gör att läkaren kan mäta ögonbotten och se hur dåligt hon ser, om hon kanske behöver glasögon.
Vi blev först helt ställda och jag tänkte _stackars_ barn som ska behöva få glasögon, gömma det lilla söta ansiktet och kanske bli retad, jag hade en klump i magen hela dagen.
Men som tur är så tog det sunda förnuftet över! Jag hoppas ju såklart att hon slipper, det är klart att man vill att hon ska se bra. Men Moa blev eld och lågor över att kanske får åka och handla glasögon! Och tänk om hon har det svårare än hon behöver, är hon översynt så måste det ju vara jättejobbigt för henne; pysselälskaren! Hon älskar ju att sitta och pillar med grejer och att läsa. Nej hit med ett par brills "fort som ögat" i så fall;).
Största bekymret är väl att hon kommer hugga bågar med Hello Kitty det första hon gör i så fall... Vi blir aldrig av med den förbannade katten!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Efterlysning: Kläder !
Det sägs ju att alla kläder är sydda för långa personer. Det kanske stämmer, om man har en kort kropp med läskigt långa ben på à Barbie.
Själv är jag 178 cm lång och allt är ju liksom inte ben, jag har faktiskt en överkropp också.
Allting är för kort för mig, och det blir ju inte bättre av att ha bröst heller, skulle ett plagg mot förmodan gå att knäppa eller en urringning sitta där den ska så kan man ge sig fan på att det visar halva magen och ryggen.
Mitt absoluta favoritplagg är klänningar, och inte ens detta universalplagg funkar som det ska. Det är nästintill omöjligt att hitta en klänning där sömmen som ska sitta UNDER bysten inte hamnar MITT på istället. Så istället för att falla fint mot huden så som tyget ska så står det rätt ut från brösten och ned som ett jäkla cirkustält. Och någon kroppsstrumpa kan man ju inte ha på sig med kärlekshandtag och dallermage (skulle man våga sig på något så oklädsamt så lovar jag att den skulle vara för kort, tveklöst).
Jag har sett medelålders damer med klotformad kroppsform klä sig bättre än mig.
Jag antar att jag är dömd till att gå klädd i oversize-linnen (som blir som vanliga linnen för mig) och tråkiga jäkla jeans.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Själv är jag 178 cm lång och allt är ju liksom inte ben, jag har faktiskt en överkropp också.
Allting är för kort för mig, och det blir ju inte bättre av att ha bröst heller, skulle ett plagg mot förmodan gå att knäppa eller en urringning sitta där den ska så kan man ge sig fan på att det visar halva magen och ryggen.
Mitt absoluta favoritplagg är klänningar, och inte ens detta universalplagg funkar som det ska. Det är nästintill omöjligt att hitta en klänning där sömmen som ska sitta UNDER bysten inte hamnar MITT på istället. Så istället för att falla fint mot huden så som tyget ska så står det rätt ut från brösten och ned som ett jäkla cirkustält. Och någon kroppsstrumpa kan man ju inte ha på sig med kärlekshandtag och dallermage (skulle man våga sig på något så oklädsamt så lovar jag att den skulle vara för kort, tveklöst).
Jag har sett medelålders damer med klotformad kroppsform klä sig bättre än mig.
Jag antar att jag är dömd till att gå klädd i oversize-linnen (som blir som vanliga linnen för mig) och tråkiga jäkla jeans.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Vabba
Vabba är nog tamejfan det tråkigaste som finns. Inte bara för att jag är så stressad över alla värdefulla timmar jag missar att träna inför slutprovet i matten utan också för att jag blir helt tokig av att sitta hemma hela dagen.
Den absolut sämsta kombon är sjuk Moa och frisk Svea, för då hinner man absolut inte sitta-i-soffan-sjuk-mysa av den enkla anledning att man måste kolla Svea varje sekund och skulle man försöka låta bli skriker hon tills man gör det.
Nu är det Svea som är krasslig (som tur är om man kan säga så om ett sjukt barn) så det blir åtminstone en lugn stund när hon sover...
Men det är dödligt tråkigt ändå. När klockan blir 10 har vi liksom lekt med allt som går att leka med här inne och alla är så rastlösa att det är rent vidrigt.
Nu är klockan 14.00. Många långa timmar kvar till läggdags.
Den absolut sämsta kombon är sjuk Moa och frisk Svea, för då hinner man absolut inte sitta-i-soffan-sjuk-mysa av den enkla anledning att man måste kolla Svea varje sekund och skulle man försöka låta bli skriker hon tills man gör det.
Nu är det Svea som är krasslig (som tur är om man kan säga så om ett sjukt barn) så det blir åtminstone en lugn stund när hon sover...
