Vår lilla Moa har hunnit bli sju år, nu är hon faktiskt ganska stor. I september tog vi (vad som kändes som ett väldigt drastiskt) ett beslut att flytta henne till en ny skola. Jag är själv en vanemänniska som avskyr förändring, jag har haft samma bästa vänner och samma frisyr sedan jag själv var sju år, haha!
Det var väldigt stökigt i hennes klass, mycket barn, ny personal och ja, hela skolan i kris. Moa är väldigt tålig och tuff under sin mjuka yta och klagade inte särskilt mycket trots att det var en väldigt dålig arbetsmiljö. Hon är en sån som biter ihop och anpassar sig och med största sannolikhet hade lyckats prestera jättebra under vilka förhållanden som helst. Men jag vet också vad som oundvikligt händer med de barnen som inte gör så mycket liv ifrån sig och som "står ut" i stora barngrupper. De blir i bästa fall bortglömda, i värsta fall slagpåsar och barnvakter åt andra barn. Här hemma är hon redan duktiga storasyster, storasyster till snart tre barn. Vi kände att det räcker, så vi handlade snabbt och flyttade över henne till (den kristna) friskolan där klasserna är mycket mindre och än så länge, lärare-elev-relationerna mycket tydligare.
Vi är oerhört nöjda med beslutet, Moa blomstrar. Jag var så stolt så stolt på hennes första riktiga utvecklingssamtal, vi VET ju att hon är väldigt duktig men att hon är SÅ duktig! Det går riktigt bra i alla ämnen, även i matten vilket borde vara en genetisk omöjlighet men ibland faller äpplet tydligen mycket långt från trädet, haha!
Men hur roligt det än att att hon presterar så bra i skolan så är ju hennes lycka och välmående allt vi bryr oss om. Och precis som alla andra år så är hon den allra finaste, raraste lilla flickan i världen. Det finns ingen som är så omtänksam och så jäkla genomsnäll. Och lillgammal och förståndig. Samtidigt så ser jag mer och mer lite full-i-fan vilket gör mig glad. Moa har alltid velat vara till lags och göra oss glada och det är ju en underbar egenskap men nu ser vi även lite trots och egoism växa fram och det är inte en dag för sent! Vi har flyttat och hon har äntligen fått tillbaka sitt egna rum där hon pysslar med sitt en hel del, hon dissar oss ofta för att hellre vara med kompisar (det skär lite i hjärtat, det gör det, haha!) och hon har även efterfrågat mer frihet så det får hon. Hon går själv till och från bussen, är ensam korta stunder när jag hämtar på dagis och får lov att röra sig runt i området själv även om vi sitter och biter ner naglarna här hemma under tiden. Hon förtjänar verkligen det förtroendet.
Hon läser nästintill helt flytande nu, gärna lite (inte för!) läskiga böcker och böcker om kompisrelationer. Hon har spelat fotboll och gått i dans nu det sista året och jag tror att fotbollen är favoriten. Hon efterfrågar även att börja sjunga i kör så vi ska försöka få in det i schemat också till våren.
Hon har börjat tröttna lite på att "leka" till min stora fasa utan sitter mest och skriver och pysslar och donar med sina en miljon småsaker. Hon är fortfarande en skräpsamlare av sällan skådat like och har väldigt, väldigt svårt att göra sig av med saker utan ser liksom möjligheter med allt.
Älskade lilla, stora flicka. Jag vet inte hur vi förtjänat att få just dig och jag vet inte hur du redan nu kan vara så fantastisk på så många vis. Jag är övertygad om att du och jag kommer bli bästa vänner när du vuxit upp, redan nu kommer jag på mig själv med att ha konversationer med dig som är alldeles för vuxna och allvarliga. Du är ju klok som en bok redan nu, med en empatiförmåga och ett tålamod som överträffar dina föräldrars många gånger.
Det är väldigt, väldigt egendomligt. Du är alldeles fantastisk!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar