Om bara ett år är jag färdig lärare (!) och jag är rädd. Jag är inte längre rädd för att barnen ska löpa amok utan det är föräldrarna som skrämmer mig.
Jag har alltid haft en oerhörd respekt för personer som vågar ta på sig ansvaret för ett skrämmande stort antal barn. Ju yngre barn desto läskigare. En hel grupp med jättearga treåringar- hjälp. Eller ännu värre, en hel skock med ledsna ettåringar i en halvcirkel som alla vill bli upplyfta och har snoriga näsor (har själv bevittnat denna scen).
Jag trodde (i min enfald) att ALLA förstod vilket hästjobb de gör under ofta urusla arbetsförhållande, men av någon outgrundlig anledning finns det många som inte ser detta. Som inte uppskattar personerna som tar hand om det finaste vi har.
Jag kan inte för mitt liv förstå att inte alla mammor och pappor istället för att gnälla och skälla om borttappade vantar ser vad jag ser. Jag och Mikael har genom årens lopp varit rörande överens om att det känns som att just våra barn varit SÅ speciella på vår förskola. Vi har sett våra barn blivit välkomnade med kramar och stora leenden, vi har lyssnar på tjejernas långa berättelser om deras fantastiska pedagoger och allt kul de hittat på. Det vad förskolan som märkte att Moa behövde glasögon. Bara en sån sak. Jag har sett Svea gosa med fröknarnas hår precis som hon brukar göra med mitt när hon började som en liten 18-månadersplutt. De har helt enkelt haft en så otroligt stor betydelse i våra liv.
Och de har inte bara tagit hand om våra barn på absolut bästa sätt, de har tagit hand om oss också. Jag vet inte hur många gånger jag upptäckt att vi glömt stövlar/solkräm/schematiderna eller kommit inrusande försenad för att Ebbe bestämt sig för att kräkas ner någon vid hämtning. Jag har lämnat av arga barn och ledsna barn- vidrigt. Personalen har lugnat och tröstat och övertalat mig att ringa en stund senare för att försäkra mig om att allt är bra ("lyssna, hon skriker inte längre"), haha! De har hjälpt oss att förstå att alla barn slåss och skriker och bråkar ibland.
Hur kan man förbise eller ta den här omsorgen för givet? Ja, det är ett arbete och ja, de får betalt. Självklart ska man förvänta sig att barnen har det bra på dagarna. Men det där lilla extra, känslan av att det verkligen är ett andra hem och den näst-bästa platsen för ens barn, den känslan är ovärderlig. Det är inget som går att lära ut eller förmedla om man inte verkligen är en duktig pedagog. När vi flyttade hit var det ett stopp på vägen tills vi hittade något bättre. Men nu skulle jag aldrig i livet flytta (av flera anledningar men främst på grund av vår fantastiska förskola). Och även om vår kanske är extraordinär så vägrar jag tro att inte de allra första förskolor är likadana.
Tänk på det, nästa gång ni bråkar om någon småsak eller kläcker kommentarer om att "torka näsor och rumpor". Eller när ni inte orkar gå på föräldramötet. Vår fixarkväll blev inställd på grund av bristande intresse. Jag tycker att det är pinsamt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar