Detta har varit min utan tvekan jobbigaste graviditet med hemsk foglossning som började tidigt och verkligen eskalerat. Insåg först nu hur plättlätta graviditeter jag haft med de andra barnen då jag har kunnat leva och hålla igång i stort sett precis som vanligt. Nu har jag haft riktigt ont och verkligen längtat efter att bli av med den stora tunga kroppen och magen. Jag har varit väldigt nervös för att föda, dels för att jag vet hur fort det går för mig i slutet och minnet av förlossningen 2014 som jag upplevde som riktigt jobbig var färsk i minnet. Det visade sig dock gå över all förväntan och min högst troligt allra sista förlossning blev riktigt, riktigt häftig!
Onsdag 27:e januari
Efter några kvällar med förvärkar börjar jag bli riktigt orolig för det hemska trycket jag känner nedåt. Jag kan knappt sitta på plan yta för det känns som att huvudet på bebisen liksom skaver emot. När bebisen tar spjärn med fötterna uppe i magen och pressar huvudet nedåt får jag krystvärks-flashbacks och svetten bara rinner. Jag föreställer mig att förvärkarna öppnat upp fri utgång och att huvudet kommer säga plopp när som helst och att bebisen kommer utan förvarning. Vi åker in på förlossningen för en koll, jag har jättesvårt att kissa så jag oroar mig för att den övergödde bebisen klämt ihop blåsan och att det är därför det gör så ont.
Får göra en snabb CTG-koll och sedan en koll nedtill. Bebis mår toppen, jag är öppen 2 cm men har även 2 cm kvar på tappen vilket kan betyda precis som vad som helst för en omföderska, bebis snart eller om några veckor. Huvudet är inte speciellt lågt så någon förklarning på tryckkänslan fick jag inte. Ganska lugnande besked även om man såklart blev lite besviken att det verkade dröja länge till.
Torsdag 28:e januari
Dags för rutinkoll vecka 42 hos BM. Eftersom allt var bra med bebisen dagen innan tänkte vi struntat i att åka dit eftersom det är en bit att åka. Men vi skulle även ringa och boka tid för igångsättning så vi åkte in till Frölunda i alla fall med barnen för lite miljöombyte.
Nu var trycket nedåt snäppet värre, speciellt framtill på magen. Enligt BM-vikarien var huvudet fortfarande inte speciellt lågt och fortfarande inte fixerat! Mitt blodtryck var lika lågt som vanligt (brukar gå upp i slutet) och bebis hjärtljud var rekordlugna. Vi ringde och bokade in en tid 8.30 den 2:e februari för igångsättning i Varberg.
På vägen hem stannade vi på Maxi och hämtade ut Liberos babybox och planerade att baka chokladbollar när vi kom hem (nytt bakverk varje dag på övertiden...). I bilen kände jag att det där trycket faktiskt förvärrades med jämna mellanrum, magen gjorde ont och kändes öm hela tiden men då och då gjorde det riktigt ont. Sa till Mikael att det skulle kunna vara värkar även om de hade en helt annan karaktär än vad jag var van vid.
Kl 16
Jag gick för att vila lite (missat min och Ebbes dagliga sovlur) och upptäckte att ja, det jag misstänkte var värkar kom faktiskt med 10-12 minuter emellan. De fortsatte att komma oavsett om jag gick omkring eller låg still och jag sa till Mikael att nu jäklar, nu blir det bebis inom ett dygn i alla fall. Mikael tog mig på orden och ringde genast hit svärföräldrarna. Då fick jag lite ångest för det var absolut inga kraftiga värkar och så fort jag visste att barnvakten var på väg blev de ännu mer glesa. Det kändes väldigt skamset när de dök upp och istället för att åka på direkten gick jag omkring som vanligt här hemma några timmar till. Fick inte i mig någon mat men däremot en massa frukt och dricka. Packade det sista i BB-väskan och satt på hoppbollen (min bäste vän) nere i lekrummet med barnen en stund och gungade för att få lite tätare värkar. Förlossningen sa att vi var välkomna in när som helst, att jag kunde lita på min kropp med fjärde barnet.
Kl 22
Vi körde runt i Varberg och försökte få tiden att gå en stund. Köpte milkshake i McDriven och njöt av vår första barnlediga stund sedan Ebbe föddes, haha!
Värkarna kom fortfarande inte tätt men trycket nedåt var hemskt när jag stod och gick, det var svårt att avgöra vad som var vad för magen kändes stenhård hela tiden. Kl 22 togs CTG och jag undersöktes, öppen 3-4 cm men med en bit kvar på tappen. Då fick jag lavemang (som jag motvilligt tackade ja till även denna gång, det är verkligen inte trevlig upplevelse men det har visat sig vara effektivt tidigare). Hoppade sedan in i duschen och värkarna kom lite tätare men gjorde fortfarande inte speciellt ont.
Kl 00
Nu var jag öppen 5 cm och äntligen var tappen borta. Bebisen var helt vild i magen och CTG-dosorna tappade hela tiden kontakten så BM frågade om det var okej att hon tog vattnet för att sätta en skalpelektron istället. Både BM och sköterskan som var med var förresten HELT UNDERBARA från början till slut. Redan när det var lavemangsdags tippade mitt mod lite och jag började komma ihåg att det här med att föda barn är ju inte sådär jättekul, kunde vi inte köra på den 2:e februari och igångsättning som det var sagt? Eller kanske en liten sovdos och fortsätta på morgonen? Jag hade inte ens speciellt ont utan var mest trött och otaggad. Så jag var inte jätteglad när hon ville ta vattnet för då visste jag att det skulle bli skarpt läge direkt, men vi var ju tvungna att ha koll på bebisen så det var bara att bita ihop och gilla läget.
