Till min femåring

Till min femåring

Min stora, lilla tjej har hunnit fylla fem år. En hel hand. Jag ojar mig ofta över hur fort tiden har gått och att det känns som igår du var så yttepytteliten med din svarta kalufs på BB (och söt, den sötaste bebisen jag någonsin sett!). Om ett år börjar du i skolan och jag tycker inte att det var längesedan JAG, din mamma, började i skolan själv.
  Men samtidigt är det liksom inget konstigt att du har hunnit fulla hel hand. Snarare tvärtom faktiskt, det är oerhört märkligt hur du kan vara en så klok och genomgod liten människa redan med dina fem små år på jorden. Vi får stanna upp och liksom kippa efter andan så ofta här hemma över de helt fantastiska orden som kommer ur din mun. Dina tankar och ditt förhållningssätt som är så vansinnigt fascinerande och dessutom många gånger (jag skulle nästan vilja säga oftast...) mer avancerade och klokare än våra egna.

 Jag får så ofta påminna mig själv om hur liten du faktiskt är, för det är lätt att glömma bort. Sedan du var knappt två år gammal så har du varit den mest UNDERBARA storasystern någon kan önska sig. Om sanningen skall fram så är du ofta mycket mer pedagogisk och tålamodig än vad jag själv är, och du har fått vara ”stor och duktig” så väldigt tidigt, egentligen alldeles för tidigt. Jag kan ibland få nästan panikångest över att vi liksom tvingat dig att bli så duktig, snäll och alltid bubblande glad. Men jag tror faktiskt inte det, även om en väldigt liten storasyster som får en mycket tidskrävande lillasyster hamnar i en knivig sits så tror jag ändå att du hade varit precis samma fantastiska Moa ändå. Helt, totalt enastående.

I år har vännerna blivit väldigt viktiga, det är kalas och lekdejter och tjafs hit och dit- och jag hoppas att det fortsätter så alla kommande åren för nära vänner är det viktigaste och finaste man kan ha, det hoppas jag kunna lära dig- fina vänner är helt ovärderliga.
 

  Du sover fortfarande aldrig och du pratar JÄMT, du är verkligen din mor upp i dagen, jag ser verkligen i mig själv i nästan allt du säger och gör (från tungan i mungipan, till de egenkomponerade rim-sångerna till att vägra gå över geggiga gräsmattor med nya skor). Du älskar att läsa och vi har plöjt igenom en mycket gedigen samling med kapitelböcker nu, allt från Katitzi till Tzatsiki, morsan och polisen. Du är kanske egentligen lite för liten, och ibland får jag stanna upp och fråga ”vet du verkligen vad NN betyder?” och då svarar du motvilligt nej, men du älskar att lyssna.
Du målar så mycket teckningar att vi numera har pappersbuntar precis överallt i lägenheten, jag vet verkligen inte vart vi ska göra av allt. Och du skriver! Du är så jäkla nära att knäcka koden nu, du ljudar och ljudar och din handstil är snyggare än min. Jag kan knappt vänta på att få se lyckan i dina ögon när du kan börja läsa själv!
  

  Det är så väldigt svårt att beskriva dig, mammas lilla Mosa. Du måste liksom upplevas. Så lillgammal, så smart och så tokrolig. Vi har alltid känt oss lite oroliga för dig att du är för snäll, att du inte vågar säga ifrån men där hade vi fel. Du har (som de flesta andra femåringar) en väldigt bestämd åsikt om vad som är rätt och vad som är fel och allt skall vara rättvist.

Tänk att vi har fått en sån som du. Det är så att man vill gnugga sig i ögonen och tänker ”Är det verkligen sant? Är hon verkligen vår?”. Jag vet inte vad jag och och din far har gjort för gott för att förtjäna en dotter som du, världens bästa dotter och världens bästa storasyster. Jag förstår verkligen inte, men jag vet bara att vi är så oändligt tacksamma över att du är du. Jag vill liksom frysa tiden och behålla denna perfekta lilla tösen för alltid, men det går inte.
Men jag vet att de fem åren som gått har varit de allra lyckligaste, vackraste åren i mitt liv och tårarna bara sprutar när jag tänker på alla år vi har framför oss!

Vi älskar dig så mycket Moa!

Kram Mamma