Men det är dödligt tråkigt ändå. När klockan blir 10 har vi liksom lekt med allt som går att leka med här inne och alla är så rastlösa att det är rent vidrigt.
Nu är klockan 14.00. Många långa timmar kvar till läggdags.
tisdag 29 maj 2012
Min nya blogg
Nu gör jag ännu ett nytt försök med bloggandet. Som ett komplement för min obefintliga fysiska träning just nu så kan jag ju åtminstone göra något som gynnar min själ.
Jag har mått rätt dåligt sista dagarna och imorse vaknade jag i någon slags feberyra och lyckades pipa till Mikael att jag inte skulle orka ta barnen till dagis på morgonen. Sen minns jag bara att Svea stod och hoppade bredvid mitt huvud i sängen och såg pillimarisk ut och sedan vaknade jag inte förrän klockan tio och fick en mindre chock när jag insåg att lägenheten var tom och barnen bortforslade till dagis.
Släpade mig bort till vårdcentralen (varför, varför? Att jag aldrig lär mig). Precis som jag visste så blev jag hjärtligt mottagen av Bamse-Kerstin (döpt av Moa, förstås) som tog en snabbsänka och skickade ut mig igen med lite käcka hejarrop.
När jag och Mikael vill verka lite världsvana (vi bodde ju faktiskt i stan i _flera år_) så brukar vi skämta om att Bamse-Kerstin styr hela vårdcentralen, men det är nog inte så långt från verkligheten ändå för hon är BVC-sköterska, äldresköterska och tar ensam hand om hela drop in-verksamheten, skulle inte förvåna mig om hon dessutom städar och sköter sophämtningen också, arma kvinna.
Men om det visar sig att jag blir "Ung kvinna död av hjärntumör trots tät kontakt med vården", ja då vet ni vem ni ska skylla på.
Bara vädret kan ju göra en sjuk just nu. Jag tog ledigt två dagar förra veckan för jag VISSTE att värmen inte var här för att stanna, de svenska vädergudarna lurar inte mig.
Jag har utvecklat ett nästan maniskt beteende inför väderprognoserna, jag sitter med mina tre appar och uppdaterar vädret minst en gång i timmen cv biter på naglarna, vilken är mest trovärdig? SMHI eller Klart.se? Just ny visar ju båda regn och 13 grader så det underlättar ju i alla fall.
Blir det (ännu en) skitsommar blir jag galen. Jag tycker inte att det är så mycket begärt att två månader av tolv ska bjuda oss på ett hyfsat humant klimat. Det kan bara inte vara en snittemperatur på 4 grader och pissregn året runt. Eller jo det kan det ju uppenbarligen men jag accepterar det bara inte, jag kommer att fly landet.
Nu mina vänner är det slut på ordbajseri för idag.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag har mått rätt dåligt sista dagarna och imorse vaknade jag i någon slags feberyra och lyckades pipa till Mikael att jag inte skulle orka ta barnen till dagis på morgonen. Sen minns jag bara att Svea stod och hoppade bredvid mitt huvud i sängen och såg pillimarisk ut och sedan vaknade jag inte förrän klockan tio och fick en mindre chock när jag insåg att lägenheten var tom och barnen bortforslade till dagis.
Släpade mig bort till vårdcentralen (varför, varför? Att jag aldrig lär mig). Precis som jag visste så blev jag hjärtligt mottagen av Bamse-Kerstin (döpt av Moa, förstås) som tog en snabbsänka och skickade ut mig igen med lite käcka hejarrop.
När jag och Mikael vill verka lite världsvana (vi bodde ju faktiskt i stan i _flera år_) så brukar vi skämta om att Bamse-Kerstin styr hela vårdcentralen, men det är nog inte så långt från verkligheten ändå för hon är BVC-sköterska, äldresköterska och tar ensam hand om hela drop in-verksamheten, skulle inte förvåna mig om hon dessutom städar och sköter sophämtningen också, arma kvinna.
Men om det visar sig att jag blir "Ung kvinna död av hjärntumör trots tät kontakt med vården", ja då vet ni vem ni ska skylla på.
Bara vädret kan ju göra en sjuk just nu. Jag tog ledigt två dagar förra veckan för jag VISSTE att värmen inte var här för att stanna, de svenska vädergudarna lurar inte mig.
Jag har utvecklat ett nästan maniskt beteende inför väderprognoserna, jag sitter med mina tre appar och uppdaterar vädret minst en gång i timmen cv biter på naglarna, vilken är mest trovärdig? SMHI eller Klart.se? Just ny visar ju båda regn och 13 grader så det underlättar ju i alla fall.