Kl 00.48 tas vattnet, då är jag öppen 6 cm och och fortfarande kaxig "Patient upplever för tillfället inget behov av smärtlindring" står det i journalen. Men sen gör min kropp som den brukar när vattnet går, det sätter igång DIREKT! 00.50 "godtar patient lustgasen", enligt journalen trots att hon varit så tuff bara två minuter tidigare. Jag HATAR lustgasen, den hjälper mig inte alls (speciellt inte den här gången då Mikael upptäckte efter 2-3 demonvärkar att slangen hade åkt ut och jag bara andades syrgas). Jag och BM hade diskuterat spinalbedövningen tidigare på kvällen och lämpligt nog så passerade narkosläkaren vår sal precis när jag exorcistskrek i den värdelösa lustgasmasken. "Sofia, om du vill ha spinalen så har du någon minut på dig att bestämma dig, sen kommer han inte hinna hit igen innan bebisen är ute" sa BM. Hon lät mig ta en hemsk värk till och sedan bestämma mig. Jag tackade ja ganska hjärtligt och någon minut senare var spinalen satt, en liten spruta i ryggen bara.
BM undersökte mig och upptäckte att bara drygt 10 minuter efter att hon tagit vattnet var jag nu öppen 10 cm, men huvudet var ironiskt nog fortfarande högt.
Kl 01.00 har spinalen kickat in och jag går från "skjut mig i huvudet värkar" till nästintill helt smärtfri. CTG-mätaren visar så kraftiga värkar att de inte ens registreras på remsan, värktopparna går hela tiden över 100 och kurvan ser ut som alperna. Samtidigt äter jag en banan och medhavd nötkräm och jag och Mikael sitter och skrattar och jag vet att spinalbedövning är det bästa som någonsin hänt mig. BM frågar mig säkert 20 gånger om jag inte känner något behov av att krysta men det gör jag inte (för första gången på veckor, haha!). Både hon och sköterskan hänger med oss på rummet och vågar nog inte riktigt gå ut men jag lovar och svär att det blir inget krystarbete än på LÄNGE och jag lovar på heder och samvete att inte gå på toaletten själv om det trycker på.
Jag fortsätter att njuta av spinalens förträfflighet och ligger och myser och tittar på CTG-skärmen och mina hemska värkar som inte känns. Mikael slumrar lite på den limegröna soffan.
02.20 blev jag kissnödig och hoppade ner från sängen för att gå på toaletten. Känner ingenting under den korta lilla promenaden men när jag sätter på mig på toaletten och trycker på lite för att kissa (en helt vanlig kiss-stråle liksom) så känner jag från ingenstans ett stort bebishuvud som är på väg nedåt. Bilden av MITT BARN som eventuellt riskerar att ploppa ut i en jäkla toastol ger mig mod till att SLITA AV larmsnöret från väggen i ren förskräckelse samtidigt som jag slänger mig ner på golvet och ropar på Mikael som jag aldrig har ropat innan. Han kommer rusande, trycker på knappen samtidigt som
han skriker "Men dom kommer ju fan aldrig!" Och rusar ut i korridoren av rädsla att behöva agera barnmorska själv. BM och sköterskan kommer springande i full fart och drar upp mig från golvet och med handen mellan benen springer jag till sängen. Det som händer då var väldigt pinsamt. Istället för att skymta hjässan på barnet så säger BM att nej, huvudet står FORTFARANDE högt!
Jag känner att jag tappar hakan ner till golvet ungefär men BM intygar att hon inte tror att jag inbillat mig utan att det åkt ner och sen upp igen och att jag ska testa att trycka på i nästa värk. Värken kommer någon sekund senare och då lyckas jag inte bara trycka ner huvudet sista biten utan hela vägen ut, och jisses vad svårt det var att "pausa och andas" och AJ så ont det gör! (Dock inte alls lika hemskt som krystskedet sist). Efter evighetslånga sekunder får jag fortsätta krysta och huvudet och överkroppen på bebisen tittar ut, då tar BM tag i kroppen och snurrar den ett varv så att bebisen tittar upp mot taket och rätt på mig som sitter upp i sängen, "Böj dig fram nu och ta emot ditt barn Sofia!" Kvittrar hon glatt och jag tycker att hon är galen och ropar nej men böjer mig ändå fram och tar upp honom och liksom drar ut resten av bebisen och lyfter den upp på bröstet. Helt galen surrealistisk känsla att fiska fram sitt eget barn! Den kicken går nog inte att överhuvudtaget kommer i närheten av igen, någonsin.
02.23 ligger världens finaste lilla bebis i min famn, han skrek direkt men låg sen väldigt tyst och tittade på oss. Efter några minuter kollar vi efter och javisst, en liten lillebror! Mikael var säker på en pojke hela tiden, jag trodde flicka fram till de sista veckorna.
Efteråt börjar jag blöda ganska kraftigt men efter (mycket!) magknådande och grävande och extra sprutor med livmodersammandragande medel får vi gosa och mysa med gossen i lugn och ro. Han är identisk med sina nyfödda syskon men större.
Välkommen till världen älskade pojke! 4515 gram, 55 cm lång med ett hattmått på 37 cm. Tack för att just du kom till oss!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar