Till min ettåring

Nu är det bara ett par dagar kvar tills den lille mannen fyller ett år. Vi säger alltid "oj vad tiden gått fort", men den här gången är det så oerhört påtagligt.
Vi har haft ett fantastiskt år. Jag har faktiskt inte ens hunnit reflektera över att det är tufft och krävande att ha en nykomling i familjen.

Jag är den första att intyga att första barnet är en galen omställning och det var stundtals riktigt, riktigt jobbigt (trots världens lugnaste lilla bebisflicka). Nummer två var lättare, trots att nummer två i vårt fall var ett mycket krävande litet barn. Det är inte lätt att vara förälder idag, ingenting göra liksom spontant. Man tvingas välja läger i alla möjliga frågor, det finns tusen olika teorier och läror och metoder om hur man bör uppfostra. Barnen ska aktiverat från födseln, de ska ha märkeskläder och de finaste leksakerna, de shabby chicaste hemmen och milfigaste mammorna. Maten ska vara ekologisk och lagad från grunden och man ska hinna umgås med sitt barn dygnet runt samtidigt som man ska göra karriär och hålla sig fit.
Man måste ha en åsikt om allt. Samsovning, amning, förskolan, genus. Jag visste precis vilka läger jag tillhörde redan efter några månader när jag blev mamma, en del saker föll sig naturligt och andra krävde en hel del efterforskning. Stundtals utmattande. Med barn två på väg blev man hjärntvättad över hur avslappnad man skulle vara den här gången och hur lätt allt skulle vara, tvåan skulle bara följa med. Och jag vet att jag försökte men det var aldrig riktigt jag.

Men den här gången, med den här lille pojken. Allt har liksom bara fallit sig så naturligt. Han har fått bestämma sedan start. Hans första 3-4 månader avskydde han vagnen och eftersom han alltid velat vara nära så bar vi honom i sjal och sele dag som natt. Nu är han snart ett och aldrig still förutom när han sover, och det gör han med oss fortfarande. Inte en enda gång har spjälsängen blivit använd. Gud, förutom när han varit sjuk har vi aldrig ens behövt natta honom. Han somnar i famnen när han är trött. Det har aldrig varit något tjafs med maten, han får äta hur mycket han vill när han vill. Vill han bli buren så bär vi! Allt som var så krångligt och tidskrävande som ny förälder har liksom inte varit några problem den här gången.

Och jag har varit så oerhört förälskad sedan jag fick upp honom på bröstet första gången efter en mycket intensiv förlossning. Jag blir rädd för mig själv ibland över den galet starka kärleken. Han är så vansinnigt söt och strålande glad och så väldigt, väldigt kärleksfull. Redan när han var ett halvår gammal och lärde sig att förflytta sig så började han att gosa! Han rullar in sig som en liten katt och hans absoluta favorit är att lägga sitt stora tunga huvud mot mitt, kind mot kind och panna mot panna. Helst ovanpå också, istället för tätt intill som man skulle kunna tro. En säng som är 240 cm bred och ändå vill han absolut lägga sitt huvud på mitt. Och som han kramas! Jag minns inte att såhär små barn kan kramas på riktigt men det gör Ebbe många, många gånger om dagen. Kryper omkring och rycker och sliter i varenda sladd, låda och handtag han ser med en sträng beslutsamhet och hittar han inget farligt kryper han tillbaka igen, säger "mammamammamam" och rycker oss i byxbenen för att vi ska hissa upp honom.

Han älskar att vara ute och det mest fascinerade som finns är när det kommer en fågelflock (helst kanadagäss) flygande över himlen. Han är inte ens ett år fyllda men så vansinnigt busig, han vet redan nu så väldigt väl vad han inte får göra och så fort han hör att toalettdörren (ingången till det MAGISKA RUMMET) öppnas så är han där snabbt som en pil. Han tycker mycket om att väsnas och blir väldigt förtjust om han lyckas banka sönder något.
Ett genomgående mönster i vår barnaskara är att alla avskyr att åka bil. Vet inte om jag förträngt tidigare upplevelser men jag tror att Ebbe avskyr det mest av alla. Man kan säga som så att det inte blir några roadtrips i onödan i den här familjen.
Han är kär i den riktiga dammsugaren och LIVRÄDD för leksaksdammsugaren. Han kan inte låta bli att sätta igång den trots att han blir så jäkla skraj och när hav stänger av den trycker han på "on" igen tills tårarna sprutar. Ett riktigt praktexempel på skräckblandad förtjusning.

