Symaskin-skin-skin

Nu har jag varit och köpt tyg två dar i rad, i måndags med en uttråkad Mikael och igår med Magdalena och Charlie (roligare sällskap! Haha). Och jag har fått köpt en massa fint och TRO DET ELLER EJ, blivit ganska bundis med mammas symaskin som hon lämnade över med oro i blick i söndags. Men det har gått kanon! Och nu får ni ju ha i åtanke att jag är totalt värdelös på allt handarbete och GRÄT under syslöjdslektionerna i skolan när jag blev tvingad att sy äggvärmare och sånt. Jag svor till mig själv att aldrig, aldrig sätta mig vid en symaskin av egen fri vilja. Men saker förändras!
Jag har sytt ett påslakan till Sveas spjälsäng i sött lappmönster (borde sy en kudde till också, men hon använder inte kudde så det känns lite löjligt) och nu håller jag på med sängkläder till Moas säng, och det kommer bli så grymt snyggt! Eftersom jag har max 1,5 timme egentid per dygn just nu så går det inte vrålfort, det blir absolut inte proffsigt sytt (jag är ju som sagt ingen händig kvinna) men det är grymt kul och jag tror inte att mina barn kommer syna sömmarna till förbannelse utan tycker nog mest att det är roligt med lite färgglada grejer.
Såhär blev bebisens sängkläder:

Annars är läget väldigt snorigt, och väldigt gnälligt. Jag tycker så sjukt synd om Svea, hon var snorfri en vecka nu innan det slog till igen, och det var nog första veckan sedan en bit innan jul. Eller nej, sedan i november när den första öroninflammationen slog till. Hon har lätt varit sjuk och förkyld 95% av sitt liv än så länge, och det är inte lätt för henne och det är inte lätt för oss.
Det känns som om det alltid är något med henne som inte står rätt till, hon är alltid mer eller mindre sjuk och dessutom har hon haft väldigt problem med magen sedan hon föddes, första månaderna hade hon ju kolikmagknip och var fruktansvärt gasig hela tiden, nu är hon förstoppad istället. Igår bajsade hon äntligen ordentligt, efter att ha klämt fram små stenhårda kluttar under vilda skrik sista fjorton dagarna eller så. Det gör så ont i mitt hjärta! Nätterna är oftast jäkligt tuffa, nu har äntligen hostan gått över som väckt henne på nätterna så länge men den lär väl komma tillbaka igen nu när hon är supersnorig igen. Jävla skit är vad det är!
Hon pendlar liksom mellan att vara superglad och superarg hela tiden, och jag förstår varför för det är nästan alltid något som stör henne, magknip eller tandsprickning eller igentäppt näsa eller hostningar. Och dessutom har hon ett JÄVLA humör, jag längtar tills hon kan ta sig fram för egen maskin för man märker verkligen att hon är en bebistjej som vet vad hon vill och blir väldigt, väldigt frustrerad när hon inte får det.
En liten tuffing är hon också, hon kör sitt race och så länge hon får lite tuttsnutt mellan varven så kör hon på stenhårt! Här är det verkligen inte tal om att vara blyg och försiktig, som Mosan var och fortfarande är.
En sak är säker, och det är att hon är alldeles, alldeles underbar!