Blir det (ännu en) skitsommar blir jag galen. Jag tycker inte att det är så mycket begärt att två månader av tolv ska bjuda oss på ett hyfsat humant klimat. Det kan bara inte vara en snittemperatur på 4 grader och pissregn året runt. Eller jo det kan det ju uppenbarligen men jag accepterar det bara inte, jag kommer att fly landet.
Nu mina vänner är det slut på ordbajseri för idag.
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 12 maj 2012
Ett tredje barn
Nästa vecka ska jag äntligen sätta in en spiral, så nu blir det inga fler kottar på många år. Jag är helt överlycklig över att vi inte har några spädbarn nu och att Svea börjar bli större, även om jag ÄLSKAR bebisar så är det en sjukt påfrestning, dygnet runt-service såklart och jag har ju mitt kontrollbehov som gör att jag inte kan släppa taget och slappna av en enda sekund när jag har en liten, Svea lämnade inte min sida en enda gång tills hon var 15 månader förutom någon enstaka timme när hon var hemma med Mikael då såklart, och även om jag hade velat lämna bort henne innan dess hade jag garanterat mått skit, jag klarar varken psykiskt eller fysiskt att vara ifrån min bebis.
Så det är oerhört skönt att dom nu är lite större och livet kretsar runt annat än BARA barn. Nu ska det satsas på skolan, hus så småningom och vi ska bara njuta av våra fantastiska tjejer.
Men visst är det lite sorgset! Snart är bebistiden helt förbi, snart är det hejdå till barnvagnar och blöjbyten, inga mer knubbiga bebisar att blåsa i magen och bära runt på höften (jag har under dessa fyra år utvecklas en slags superhöft på vänster sida, den klarar allt! Misstänker att hela bäckenet är snett efter allt kånkande och att det finns en extra fettansamling just där för att göra det skönt för bebisens rumpa, haha).
Nu är det saker som måste ordnas innan det kommer fler barn, utbildning, körkort och ett lite roligare boende. Fördelen med att vi är unga är ju att även om vi skulle vänta så länge som 5-6 år innan nästa barn så är vi fortfarande unga och förhoppningsvis fertila och relativt pigga.
Men jag måste säga att hade jag fått göra om allt så hade jag kanske börjat med barnafödandet nu vid 25 istället för vid 20, förutsätt att vi hade fått just Moa och Svea. Dels hade det varit rätt skönt att ha livet ordnat innan och dels för att det har hänt en hel del på mognadsfronten.
Å andra sidan så vet man ju inte alla hur livet hade sett ut om vi inte fått våra barn tidigt, man är nog lika grön på området oavsett när man blir förälder första gången? Dessutom har ju barnen gjort oss till dom vi är ny.
Huvudsaken är väl att man är nöjd med hur livet är och jag skulle inte kunna vara nöjdare. Jag kan bli avundsjuk på roliga resor och den stora friheten man har när man inte har barn, allt är ju lättare när man bara har sig själv att ansvara för. Men när man fått barn och levt en helt annan tillvaro så det ju ingenting som ens kan komma i närheten av det! Det ger ju allt en helt annan mening, det är det enda självklara.
Så om några år så, då ska jag ha minst en liten till, gärna två om herrn i huset går med på det, lyckligtvis har jag ju lite tid på mig att övertyga honom nu, hehe.
Så det är oerhört skönt att dom nu är lite större och livet kretsar runt annat än BARA barn. Nu ska det satsas på skolan, hus så småningom och vi ska bara njuta av våra fantastiska tjejer.
Men visst är det lite sorgset! Snart är bebistiden helt förbi, snart är det hejdå till barnvagnar och blöjbyten, inga mer knubbiga bebisar att blåsa i magen och bära runt på höften (jag har under dessa fyra år utvecklas en slags superhöft på vänster sida, den klarar allt! Misstänker att hela bäckenet är snett efter allt kånkande och att det finns en extra fettansamling just där för att göra det skönt för bebisens rumpa, haha).
Nu är det saker som måste ordnas innan det kommer fler barn, utbildning, körkort och ett lite roligare boende. Fördelen med att vi är unga är ju att även om vi skulle vänta så länge som 5-6 år innan nästa barn så är vi fortfarande unga och förhoppningsvis fertila och relativt pigga.
Men jag måste säga att hade jag fått göra om allt så hade jag kanske börjat med barnafödandet nu vid 25 istället för vid 20, förutsätt att vi hade fått just Moa och Svea. Dels hade det varit rätt skönt att ha livet ordnat innan och dels för att det har hänt en hel del på mognadsfronten.
Å andra sidan så vet man ju inte alla hur livet hade sett ut om vi inte fått våra barn tidigt, man är nog lika grön på området oavsett när man blir förälder första gången? Dessutom har ju barnen gjort oss till dom vi är ny.