5 små minitänder har han i sin mun. Det täta, mörka håret han hade som nyfödd tappades helt och ersattes av en tjock, mörkblond kalufs som har blivit så lång nu att han har (som hans pappa säger) små prinslockar i nacken.
Han har ärvt sin mors mycket stora huvud och har också haft mycket stora händer och fötter sedan födseln.
Han ser ut som en marsipangris och om en marsipangris kunde prata och skratta så hade den nog låtit som Ebbe. Och på tal om skratt är han den skrattigaste lille bebisen vi någonsin träffat, han har bjudit på kluckande gapskratt dagligen sedan har var jätte, jätteliten.

Älskade lille Ebbut, dig kommer vi att krama och pussa till vansinne. Du är den raraste, godaste lille pralinen i världen. Jag är så hemskt, hemskt glad att få vara din mamma min pojke.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Föräldrar, hur vore det med lite uppskattning?

Om bara ett år är jag färdig lärare (!) och jag är rädd. Jag är inte längre rädd för att barnen ska löpa amok utan det är föräldrarna som skrämmer mig.

Jag har alltid haft en oerhörd respekt för personer som vågar ta på sig ansvaret för ett skrämmande stort antal barn. Ju yngre barn desto läskigare. En hel grupp med jättearga treåringar- hjälp. Eller ännu värre, en hel skock med ledsna ettåringar i en halvcirkel som alla vill bli upplyfta och har snoriga näsor (har själv bevittnat denna scen).
Jag trodde (i min enfald) att ALLA förstod vilket hästjobb de gör under ofta urusla arbetsförhållande, men av någon outgrundlig anledning finns det många som inte ser detta. Som inte uppskattar personerna som tar hand om det finaste vi har.

Jag kan inte för mitt liv förstå att inte alla mammor och pappor istället för att gnälla och skälla om borttappade vantar ser vad jag ser. Jag och Mikael har genom årens lopp varit rörande överens om att det känns som att just våra barn varit SÅ speciella på vår förskola. Vi har sett våra barn blivit välkomnade med kramar och stora leenden, vi har lyssnar på tjejernas långa berättelser om deras fantastiska pedagoger och allt kul de hittat på. Det vad förskolan som märkte att Moa behövde glasögon. Bara en sån sak. Jag har sett Svea gosa med fröknarnas hår precis som hon brukar göra med mitt när hon började som en liten 18-månadersplutt. De har helt enkelt haft en så otroligt stor betydelse i våra liv.

Och de har inte bara tagit hand om våra barn på absolut bästa sätt, de har tagit hand om oss också. Jag vet inte hur många gånger jag upptäckt att vi glömt stövlar/solkräm/schematiderna eller kommit inrusande försenad för att Ebbe bestämt sig för att kräkas ner någon vid hämtning. Jag har lämnat av arga barn och ledsna barn- vidrigt. Personalen har lugnat och tröstat och övertalat mig att ringa en stund senare för att försäkra mig om att allt är bra ("lyssna, hon skriker inte längre"), haha! De har hjälpt oss att förstå att alla barn slåss och skriker och bråkar ibland.

Hur kan man förbise eller ta den här omsorgen för givet? Ja, det är ett arbete och ja, de får betalt. Självklart ska man förvänta sig att barnen har det bra på dagarna. Men det där lilla extra, känslan av att det verkligen är ett andra hem och den näst-bästa platsen för ens barn, den känslan är ovärderlig. Det är inget som går att lära ut eller förmedla om man inte verkligen är en duktig pedagog. När vi flyttade hit var det ett stopp på vägen tills vi hittade något bättre. Men nu skulle jag aldrig i livet flytta (av flera anledningar men främst på grund av vår fantastiska förskola). Och även om vår kanske är extraordinär så vägrar jag tro att inte de allra första förskolor är likadana.

Tänk på det, nästa gång ni bråkar om någon småsak eller kläcker kommentarer om att "torka näsor och rumpor". Eller när ni inte orkar gå på föräldramötet. Vår fixarkväll blev inställd på grund av bristande intresse. Jag tycker att det är pinsamt.






- Posted using BlogPress from my iPhone