Oro för framtiden

Jag har fått (trots grov sömnbrist och väldigt, väldigt lite egentid) fått en massa otäcka flashbacks på sista tiden.
När vi var på Barnmedicin med Svea förra veckan till exempel så passerade vi en dörr där en läkare vid namn Laslo jobbade, och just den läkaren besökte jag någon gång under gymnasietiden med min fruktansvärda huvudvärk som jag drogs med varje dag. Efter diverse undersökningar kom vi fram till att det nog inte var en hjärntumör det handlade om utan istället spänningshuvudvärk och att detta ofta beror på någon form av stress i tillvaron. Mirakulöst nog kunde jag inte begripa varför då, men det är ganska solklart såhär i efterhand- att leva i ett löjligt destruktivt förhållande kan väl bryta ner vilken fjortis hälsa som helst.

Och det är det som skrämmer mig så, denna totala brist på självbevarelse. Jag visst ju så jävla väl även då att jag var illa ute så många gånger, ändå tillät man sig att hamna i knipa hela tiden. Trodde man att man var odödlig eller var det bara ett rop på hjälp? Jag vet inte. Nu i efterhand är det ju väldigt lätt att titta tillbaka och peka ut varje liten grej som gjorde att man blev en totalt-utom-kontroll-tonåring, och det är visserligen en del traumatiska händelser men i huvudsak små skitsaker som fick en att rulla över kanten på stupet.
Och då blir jag så himla rädd, för jag har två flickor här hemma som växer i en skrämmande takt. Med tanke på vilka pubertetdårar deras föräldrar var så är förutsättningarna rent genetiskt väldigt dåliga, men jag tror och hoppas att det som verkligen spelar roll är uppfostran och stödet hemma.
Alla tonåringar flippar väl ut mer eller mindre, men på olika sätt. Lite fyllor, dåligt umgänge och smäll i dörrarna får man ju leva med- men det är skillnad på att dela en flaska vin med sina tjejkompisar och bli lite yr i bollen och på att hoppa in i en total främling bil och gladeligen tacka ja till att halsa direkt ur främlingens pet-flaska med okänd dryck in, något jag själv utan problem kunde göra.
Det är skillnad på att komma hem försent och på att sticka iväg en vecka utan att be om lov eller berätta vad man är.
Kort och gott är det skillnad på att vara lite rebellisk och på att ha så lite självrespekt att man låter andra pissa på en, att ha så lite kärlek till sig själv att man helt enkelt inte bryr sig om vad som händer.
Det är försent att göra något åt min egen dumhet nu, men jag ska göra mitt yttersta för att MINA barn aldrig ska bli som jag var, jag ska aldrig tillåta att dom hamnar i skiten. Jag vill att dom ska veta att dom förtjänar det bästa i världen och lära dom att aldrig låta sig uttnyttjas av någon. MEN, den tanken är ju fin, men jag har hunnit lära mig under min korta tid som förälder att det är väldigt lätt att prata om hur det ska bli och planera sin egen perfektion, men det är desto svårare att stå inför problemen själv. Herregud, jag känner mig liksom maktlös inför tvåårstrotsen ibland, och en tonåring är något helt annat, och jag vet att vi kommer att längta tillbaka till tiden då vårt största problem var utbrott i mataffären.

Vi är rädda för vad som komma skall. Jag och Mikael (23 år gamla) sitter redan och överlägger om hur vi ska lura våra döttrar (2,5 år och 8 månader) att stanna hemma på helgerna och umgås med oss när dom börjar bli hormonstinna. På listan har vi skrivit upp 1) Filmkvällar, med så mycket snacks dom önskar, 2)Sällskapsspel!, 3) Hitta gemensamt intresse, Mikael planerar till exempel att köpa avancerade datorer till dom så att dom blir dataspelsnördar som honom och kan spela ihop över internet, 4). Sport. Trots att vi är totalt icke-sportintresserade vill vi ösa över diverse hobbys över barnen så att dom har helgerna fullbokade.
Men vi inser att förr eller senare är det farväl, och det enda man kan göra är väl sitt bästa för att dom inte ska råka illa ut (NEEEJ! Vi vill inte, det känns som ett bättre alternativ att låsa in dom någonstans). Som tur är så är det ett bra tag kvar inna vi måste släppa taget.