Sluta ljug!

Själva bakandet av barn och barnets ankomst i livet har för mig sett ut ungefär såhär:

Barn ett:
Lätt graviditet- Fruktansvärd förlossning- Hemsk första tid- Misslyckad amning- Hyfsat lättsamt barn.

Barn två:
Lätt graviditet- Kanonförlossning- Lätt första tid- Långtidsamning- Riktigt jäkla jobbigt barn.

Som ni ser har jag haft turen att ha en kropp som funkar väldigt bra som gravid, jag har förvisso haft rejält ont i fogarna, kissat lika frekvent som någon som druckit ett flak öl och haft rätt mycket jobbiga sammandragningar men jag har mått bra, har varit nöjd och belåten och det har aldrig inträffat något farligt för varken mig eller det ofödda barnet.

Jag har fött barn och varit övertygad om att döden varit nära, en sjukt skrämmande upplevelser och (för mig var inställd på annat) en besvikelse. Det gick visserligen bra till slut men kostade mig nästan en intakt ändtarm och jag har inga minnen alls från när jag fick upp min allra första dotter på bröstet och var helt bortdomnad i tankarna i flera dagar efteråt.
Andra gången jag födde barn gick det fantastiskt bra, jag var helt närvarande och det (större) barnet var ute på några ynka onda öppningsvärkar och en enda krystvärk. Efteråt fattade jag knappt att jag verkligen hade fött barn, och att det kunde vara så häftigt. Jag hade all tid och ork i världen att snosa min lilla rosenkropp i håret och sprang och jagade storasyster i BB-korridorerna redan dagen efter som ingenting.

Första gången jag fick barn var jag ett mentalt vrak i flera veckor, grät dygnet runt och undrade vad fasen jag gett mig in på, fullkomligt livrädd och framförallt helt förstörd av samvetet att jag inte alls var så lycklig som jag trodde att jag skulle vara. Allt var nytt och jäkligt läskigt. Amningen fungerade inte alls och jag gav upp fort, i ungefär samma veva blev jag mig själv igen, bara en lyckligare och ängsligare ny sort.
Andra gången fick jag ingen galen hormonstorm som anföll mig, allt flöt på bra och jag var lugn och trygg. Till och med amningen fungerade och jag fortsatte amma i 20 månader.

Mitt första barn var ett oerhört snällt barn, visserligen ett extremt klängigt barn som alltid ville vara nära, men fick hon bara det så var hon nöjd, vi kom snabbt in i en symbios och jag visste alltid vad hon ville och hur jag skulle hantera henne. Därmed inte sagt att jag inte var en galen kycklingmamma som kunde överanalysera allt från en skumt luktande bajsblöja eller kunde stressa upp mig enormt över att förmiddagsluren missades eller så, men det var ju jag, barnet var alltid lugn som en filbunke. Vi kunde chilla dagarna igenom.
Sen så kom det lilla yrvädret, som sov snällt sina första veckor och hängde med som man hört att småsyskon skulle göra. Men det blev fort tydligt att den lilla damen hade sin egna, väldigt starka vilja.  Första året var turbulent med en släng kolik, ständiga sjukdomar och ett barn som krävde (kräver) underhållning dygnet runt och som aldrig sov, ALDRIG. Jag kan fortfarande inte hänga med i hennes känslostormar och varje dag är en liten utmaning, visserligen en jäkligt rolig utmaning men stundtals väldigt utmattande.

Kontentan är att en graviditet kan vara en barnlek, en förlossning en fantastisk upplevelse, första tiden kan vara rosa moln och gulligull och en del barn kan vara världens snällaste och väluppfostrade redan i livmodern.
Men en graviditet kan också vara ett helvete både psykiskt och fysiskt, en förlossning kan vara oerhört svår och första tiden apjobbig. Och ett barn kan vara extremt krävande. Låt oss enas om det, inget är per automatik lätt eller svårt. Alla föräldrar är olika, alla barn är olika och kombinationerna mellan föräldrar och barn är absolut helt olika.
Sluta skuldbelägg, sluta ge andra dåligt samvete, sluta skrämmas i onödan. Man älskar inte sina barn mer för att man mår toppen jämt, för att man aldrig klagar eller erkänner att man vill flytta hemifrån och hinka litervis med vin ibland.
Tänk vad mycket lyckligare vi alla hade varit om man slutar jämföra sig med andra och ha dåligt samvete över att vi inte är på topp jämt.

Slappna av!