Huvudsaken är väl att man är nöjd med hur livet är och jag skulle inte kunna vara nöjdare. Jag kan bli avundsjuk på roliga resor och den stora friheten man har när man inte har barn, allt är ju lättare när man bara har sig själv att ansvara för. Men när man fått barn och levt en helt annan tillvaro så det ju ingenting som ens kan komma i närheten av det! Det ger ju allt en helt annan mening, det är det enda självklara.
Så om några år så, då ska jag ha minst en liten till, gärna två om herrn i huset går med på det, lyckligtvis har jag ju lite tid på mig att övertyga honom nu, hehe.
måndag 16 april 2012
Superstudenten
Hehe, ja det går framåt i mitt spännande liv som student. Jag fick godkänt i Matte A! Jag vet att det är simpelt för dom flesta men för mig som matematisk efterbliven så är det en bedrift, tjoho! Idag startade Matte B-kursen och det ska bli en mindre kul utmaning, men det ska nog gå vägen ändå, jag har fått en "lightbok" för såna som siktar på ett godkänt i betyg, och en ny mattelärare. Stackars Eva, hon orkade nog inte med mig i en kurs till, haha.
Naturkunskapen är avslutad och jag väntar på betygsättningen, räknar med minst VG. Hoppade även på en omvårdnadskurs idag, "Arbetsmiljö och hälsa" för att fylla ut betyget lite extra.
Jag skrev högskoleprovet för några veckor sedan vilket var en pärs, mattheten var SVÅR (pratade med några mattesnillen på Komvux som läser Matte D och till och med dom tyckte att det var vrålsvårt). Jag lyckades i alla fall ro hem 1,0 i snitt vilket bör räcka som insökningssnitt.
Har sökt till grundlärarutbildningen åk 1 till 3 samt 4-6, sjuksköterskelinjen och även Socialpedagogiska programmet i Trollhättan som jag helst vill in på, men det är ju på tok för långt att pendla... Ska bli intressant att se vad man kan tänkas bli intagen till, jag är fortfarande helt rådvill.
Vi har haft en överjävlig vecka med magsjuka, barnen har varit jättedåliga. Det har varit spyor åt höger och vänster, jättehög feber och väldigt, väldigt trötta småttingar. Har aldrig sett dom sova så mycket ens som småbarn, jag och Mikael har suttit med varsin liten apatisk tjej i knäet och malt Disneyfilm efter disneyfilm.
I tisdags natt åkte vi in till akuten med Moa för hon var farligt nära att bli uttorkad, men vi slapp bli inlagda. I fredags blev hon sämre igen och jag satt hela kvällen och tvingade i henne vätskeersättning med medicinspruta i flera timmar och det var hemskt men dagen efter piggnade hon till ordentligt så det gjorde susen.
Jag är så vansinnigt glad att dom är pigga och leker och bråkar igen. Nian tjejer.
Nu ser vi framåt mot ljusare tider! Ska försöka hålla bloggen igång!
Naturkunskapen är avslutad och jag väntar på betygsättningen, räknar med minst VG. Hoppade även på en omvårdnadskurs idag, "Arbetsmiljö och hälsa" för att fylla ut betyget lite extra.
Jag skrev högskoleprovet för några veckor sedan vilket var en pärs, mattheten var SVÅR (pratade med några mattesnillen på Komvux som läser Matte D och till och med dom tyckte att det var vrålsvårt). Jag lyckades i alla fall ro hem 1,0 i snitt vilket bör räcka som insökningssnitt.
Har sökt till grundlärarutbildningen åk 1 till 3 samt 4-6, sjuksköterskelinjen och även Socialpedagogiska programmet i Trollhättan som jag helst vill in på, men det är ju på tok för långt att pendla... Ska bli intressant att se vad man kan tänkas bli intagen till, jag är fortfarande helt rådvill.
Vi har haft en överjävlig vecka med magsjuka, barnen har varit jättedåliga. Det har varit spyor åt höger och vänster, jättehög feber och väldigt, väldigt trötta småttingar. Har aldrig sett dom sova så mycket ens som småbarn, jag och Mikael har suttit med varsin liten apatisk tjej i knäet och malt Disneyfilm efter disneyfilm.
I tisdags natt åkte vi in till akuten med Moa för hon var farligt nära att bli uttorkad, men vi slapp bli inlagda. I fredags blev hon sämre igen och jag satt hela kvällen och tvingade i henne vätskeersättning med medicinspruta i flera timmar och det var hemskt men dagen efter piggnade hon till ordentligt så det gjorde susen.
Jag är så vansinnigt glad att dom är pigga och leker och bråkar igen. Nian tjejer.
Nu ser vi framåt mot ljusare tider! Ska försöka hålla bloggen igång!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)